2005-01-14, 16:03
#1
De flesta som pluggat p ngon instans i sina liv har hrt talas om det nationella provet.
Idag var det allts min tur att f ta detta prov, i svenska d.
Kom dit p utsatt tid och p lagom glatt humr, utan ngra speciella frhoppningar. Nu hade jag ju missat det frsta gngen s drfr lmnades jag ensam i ett klassrum framfr en dator.
Jag brjade skriva, men mrkte ganska snart att skriva fakta inte gick s bra. Allt jag skrev kom ut som ganska intima sikter om mnet.Men det verkade g rtt bra nd, s jag krde p.
S smningom hamnade jag i en liten svacka.
Stannade upp lite och brjade redigera texten istllet. Pltsligt knner jag mig galet engagerad i mnet och blir jtteknslig. Dessutom hittar jag ett djup som ngon annan nog inte skulle hitta i det jag har skrivit. Jag forstter med mina utsvvningar, som kanske inte var s speciella ven om de kndes som det, och skriver ett par stycken till. Efter ett tag fr jag ihop avslutning som jag gillar och provet r ver.
Vl utanfr skolan sls jag av hur lugn jag knner mig. Alla mina tankar och bekymmer r som bortblsta fr tillfllet. Jag pbrjar cykelturen hem och fr frsta gngen p jag minns inte hur lnge tittar jag upp p den bla januarihimlen och konstaterar hur vacker den r. Jag knner mig tillfreds med livet och vem jag r, och cyklar frnjsamt vidare hem.
Jag har aldrig varit med om ngot liknande. Det kndes som en liten "urladdning" i brist p bttre ord. Kanske ngot som jag grvt ner som behvde komma till ytan? Varit med om ngot liknande? Synpunkter? Ider?
Idag var det allts min tur att f ta detta prov, i svenska d.
Kom dit p utsatt tid och p lagom glatt humr, utan ngra speciella frhoppningar. Nu hade jag ju missat det frsta gngen s drfr lmnades jag ensam i ett klassrum framfr en dator.
Jag brjade skriva, men mrkte ganska snart att skriva fakta inte gick s bra. Allt jag skrev kom ut som ganska intima sikter om mnet.Men det verkade g rtt bra nd, s jag krde p.
S smningom hamnade jag i en liten svacka.
Stannade upp lite och brjade redigera texten istllet. Pltsligt knner jag mig galet engagerad i mnet och blir jtteknslig. Dessutom hittar jag ett djup som ngon annan nog inte skulle hitta i det jag har skrivit. Jag forstter med mina utsvvningar, som kanske inte var s speciella ven om de kndes som det, och skriver ett par stycken till. Efter ett tag fr jag ihop avslutning som jag gillar och provet r ver.
Vl utanfr skolan sls jag av hur lugn jag knner mig. Alla mina tankar och bekymmer r som bortblsta fr tillfllet. Jag pbrjar cykelturen hem och fr frsta gngen p jag minns inte hur lnge tittar jag upp p den bla januarihimlen och konstaterar hur vacker den r. Jag knner mig tillfreds med livet och vem jag r, och cyklar frnjsamt vidare hem.
Jag har aldrig varit med om ngot liknande. Det kndes som en liten "urladdning" i brist p bttre ord. Kanske ngot som jag grvt ner som behvde komma till ytan? Varit med om ngot liknande? Synpunkter? Ider?
