Ilska

Jag har otroliga problem med ilska och har i princip alltid haft det. Det är ungefär som såna där nötter som börjar slåss med medtrafikanter och liknande men jag vänder det mest inåt, vilket gör det ännu mer destruktivt... Har haft alla möjliga olika sorts psykosomatiska symptom. Dessutom blockerar det eller dämpar typ allting annat... iaf i kontakt med andra människor. Jag har berättat det för psykologen och han log typ lite överlägset och frågade nåt i stil med " har du blivit arg nån gång då?" " ja " svarar jag "kändes det inte bra efteråt då?". Efteråt blev jag rätt irriterad, jag hajjar väl att det känns bra att lätta lite på trycket men det är väl fan inte en permanent lösning? Ska man gå omkring hela tiden och gradvis bygga upp ilska tills man släpper ut det i nån slags idiothandling vid nåt lämpligt tillfälle och sen börja om hela processen? Jag vill fan inte ha det så... Så vitt jag förstår är det massor av folk som knappt blir arga över huvudtaget... Den enda person som blir arg rätt ofta som visar det är nog morsan faktist. Sen finns det förstås enstaka tillfällen när folk blir arga men jag är liksom irriterad och hatisk nästan alltid och extremt lättprovocerad. Det var inte förrän nu nyligen som jag tänkte lite på detta och insåg att de flesta inte fungerar som mig. När nån gör nåt mot mig som jag uppfattar som orättvist eller kränkande vill jag nästan bokstavligt talat förinta personen ifråga! Dessutom kommer jag inte över dessa grejjer helt och hållet heller... Var nåt tillfälle i skolan förut med nån snubbe jag knappt kände tog strypgrepp på mig och jag gjorde inte nåt tillbaka och jag har gått igenom den där händelsen i flera år och tänkt att jag kanske borde ha spöat skiten ur honom inför hela klassen. Att använda ord känns otillräckligt... när jag blir arg förlorar jag dessutom nästan talförmågan, jag vill bara använda grovt våld. Bör påpekas att jag aldrig har gjort det... Men det har varit fett nära ett antal gånger, men jag är ingen idiot liksom... Jag vill inte döda nån eller hamna i fängelse för nån skitgrej. Ett annat exempel, låt säga att jag sitter med en ny grupp människor och nån snubbe försöker hävda sig i gruppen genom att dissa och trycka ner mig... jag vet inte hur andra skulle reagera... men jag skulle antagligen försöka dissa honom tillbaka lite och försöka ignorera honom... men egentligen skulle jag tänka att jag ville sätta en kniv i halsen på honom och ha svårt att nånsin förlåta eller glömma händelsen. Det här är som en jävla cancer alltså. Ni tänker kanske "stackarn behöver bara en flickvän ju" men hur jävla lätt är det liksom när man verkar som en jävla psykopat. Lite blygsel kan ju vara lite charmigt men när den här ilskan ligger bakom så tror jag varningsklockorna börjar ringa på tjejer, dessutom är det fan svårt att ens gå in för att skaffa en brud när det är så här... Ni tänker kanske "vad är du arg på då?" tja svår fråga egentligen.... känns som jag är arg på nästan allt och alla i nuläget... detta suger ju så jävla hårt och har fan förstört stora delar av mitt liv... Jag vill inte att det ska sluta med att man gör en "columbine" nånstans, what the fuck shall I do? Och ja jag har snackat med folk i min omgivning om problemet och ja de ställer sig ganska lakoniska till det... Vad kan dom göra liksom? Jag vill tycka om folk, jag vill inte vara hatisk, samtidigt vill man ju inte vara typ som ett oskyldigt barn utan nåt skinn på näsan alls (vilket jag känner mig lite som om det inte vore för det mordiska raseriet inombords). Jag går liksom från 0-100 direkt när jag blir förbannad... Det är som nån slags svart olja liksom... det svartnar nästan för ögonen... Jag ska börja boxning men jag tror fan inte (har en känsla av) att det kommer hjälpa nämnvärt... När jag börjar träna kan det på sätt och vis kännas värre för att testosteronhalten ökar.

aj aj lite styckesindelning hade inte skadat, försökte läsa det men blev alldeles för trött i ögonen

Ilska är en av många försvarsmekanismer som sätts igång när man känner sig hotad och rädd. Av det du berättat blir du mest ilsk när folk gör något orätt mot dig vare sig det är fysisk eller verbal misshandel. Detta är helt normalt och är inget att skämmas för, det är när man slutar bry sig som man ska se upp. Nu skulle det vara lättare för mig ifall jag visste hur gammal du är, men jag gissar att du fortfarande går i i grundskolan.

Att börja med boxning eller någon annan vettig kampsport som thaiboxning eller MMA tycker jag är en väldigt utmärkt idé för dig pga av flera anledningar. Det ena var du redan inne på litegrann när du skrev om att få utlopp för sina aggressioner, och det är VÄLDIGT bra så länge det sker i sunda former. Det finns inget bättre sätt än att boxa en sandsäck allt du har tills du nästan känner dig helt tom innuti. Visualisera säcken som en symbol för allt som gör dig jättearg och dunka på tills du nästan gråter av smärta. Tro mig, det är en renande känsla som du kommer att gilla. Adrealinet får äntligen utlopp och sprutar i kroppen, lär dig själv att gilla det och var inte rädd för det.

En annan mental men också praktiskt fördel med att träna någon sorts kampsport är att det kommer ge dig ett mycket bättre självförtroende med tiden. Det som de flesta seriösa kampsportare har gemensamt är otroligt nog harmoni, ödmjukhet och SJÄLVSÄKERHET.
Självklart kommer du att fortsätta hamna i situationer där du riskerar att bli arg, livet är som det är, man får ta varje dag som den kommer. Men skillnaden kommer vara att du är den starka i konflikten. Skulle konflikten gå över till en fysiskt sammandrabbande VET DU att du skulle spöa killen gul och blå utan att svettas. Detta kommer ta bort en stor del av ditt undermedvetnas rädsla för att vara försvarslös och utsatt. I.o.m att du nu vet att du skulle spöa den andra i värsta fall, har du inget att vara rädd för egentligen. Du kan svara tillbaka hur du vill när du blir dissad på något sätt och du kan stå upp för dig själv. Är du en person som gillar att tjafsa kan du med lugn och ro tjafsa tillbaka, men vill du inte kan du bara säga: "Jag gillar inte att du gör sådär mot mig, det gör mig arg och riktigt trött på dig. Sluta upp med det ÄR DU SNÄLL, annars kommer jag att slå dig tills du gråter!". Notera att jag betonar "är du snäll" för det är viktigt att du är ödmjuk för annars är det du som också provocerar, var alltid artig men stenhårt bestämd i allt du säger och gör.

Skippa psykologerna för en stund, de är bra ibland men oftast bryr de sig inte och följer praxis mer än sin egen hjärna och instinkter. När du börjar träna kommer du träffa nytt folk och kanske får nya kamrater, kanske andra som har samma problem som dig. Jag har ett par vänner som har haft liknande problem som dig och dem blev botade av sina boxningslärare och inte psykologer.

Ett av svenskars stora problem är just rädslan för konflikter. Folk ryggar tillbaka så fort någon börjar prata högt eller låta hotfullt. Man sväljer orättvisor och övertramp på grund av rädsla för handgripligheter vilket bildar frustration- och ilskeproblem liknande din. var inte rädd för att visa dig arg. Bli arg och skrik, men skada ingen. Träna upp dig mentalt och fysiskt så att du är redo för anything, anywhere and anyhow!