Nykär och fruktansvärt olycklig

Känner med dig. Ja, har haft samma problem, har fortfarande emellanåt.

Angående terapi tror jag att du skulle kunna vara hjälpt av kognitiv beteendeterapi, för det här handlar om att bryta ett panikmönster, inte om att gräva i barndomen. Man behöver oftast inte så många sessioner KBT för att problemet ska avhjälpas, så det kan löna sig, särskilt tidsmässigt, att söka privat i stället för att få remiss från läkare, stå i kö o s v.

Håller en tumme för dig.

Jag håller på att du skall vara ärlig, tala med henne. Om du inte talar om för henne vad du har varit med om, så kan du inte vänta dig någon förståelse för din svartsjuka, och andra beteenden.

Så, öppenhet.

Efter att ha varit med om något liknande din erfarenhet för många, många år sedan ( 17 år nu.) så kan jag säga att ärren sitter nog alltid kvar på ett sätt av sveket, MEN inse att den här tjejen inte är den som gjort dig illa.

vad är det för fel med att berätta? om han poängterar att han inte misstror henne men att hans erfarnheter gör det svårt för honom att hantera de känslorna? jag vill att min man är ärlig mot mig istälelt för att hålelr saker inne.

Jag är anhängare av selektiv ärlighet i sådana här frågor. Det handlar om mycket tunga känslor som många människor (även mycket bra människor) kan ha svårt att hantera. Risken med att söka hjälp hos henne först är också att man försöker lösa problemet inom relationen. Det kan man oftast inte. Inte när känslorna är så här svåra, och problemet ligger hos en person.

Jag tycker att det är bättre att söka hjälp först och sedan vara ärlig. Kärlek Under Ansvar, det är min devis

Det viktigaste förutom att få tillbaka ditt eget välmående (som med största sannolikhet är starkt knutet till en god och nära relation till kvinnan du älskar och blir älskad tillbaka av) är att inte skapa onödiga knutar i relationen.

Vi har tydligen två motsatta strategier att slippa knutarna här.

Den ena (som jag inte är särdeles inne på) är att du försöker dölja hur illa du mår för din flickvän, och hoppas på att i smyg kunna räta ut dina sviter från den svinaktiga behandling som du tidigare råkat ut för.

Jag ser tre stora nackdelar med den här strategin.
För det första så kanske du inte lyckas dölja hur illa du mår. Du kanske rent av lyckas ge så obehagliga motsatta signaler till henne så att du skrämmer iväg henne.
För det andra så kanske du kommer att nå en så kritisk punkt som du själv nämnde, att du själv avslutar förhållandet för att du inte orkar med de obehagliga tankarna/känslorna som virvlar upp med en 'söt' hälsning från tidigare dåliga erfarenheter.
För det tredje så kommer du att under en lång tid gå runt och må dåligt i onödan - och din flickvän kanske rent av blir besviken på dig för attt du inte talat om för henne om hur du har det.
Jag vet att jag skulle känna mig utestängd och nedvärderad om min fru inte berättade om sina problem för mig, om jag på något vis är relaterade till dem eller kan hjälpa till att lätta hennes bördor.

Den andra strategin är att förekomma henne innan hon upptäcker att något i ert förhållande är galet. Då får du chansen att förklara för henne hur mycket du tycker om henne, och hur förtvivlad du skulle bli om även det här förhållandet gick åt fanders. Ursas förslag att ta ett par privata konsultationer med en psykolog är mycket bra! Det kostar visserligen en slant, men en enkel konsultation där du och psykologen ser efter vad som är lämpligt att göra, om det ens behövs göras något, kostar mindre än en blöt kväll på krogen. Och du slipper dessutom bakfyllan och den dåliga andedräkten.
Oftast är man själv övertygad om att ingen annan märker att något är galet. Men det gör omgivningen tämligen snart. Frågan är bara när, och vilka felaktiga slutsatser som kommer att dras av ditt "felande" beteende.

Ponera att flickvännen börjar tycka att du beter dig svartsjukt på allvar, trotts att du kämpar för att inte visa det. Det kommer att bli skitjobbigt för henne, och hon har kanske även hon dåliga erfarenheter i sitt bagage. Det är möjligt att hon sticker snabbare än blixten, livrädd för att du är lika svartsjuk som det galna exet som slog henne sönder och samman.
Eller om du lyckas alldeles för bra med att spela icke-svartsjuk. Hon kanske börjar tro att du bara låtsas att du älskar henne. Att hon bara är en i raden av erövringar av den känslokalle Rancor som bara är kär när det passar honom.

Så för att göra det enkelt för dig så tycker jag att du skall informera henne om vad du råkat ut för, samt att du skall höra dig för med en psykolog om vad denne anser är bästa sättet för dig att behandla det du varit med om. För det är ju det som psykologen gör, ger dig råd om hur du själv skall kunna bearbeta det du varit med om, så att du kan lägga det på hyllan och bli den gamle vanlige självsäkre hedersknyffeln Rancor igen.

Vill börja med att tacka för alla underbara inlägg. 100% seriöst med genomtänkta svar, det tackar jag för!


Jag har berättat för henne, några vänner hade avslöjat några detaljer som rör mig historia och detta gjorde att hon tog upp frågan första gången. Då berättade jag bara om sveket och att det sårat mig, aldrig om att jag mår dåligt av det fortfarande.

Igår kväll berättade jag mer detaljerat hur jag mår precis idag. Jag har alltså berättat för henne hur jag mår, hur jag känner och att jag arbetar på mina problem. Jag ser att jag gjorde rätt enl. de flesta tips jag fått i tråden vilket stärkte mig. Jag har även fått ett underbart SMS från henne idag samt vi har pratat i telefon, dock INGET om problemen eftersom jag sa till henne igår att jag vill att vi börjar om, inte tänker på vad som har hänt utan blickar framåt (Lätt att säga, svårt att genomföra).

Jag tycker devola har mycket rätt i att hon som person måste känna sig fri, en fågel som av egen kraft får lov att flyga vart hon vill men just nu landar hon hos mig vilket jag respekterar och och känner mig stolt över. På något konstigt sätt gav detta meddelande mig självkänsla och ett nytt sätt att se på problemet, dock valde jag att prata med henne, mot devolas råd.

Vädur, jag håller med dig, du har mycket rätt i vad du skriver. När du skriver om "känslokall" så dök en tanke upp hos mig. Jag tror jag har uppfattat henne som lite känslokall, eftersom jag jämför mitt sätt att visa kärlek mot hennes sätt. Vi är extremt olika och hon sa till mig för inte så länge sedan att hon brukade vara som mig, "galet kär". Med mig var det annolunda sa hon, hon sa att hon aldrig känt sådan trygghet i en kille förrut, hon sa att hon kände sig lugn och harmonisk och att det gav henne ro. Detta kan vara en källa till min oro, hon är säker på mig och jag är hysteriskt nykär samt jag drar på ett mögligt bagage.

Hur som helst, av någon anledning känner jag mig redigt mycket bättre efter att läst dessa kloka ord, jag läste de första inläggen tidigare i förmiddags vilka har fått smälta och jag antar att jag skall hålla huvudet kallt, rida ut stormen och hoppas att det blir som hagge3 säger: "tiden läker sår".

Skönt att läsa,

Klokt att du också kan se att du uppfattar henne som " känslokall", men ändå KAN uppfatta att hon inte är som du, det är alltså inte känslokyla, utan ett annat beteende, inte sant?

Och att du berättade för henne innebär ju inte att ni behöver älta det om och om igen varje gång man pratar med varandra, utan det räcker ju att han vet att du blivit redigt bränd.

Må nu så gott du bara kan!

Kom även ihåg att INTE jämföra din nuvarande tjej, med hur ett gammalt ex har betet sig! Man måste våga släppa på det gamla och våga lita på någon igen. Med nya öppna ögon. Så är det hela tiden. Här har du en ny chans att våga lita på någon igen.

När någon sviker, så får man tänka att det är hennes förlust, hennes problem och hon är inte värd detta. Det visar bara hur hon är, och en sådan vill man inte ha. Blir man åter sviken, så får man börja om - och våga lita igen - och rätt vad det är, så träffar du rätt!



Ny tjej = Ny start

Ny tjej = Nytt förtroende