Citat:
Ursprungligen postat av sm910dif
Tv3 konfronterade honom ju, en halvtimma senare mejlade han henne om hur desperat hon var och att han fortfarande krävde svar..
Om du tänker det ur hennes perspektiv, om vi utgår från att hon/tv3 inte fejkat ihop alla brev och annat, så måste du ju se att det inte är något som bara går att vifta bort sådär. En man som dödshotar, och inte drar sig för att manipulera in sig på ett sjukhus för att försöka mentalt bryta ner en redan deprimerad gammal tant, en man som söker upp hennes barn och smyger omkring runt huset varefter han öppet visar det med att lägga foton av huset i brevlådan, är det en man som man bara viftar bort sådär? När han säger att han flyttat till området och att man ska passa sig noga, känns det bra att ha en sån man runt ditt hus när dina barn går hem från skolan? Du säger själv att han är instabil, instabila människor är just instabila, de saknar de naturliga spärrar vi andra har.
Det kanske går att vifta bort med blott lite obehagskänslor om man är 20, barnlös och odödlig. När man är gammal, försvarslös och dessutom har barn som han inte tvekar att söka upp, då är det en annan sak.
Jag tänker så här att en uppenbarligen instabil människa har just blivit av med det enda som har hållit honom i schack i årtionden = arbetet. Nu har han inte längre något att förlora: inget arbete, inget anseende. Nu är han fri att göra som han önskar. Dessutom vet nu alla hans lilla ”hemlighet” dvs. att han inte har kommit över sveket som han utsattes för, för 30 år sedan.. nu vore det ett ypperligt tillfälle att ”återta sin heder”?
Sen undrar jag också insiktslösheten i uttrycket:
-Man måste gå vidare.
Skulle man säga så även till andra psykfall – typ Heberlein: ”Gå vidare och älta inte längre. Sluta vara deprimerad över något du aldrig kommer att få ett svar till!”
För jag undrar om det inte finns en djup sorg bakom hans agressiva och ”galna” beteende. Galna ur vår synvinkel – men logisk ur hans.
Han nervärderar allt som är viktigt för exfrun: barn med sina talanger, exfruns egna talanger och glädjeämnen. Hennes religion. Hennes umgänge. Bakom allt detta ser jag en enda önskan: SE MIG! UPPSKATTA MIG! SER DU HUR DUKTIG JAG ÄR?
Han skryter om sina pengar (som uppenbarligen inte betyder särskilt mycket för honom själv, men förhoppningsvis exfrun). Han skryter om sin position – som han uppenbarligen inte håller högt egentligen (annars skulle han inte riskera sparken för några dumma uttalandes skull).
Inget annat tycks spela någon roll för honom än det faktum att exfrun inte älskar honom (längre).
Jag undrar om det ändå skulle ha kunnat vara en mer framgångsrik metod då under skilsmässotiden att sätta sig ner med Tor, lyssna på honom, svara på hans frågor, visa viss empati för hans sorg/förtvivlan men sen ändå sätta en klar gräns och göra ett avslut?
Folk mår dåligt årtioden efter att de har varit med om något traumatiskt – typ Estonia, krig, förlust av en nära anhörig . Ingen säger till dem lite översittarattitydmässigt att ”get over it!”
Varför kan man inte förstå människor som kanske aldrig kommer över sorgen att de har blivit ratade och utbytta?