2012-04-08, 20:22
#1
Stället vi skulle till var en fin liten klubb i ett litet lager i ett industriområde. Jag hade bestämt mig för att äta LSD, antingen två eller tre lappar.
Några dagar innan: Det är relativt svagt LSD, två dagar innan hade jag varit ute i skogen och trippat själv på en lapp. Det var trevligt. jag fick kristallklar syn och det gick pulser av mysighet genom kroppen. Men inga fraktaler. I det stora hela var skogstrippen helt underbar. Större delen av den satt jag på ett berg vid skogens slut och tittade ut över det stora industriområde som med sitt eviga buller berövat skogen på fågelkvitter. Jag tänker att en dag är oljan slut och att bullret kommer att tystna då.
I väntan på festen: Jag hade varit lite orolig innan, när jag satt hemma och väntade på att det började bli dags att traska iväg. Kanske skulle det inte vara en plats där jag kunde vara säker på att alla skulle acceptera mig som jag var, att det kanske skulle vara för mycket machos och normaliserande där? Medan någon slags väldigt avslappnad förfest pågår i storarummet sitter jag i mitt rum, ensam, och slappnar av till Boards of Canada, Autechre och Japanese Telecom. Ibland kommer någon av de andra in, röker en cigg eller pratar lite.
Det börjar bli dags för att vi ska börja ge oss av. En av gästerna har inte kommit, så jag stannar kvar medan de andra åker iväg. Jag somnar på min säng, vaknar av att den sista eftersläntaren ringer min mobil och släpper in honom. Vi sitter och pratar med varandra. Jag bjuder honom på amfetamin, men tar inget själv. Han dricker öl. Jag dricker kaffe, jouice och vatten.
Vid 01 går vi iväg mot klubben.
När vi börjar närma oss industriområdet hör vi bastakterna. Det känns skönt. Här har jag varit många gånger förut och det har alltid varit trevligt. Vi kommer fram vid 02 ungefär, efter en lång skön prommenad i den iskalla vårnatten.
I lagret har de två dansgolv. På det stora dansgolvet spelar de någon sorts totalt odansbar trash-gabber. På det lilla dansgolvet är det svettigt, varmt och mysig techno. De flesta är på det lilla dansgolvet.
Det här är en riktigt mysig plats, tänker jag, och bestämmer mig omedelbart för att äta tre lappar i stället för två. Jag går in i på deras dysfunktionellt inredda "toalett" och river upp kartan jag hade med mig i fyra delar. Tre lappar för mig, en lapp för vem som helst som vill ha.
Jag går ut på det stora dansgolvet och letar efter någon som kan tänkas vilja ha lappen. Efter två minuter ligger den i någons mun.
Det går verkligen inte att dansa till gabber-musiken, och det lilla dansgolvet är helt packat av människor som dansar helt vilt. Jag går ut och röker en cigg, pratar lite med vänner och bestämmer mig sedan för att hitta en tom plats någonstanns där jag kan hitta in i musiken. Så, jag går in, ställer mig framför ett par synthare som halvt däckat i en soffa och dansar i min egen takt till technon som spelas på det lilla dansgolvet.
Det tar en timme innan jag riktigt har kommit in i musiken. Då och då kommer någon av mina vänner och ställer sig brevid mig och dansar en stund, innan de drar igen. Jag dansar på mitt egna sätt, helt i otakt till musiken, för att jag inte orkar hoppa omkring så mycket. Mina blotters börjar ge effekt, jag är på väg in i trippen.
Efter ett tag går jag ut, röker en till cigg och pratar med de av mina vänner som står utanför. Jag kan om jag vill stå still, men jag gör inte det. I stället följer jag bara efter den långsamt växande fraktalen. Det känns skönt i kroppen, nattkylan får mig att frysa och skaka, men ilningarna från kylan känns helt underbara.
Igen går jag in, dansar lite på det stora dansgolvet, där de nu har övergått till ännu mer odansbar gabber. Jag dansar i slow-motion och tänker att ljuden som sjungs, som är någon form av gabber-glossalia, är urspråket. Det är glutturala ljud som saknar innebörd, samma språk som jag tänker mig att grottfolk och neandertalare gjorde innan de hade kommit överrens om vilka ljud som innebar vilka ord.
Jag håller inte koll på klockan. Ibland dansar jag med andra människor, ibland själv. Alltid i slow-motion. Det känns helt underbart, det pulserar långsamt i kroppen. Body-loaden känns helt underbar och gör att jag inte kan hoppa. Min balans är ur spel, så jag står med båda fötterna stadigt på betonggolvet och dansar med överkroppen mot en av högtalarna.
Stroboskopljuset, de blixtrande lamporna och mörkret gör att jag ser neonfärgade linjer som svävar fritt i luften. Mina händer är färgade röda och gröna. Jag kan om jag vill bara stå still, men jag gör inte det. I stället låter jag kroppen röra sig efter hur fraktalen rör på sig.
Ibland när någon eller några av mina vänner, eller andra, ställer sig brevid mig distraheras jag av deras försök att ta sig in i min dans. Om de inte är i synk, att de verkar försöka dansa "coolt" eller bara vill vara nära mig för att pussas och egentligen bara vill ragga upp mig, klarar jag inte av det och jag hamnar i obalans till musiken. På LSD ser man sådana saker. Jag blir väldigt medveten om den underliggande motivationen. Om de inte bara dansar för dansens skull kan jag inte dansa med dem och vänder mig bort, mot högtalarna och mot stroboskopljuset. Samtidigt gör jag också mitt bästa för att de inte ska känna att jag har något emot dem, för jag älskar dem faktiskt.
Det går sådär att få dem att känna sig till freds med sig själva och jag tänker att Nu, Nu är det ren kärlek som gäller. Att vara som vi faktiskt är, fria mot varandra. Utan spärrar. Om de har mentala lekar och motiv för sig hanterar jag det i morgon.
Där står jag och dansar i kanske tre, fyra timmar. Jag försvinner totalt in i gabber-musiken, som när det börjar bli morgon övergår till en allt mer dansbar hård techno.
Vid ett tillfälle drar DJn på något som känns som autopilot. Det är BARA en bastakt, ingenting annat. Hon lämnar båset och jag dansar vidare. Autopilot känns dystopiskt dött och absolut underbart.
Ibland när jag vänder mig om upptäcker jag att dansgolven har avfolkats. Det är nu bara kanske fem andra på det stora dansgolvet, och jag. En person som ser ut lite som en blandning mellan en hippie och en vildvuxen viking sitter i någon slags ganska hög stol, mitt på golvet och dansar med överkroppen.
Någon timme innan de stänger tar jag mig in i den dysfunktionellt inredda toaletten igen. Det är tapetserat med 50-talstapeter som har medaljonger, små 20-talslampor i imiterad plast hänger på väggarna. Det finns en riktig toalett, och ett duschrum som används som pissoar. Ett rum är igenspikat med plankor, jag hittar ett hål som jag tittar in i och det ser ut som ett kök där bakom. Jag ställer mig och dansar där ett tag helt för mig själv till de dova bastakterna som lyckas ta sig genom väggarna. Rummet ser psykadeliskt dysfuktionellt ut och jag absolut älskar det!!!
En vän kommer in, vi pussas lite. Ett par bögar går ut från "pissoaren" och efter kanske en kvart lämnar min vän mig där själv igen. Jag dansar vidare. En medelålders man kommer in, ställer sig brevid mig och jag berättar för honom att jag tycker att det är ett helt underbart inrett rum, pekar på tapeterna, de trasiga toaletterna och de förfallna väggarna. Det känns helt underbart att stå och dansa i det lilla rummet med honom och han njuter av det han ser. Vi accepterar varandra för vilka vi är och njuter tillsammans av det surrealistiska. Nu är det tidigt på morgonen och dansgolven utanför är nästan helt tomma. Under en stund upphör musiken, och jag dansar till Tystnad.
En flicka kommer in och börjar prata med mig. Hon frågar vad jag har ätit för något för att bli som jag är och stå och dansa i en tom pissoar. Jag skakar på huvudet och hon säger att, vadå, är du bara så där? Jag säger att jag har ätit LSD och hon tittar snett på mig. Så där blir man inte av LSD, säger hon. "Det är inte hallucinogent." Jag tittar helt oförstående på henne och säger - "Alltså, jag står i det här rummet och dansar för att det är ett vackert rum. Jag tycker om hur det ser ut här!"
Hon säger något om att jag har ätit för mycket eller för lite LSD, och verkar inte förstå alls. Jag tänker att, kan man inte dansa mentalt naken inför sig själv i en tom pissoar i ett dysfunktionellt, surrealistiskt inrett rum så är man ganska grå i själen. Men jag säger inte det till henne.
Jag går ut på det stora golvet igen. Ett par DJs har en diskussion om vad de ska göra och väljer att lägga på en ny skiva. Jag ställer mig och dansar i slow motion framför högtalaren igen. Nu har jag nästan kommit ut ur LSD-trippen känner jag. Fast inte riktigt.
Vid 07 börjar de packa ihop igen. Musiken spelar vidare och vi är nu bara kanske fem personer som står och dansar på det stora golvet. Det lilla dansgolvet har tystnat.
Efter ett tag får jag nog, går ut, står och pratar med en vän. Pussas lite, smådansar lite, får rådet av min vän att inte ta taxin hem för att det är borgligt, men tänker att jag inte orkar gå hela vägen nu. Så, jag hoppar in en taxi.
Jag kommer hem efter en helt tyst färd. Vi säger inte ett ord på hela vägen.
De andra har redan kommit hem. De ligger i sina sängar och har börjat försöka sova. Jag slänger i mig två sömntabletter och tittar mig omkring. Hela natten har jag ju bara dansat hela tiden, jag har inte tittat på omgivningen speciellt mycket. Mönster av dammpartiklar och annat skräp jag hittar ser fraktalt ut. Jag lägger mig i min säng, blundar och tittar in i mörkret. Där i mörkret bakom ögonlocken virvlar robotmönster omkring i inferensmönster. Jag tittar på väggen och ser att det kryper omkring mönster på den.
Efter en timme av att ha blundat och tittat på olika mönster somnar jag av sömntabletterna.
Jag vaknar 17:10 och tittar på golvet. Det rinner fortfarande omkring robotmönster på golvet. De rör sig inte lika mycket längre och de är mindre.
Natten var riktigt trevlig
Några dagar innan: Det är relativt svagt LSD, två dagar innan hade jag varit ute i skogen och trippat själv på en lapp. Det var trevligt. jag fick kristallklar syn och det gick pulser av mysighet genom kroppen. Men inga fraktaler. I det stora hela var skogstrippen helt underbar. Större delen av den satt jag på ett berg vid skogens slut och tittade ut över det stora industriområde som med sitt eviga buller berövat skogen på fågelkvitter. Jag tänker att en dag är oljan slut och att bullret kommer att tystna då.
I väntan på festen: Jag hade varit lite orolig innan, när jag satt hemma och väntade på att det började bli dags att traska iväg. Kanske skulle det inte vara en plats där jag kunde vara säker på att alla skulle acceptera mig som jag var, att det kanske skulle vara för mycket machos och normaliserande där? Medan någon slags väldigt avslappnad förfest pågår i storarummet sitter jag i mitt rum, ensam, och slappnar av till Boards of Canada, Autechre och Japanese Telecom. Ibland kommer någon av de andra in, röker en cigg eller pratar lite.
Det börjar bli dags för att vi ska börja ge oss av. En av gästerna har inte kommit, så jag stannar kvar medan de andra åker iväg. Jag somnar på min säng, vaknar av att den sista eftersläntaren ringer min mobil och släpper in honom. Vi sitter och pratar med varandra. Jag bjuder honom på amfetamin, men tar inget själv. Han dricker öl. Jag dricker kaffe, jouice och vatten.
Vid 01 går vi iväg mot klubben.
När vi börjar närma oss industriområdet hör vi bastakterna. Det känns skönt. Här har jag varit många gånger förut och det har alltid varit trevligt. Vi kommer fram vid 02 ungefär, efter en lång skön prommenad i den iskalla vårnatten.
I lagret har de två dansgolv. På det stora dansgolvet spelar de någon sorts totalt odansbar trash-gabber. På det lilla dansgolvet är det svettigt, varmt och mysig techno. De flesta är på det lilla dansgolvet.
Det här är en riktigt mysig plats, tänker jag, och bestämmer mig omedelbart för att äta tre lappar i stället för två. Jag går in i på deras dysfunktionellt inredda "toalett" och river upp kartan jag hade med mig i fyra delar. Tre lappar för mig, en lapp för vem som helst som vill ha.
Jag går ut på det stora dansgolvet och letar efter någon som kan tänkas vilja ha lappen. Efter två minuter ligger den i någons mun.
Det går verkligen inte att dansa till gabber-musiken, och det lilla dansgolvet är helt packat av människor som dansar helt vilt. Jag går ut och röker en cigg, pratar lite med vänner och bestämmer mig sedan för att hitta en tom plats någonstanns där jag kan hitta in i musiken. Så, jag går in, ställer mig framför ett par synthare som halvt däckat i en soffa och dansar i min egen takt till technon som spelas på det lilla dansgolvet.
Det tar en timme innan jag riktigt har kommit in i musiken. Då och då kommer någon av mina vänner och ställer sig brevid mig och dansar en stund, innan de drar igen. Jag dansar på mitt egna sätt, helt i otakt till musiken, för att jag inte orkar hoppa omkring så mycket. Mina blotters börjar ge effekt, jag är på väg in i trippen.
Efter ett tag går jag ut, röker en till cigg och pratar med de av mina vänner som står utanför. Jag kan om jag vill stå still, men jag gör inte det. I stället följer jag bara efter den långsamt växande fraktalen. Det känns skönt i kroppen, nattkylan får mig att frysa och skaka, men ilningarna från kylan känns helt underbara.
Igen går jag in, dansar lite på det stora dansgolvet, där de nu har övergått till ännu mer odansbar gabber. Jag dansar i slow-motion och tänker att ljuden som sjungs, som är någon form av gabber-glossalia, är urspråket. Det är glutturala ljud som saknar innebörd, samma språk som jag tänker mig att grottfolk och neandertalare gjorde innan de hade kommit överrens om vilka ljud som innebar vilka ord.
Jag håller inte koll på klockan. Ibland dansar jag med andra människor, ibland själv. Alltid i slow-motion. Det känns helt underbart, det pulserar långsamt i kroppen. Body-loaden känns helt underbar och gör att jag inte kan hoppa. Min balans är ur spel, så jag står med båda fötterna stadigt på betonggolvet och dansar med överkroppen mot en av högtalarna.
Stroboskopljuset, de blixtrande lamporna och mörkret gör att jag ser neonfärgade linjer som svävar fritt i luften. Mina händer är färgade röda och gröna. Jag kan om jag vill bara stå still, men jag gör inte det. I stället låter jag kroppen röra sig efter hur fraktalen rör på sig.
Ibland när någon eller några av mina vänner, eller andra, ställer sig brevid mig distraheras jag av deras försök att ta sig in i min dans. Om de inte är i synk, att de verkar försöka dansa "coolt" eller bara vill vara nära mig för att pussas och egentligen bara vill ragga upp mig, klarar jag inte av det och jag hamnar i obalans till musiken. På LSD ser man sådana saker. Jag blir väldigt medveten om den underliggande motivationen. Om de inte bara dansar för dansens skull kan jag inte dansa med dem och vänder mig bort, mot högtalarna och mot stroboskopljuset. Samtidigt gör jag också mitt bästa för att de inte ska känna att jag har något emot dem, för jag älskar dem faktiskt.
Det går sådär att få dem att känna sig till freds med sig själva och jag tänker att Nu, Nu är det ren kärlek som gäller. Att vara som vi faktiskt är, fria mot varandra. Utan spärrar. Om de har mentala lekar och motiv för sig hanterar jag det i morgon.
Där står jag och dansar i kanske tre, fyra timmar. Jag försvinner totalt in i gabber-musiken, som när det börjar bli morgon övergår till en allt mer dansbar hård techno.
Vid ett tillfälle drar DJn på något som känns som autopilot. Det är BARA en bastakt, ingenting annat. Hon lämnar båset och jag dansar vidare. Autopilot känns dystopiskt dött och absolut underbart.
Ibland när jag vänder mig om upptäcker jag att dansgolven har avfolkats. Det är nu bara kanske fem andra på det stora dansgolvet, och jag. En person som ser ut lite som en blandning mellan en hippie och en vildvuxen viking sitter i någon slags ganska hög stol, mitt på golvet och dansar med överkroppen.
Någon timme innan de stänger tar jag mig in i den dysfunktionellt inredda toaletten igen. Det är tapetserat med 50-talstapeter som har medaljonger, små 20-talslampor i imiterad plast hänger på väggarna. Det finns en riktig toalett, och ett duschrum som används som pissoar. Ett rum är igenspikat med plankor, jag hittar ett hål som jag tittar in i och det ser ut som ett kök där bakom. Jag ställer mig och dansar där ett tag helt för mig själv till de dova bastakterna som lyckas ta sig genom väggarna. Rummet ser psykadeliskt dysfuktionellt ut och jag absolut älskar det!!!
En vän kommer in, vi pussas lite. Ett par bögar går ut från "pissoaren" och efter kanske en kvart lämnar min vän mig där själv igen. Jag dansar vidare. En medelålders man kommer in, ställer sig brevid mig och jag berättar för honom att jag tycker att det är ett helt underbart inrett rum, pekar på tapeterna, de trasiga toaletterna och de förfallna väggarna. Det känns helt underbart att stå och dansa i det lilla rummet med honom och han njuter av det han ser. Vi accepterar varandra för vilka vi är och njuter tillsammans av det surrealistiska. Nu är det tidigt på morgonen och dansgolven utanför är nästan helt tomma. Under en stund upphör musiken, och jag dansar till Tystnad.
En flicka kommer in och börjar prata med mig. Hon frågar vad jag har ätit för något för att bli som jag är och stå och dansa i en tom pissoar. Jag skakar på huvudet och hon säger att, vadå, är du bara så där? Jag säger att jag har ätit LSD och hon tittar snett på mig. Så där blir man inte av LSD, säger hon. "Det är inte hallucinogent." Jag tittar helt oförstående på henne och säger - "Alltså, jag står i det här rummet och dansar för att det är ett vackert rum. Jag tycker om hur det ser ut här!"
Hon säger något om att jag har ätit för mycket eller för lite LSD, och verkar inte förstå alls. Jag tänker att, kan man inte dansa mentalt naken inför sig själv i en tom pissoar i ett dysfunktionellt, surrealistiskt inrett rum så är man ganska grå i själen. Men jag säger inte det till henne.
Jag går ut på det stora golvet igen. Ett par DJs har en diskussion om vad de ska göra och väljer att lägga på en ny skiva. Jag ställer mig och dansar i slow motion framför högtalaren igen. Nu har jag nästan kommit ut ur LSD-trippen känner jag. Fast inte riktigt.
Vid 07 börjar de packa ihop igen. Musiken spelar vidare och vi är nu bara kanske fem personer som står och dansar på det stora golvet. Det lilla dansgolvet har tystnat.
Efter ett tag får jag nog, går ut, står och pratar med en vän. Pussas lite, smådansar lite, får rådet av min vän att inte ta taxin hem för att det är borgligt, men tänker att jag inte orkar gå hela vägen nu. Så, jag hoppar in en taxi.
Jag kommer hem efter en helt tyst färd. Vi säger inte ett ord på hela vägen.
De andra har redan kommit hem. De ligger i sina sängar och har börjat försöka sova. Jag slänger i mig två sömntabletter och tittar mig omkring. Hela natten har jag ju bara dansat hela tiden, jag har inte tittat på omgivningen speciellt mycket. Mönster av dammpartiklar och annat skräp jag hittar ser fraktalt ut. Jag lägger mig i min säng, blundar och tittar in i mörkret. Där i mörkret bakom ögonlocken virvlar robotmönster omkring i inferensmönster. Jag tittar på väggen och ser att det kryper omkring mönster på den.
Efter en timme av att ha blundat och tittat på olika mönster somnar jag av sömntabletterna.
Jag vaknar 17:10 och tittar på golvet. Det rinner fortfarande omkring robotmönster på golvet. De rör sig inte lika mycket längre och de är mindre.
Natten var riktigt trevlig
__________________
Senast redigerad av NARAYANA 2012-04-08 kl. 20:55.
Senast redigerad av NARAYANA 2012-04-08 kl. 20:55.
