Fångad av språket

Jag läser en del. Inte överdrivet mycket, men en del.
Allt från Lundell, Leif GW, Ericksson/Sundqvist, Bret Easton Ellis, Sture Dahlström och Fossum m.fl.
Inga av dessa författares böcker läser jag eftersom jag blir så gripen av deras prosa (med visst undantag för Sture Dahlström). Utan snarare för själva storyn. Visst Lundell och GW skriver ganska skönt. Men det är inga jag citerar.
Nu till min fråga eller önskan. Ge mig tips på författare, helst svenska, som skriver på ett sådant sätt att det griper tag i dig.
Är det någon av klassikerna (Söderberg, Stindberg, Lagerföf etc.) som har ett språk som facinerar även år 2012?
Jag har provat på Ivar Lo, Umberto Eco och några fler. Men NEJ, de griper inte tag... de tråkar ut.

Vet inte ifall ni hajar vad jag är ute efter...

Seriösa svar vore att föredra.

Har du testat någon rysk författare? Jag finner deras språk väldigt charmigt, om än ledigt. Gogol är en favorit.

Kommer inte riktigt på någon riktigt gripande roman just nu, men kommenterar nu så att jag kan återkomma senare.

Jag tycker Stig Dagerman skriver väldigt bra, det är dock ganska kliniskt, och inte poetiskt.

Ett annat tips är Herta Müller:
Isblommor väver sitt snår över fönsterrutan. Det ryser så skönt i huden. Mor klipper mina naglar så korta att det gör ont i fingertopparna. Med nyklippta naglar har jag en känsla av att inte kunna gå ordentligt.
Hela tiden går jag på händerna. Jag har också en känsla av att inte kunna tala och tänka ordentligt med så korta naglar.
Också isblommorna slukar sina egna blad, ögonen i deras ansikten är mjölkaktiga och blinda.


Eller varför inte Kristian Lundberg - här ur Yarden:
Det handlar allt oftare att jag tänker att jag befinner mig långt ifrån mänskligheten; att jag lever i en värld av skadedjur. Att vi har förvandlats till kackerlackor. Att vi lever av att äta varandra. Andra dagar tänker jag att just här, på denna anonyma och avhumaniserade plats, finns jag i dess absoluta kärna; att mänskligheten är oss, vi. Jag är en människa. Allt annat är förlorat.

Slutligen Jenny Erpenbeck (Hemsökelse):
Poeten som gömde den gången hade i en dikt beskrivit färden hem som överfarten till dödens strand. Den gången lärde de sig tiga, och detta tigande var efter alla umbäranden den största gåvan till deras dröm, som förblev så stor att var och en av kamraterna var alldeles ensam när han gick omkring i den.

Något av det som tilltalade dig?

Möjligen. Men jag glömde kanske nämna, att jag samtidigt önskar en vettig berättelse. Det får alltså inte bli språkkrombukter, för sakens skull.

Pär Lagerkvist tycker jag skrev väldigt trevlig prosa. Inga krusiduller, men ändå vackert, stämningsfullt och känslosamt, med fina liknelser och metaforer som aldrig känns långsökta.

Mikael Niemi skriver skojfriskt machomanligt och mustigt.

Klas Östergren är numera min favoritförfattare, och det efter att ha läst hans två mästerliga romaner, varav den ena bygger på den andra. Dessas titlar är följande: Gentlemen & Gangsters, där deras styrka ligger i en underbar berättelse, knivskarp dialog och sist men inte minst, det du som trådskapare var ute efter, ett mästerligt språk. Nu är jag inte den mest beläste på forumet, allra minst vad gäller svensk litteratur, men jag skulle vilja påstå att Klas Östergren är en av Sveriges mest stilsäkra författare i modern tid. Det är någonting med hans sätt att resonera och diskutera med sig själv som i alla fall fängslar mig med alla möjliga sorters bojor och trådar. Dock är det mycket möjligt att redan läst dessa två verk, ty det är ju ingen okänd, obskyr litteratur vi talar om. Rekommenderas varmt i alla fall.

Sture Linnér har ett fötrollande språk som är en njutning att läsa i sin elegans. Min favorit är "Grekisk gryning - om det hellenska kulturflödet genom tiderna".