'Kattmördaren' - 4 HO MET

Substans: 4-HO-MET

Dos: 50mg

Ålder: 20-24


Inledning: Hejsan alla kära flashbackare. Jag vänder mig hit för att berätta om en kväll för tre månader sen då jag och en vän bestämt oss för att trippa på 4-ho-met för andra gången tillsammans. Jag och polaren har taggat inför denna kvällen hela veckan. Vi har brorsans lägenhet för oss själva då han är bortrest. Vi har förberett våra sinnen och läst in oss ännu mer på 4-ho-met än tidigare och tänkt på alla aspekter kring vad som kan gå fel och hur vi hanterar det isåfall. Det kändes säkrast då vi skulle vara utan en sitter denna gången. Det vi läst och kommit fram till var att oavsett hur borta vi är och hur läskigt det än kan bli så kommer vi alltid att nyktra till. Dessutom var vi totalt inställda på att inte kämpa emot drogen utan som vi sa 'go with the flow'. Det var ingen ide' att försöka koppla ett grepp om verkligheten för den rätten skulle vi säga ifrån oss så fort vi stoppade i oss pulvret. Vi såg det som att vi skulle låna ut våran verklighet under några timmar helt enkelt.

Sedan innan så är jag och kompisen väldigt tajta och känner varann näst intill utan och innan. Vi är galet sarkastiska och ironiska med varann och har känt varann i många år och litar på varandra fullt ut. Anledningen till att jag förklarar hur våran relation ser ut är att hur bra vi än har planerat kvällen kommer det att bli en rejäl snetripp på grund av min egna omdömeslöshet.

Prolog: E och jag sitter och lirar playstation tillsammans och har en kanonkväll med skratt och god mat precis som planerat. Vi pratar, skojar och vi spöar skiten ur varann på TEKKEN samtidigt som vi inväntar midnatt då vi tänkt bomba 50mg vardera. Vi vet att det är en väldigt stark dos men vi känner oss 'redo' då vi kört en del mxe tillsammans och även testat ho-met innan med toppenkvällar som resultat.

Tidigare har vi även pratat med en annan god vän (vi kallar honom F) som eventuellt skulle dyka upp och vara med oss under kvällen. Då han inte hört av sig antar vi att han inte ska dyka upp och är precis på väg att hälla upp oss pulvret då han ringer och säger att han står utanför och vill komma in. Han har även en annan bekant med sig som jag och E inte känner så väl, särskilt inte jag som bara pratat lite med honom över internet och aldrig träffat honom innan. E tycker inte vi ska släppa in dom eftersom han inser 'riskerna' med att trippa med människor man inte känner så bra, men han vill inte säga något utan ger mig istället små vibbar av att han inte tycker om idén. Jag å andra sidan vill tro att jag är en rätt så social person och bortser därför från de små tecken jag får från E och ser inga problem med att bjuda in dom för kvällen. Dessutom står dom redan utanför dörren och har fint grönt med sig som de tänkt röka med oss.

(Har funderat över detta efteråt och inser att det var ett misstag. Dom är jätteschyssta människor egentligen men misstaget var också att jag kände mig socialt "tvingad" då de redan stod utanför och det vore oschysst att ge dom nobben och be dom dra.)

Boom goes the dynamite
Jag öppnar för dom och hälsar på F och nykomlingen (Vi kallar nykomlingen för enkelhetens skull) sedenligt och sätter oss allihopa tillsammans och pratar om minnen, nykomlingen; lite av allt. Tillslut kommer vi till kvällens höjdpunkt och häller upp en dos vardera. Jag och E kör 50mg, medan F och nykomlingen tar det säkra kortet och kör 12mg vardera då de inte testat det innan och ändå skulle flumma på det gröna. Vi häller i oss de små bomberna blandat med vatten och inväntar effekterna framför BBC Frozen Planet. Så fort jag börjar känna effekterna inser jag vilket ansvar jag har över lägenheten, E och dom andra. En smygande känsla av panik infinner sig som jag döljer även fast jag känner hur hjärtat bultar medan jag pratar med de andra.

Vi bestämmer oss för att gå in och ta det lugnt i den stora sängen där vi lägger oss och snackar skit och njuter av de vackra färgerna. En lampa i fönstret är tänd och även om den är väldigt liten känns det som den lyser upp hela rummet medan fraktaler dansar över tapeterna. Oavsett hur vackert ljuset och känslan i rummet är har jag fortfarande den smygande ångesten som växer sig starkare och starkare. Jag vet att jag har väldigt stort ansvar och försöker därför göra det som vi absolut INTE får göra: Försöka koppla ett grepp om verkligheten. Detta blir svårare och svårare då vi närmar oss peaken av ruset och tillslut har jag okontrollerade oevs och cevs. Eftersom F och nykomlingen tog en sån liten dos blev de mest flummiga och började prata om att gå och röka grönt. Jag som låg och trippade balls kunde inte avgöra hur mycket de tog och hur de reagerade på det för den delen heller. I och med det försökte jag avråda dom att röka då jag inte kunde hantera situationen. Detta förmedlades till dom genom oseriöst svammel då jag låg med ansiktet ner i kudden och tittade in i min alldeles egna 3D-kudde. Eftersom det var väldigt trångt med fyra vuxna män i en dubbelsäng (- LOL BÖGJÄVLAR *ironi*) så blev det en ännu obehagligare när jag kom i kontakt med nykomlingen (som i vanliga fall är en rätt fysisk människa när det gäller kroppskontakt vilket jag inte är van vid).

Tillslut går nykomlingen och F och röker. Under tiden har E isolerat sig i ett annat sovrum eftersom han inte ville trippa med oss andra utan vara för sig själv. Det är här någonstans som historien om Kattmördaren tar sitt första steg.

Kattmördaren

Under hela kvällen har brorsans katt strosat omkring oss och lekt. Kort efter nykomlingen och F varit ute och rökt inser jag att katten försvunnit. Det börjar som en liten tanke där jag undrar vart katten tagit vägen. Jag går omkring och tittar lite för mig själv. Letandet pågår en stund och jag letar överallt känns det som, fast jag i själva verket bara kollat på tre ställen, där ett av dom var balkongen. Tillslut undrar F vad jag letar efter och jag säger att katten har försvunnit. Han var ju här alldeles nyss men nu är han borta. F säger att han säkert bara ligger och sover nånstans och att han kommer fram. Nykomlingen står i bakgrunden och ler utan att säga något. Jag tänker för mig själv att jag älskar ju den där kattsatan och börjar tänka i banor som att han kan ha hoppat från balkongen när dom var ute och rökte. Oavsett hur jag vrider och vänder på det så känner jag att ledtrådarna slutar alltid hos F och nykomlingen. Och eftersom de inte har 'sett' katten så leder det mig till en hemsk konspirationsteori om att de kastat ut katten från balkongen eller gjort något med henne som de försöker mörka.

Jag fortsätter med mina tankar och det är ett krig som pågår i mitt huvud där förnuft möter magkänsla och magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Jag vill inte säga det rätt ut men jag börjar titta snett på nykomlingen som för varje gång jag tittar på honom får ett leende som liknar allt mer ett hån. Det var som att alla pusselbitar föll på plats för mig när jag insåg att nykomlingen var ny, misstänksam, obehaglig och att katten var borta. Ju mer de försökte övertyga mig om att katten var borta desto värre blev det. Och F som vi känner rätt bra sen innan är kvick och tar upp tråden väldigt tidigt och inser att det är bäst om han och nykomlingen går eftersom det inte gick att få mig på andra tankar. Det som får bägaren att rinna över är när nykomlingen lägger handen på min axel och skämtar: Katten finns i ditt hjärta.

Mitt betéende blir allt mer psykotiskt och tillslut blir stämningen otrevlig och jag frågar rent ut om dom gjort något med katten. Varpå de en sista gång försöker illustrera med en snusdosa och en snus att katten är borta och kommer komma fram igen. Innan dom går säger F att jag kommer förstå om en halvtimma.

Glädjetårar & vanliga tårar

När F och nykomlingen slänger igen dörren efter sig är jag uppe i varv. Adrenalinet pumpar och mina primitiva instinkter är redo att ta över om de skulle behövas. E som har varit instängd i ett annat rum under hela kvällen kommer ut och undrar vad det är för oväsende. Vi delar en blick och utan att säga något ser E direkt att något är allvarligt. Jag lugnar ner mig och vi gör en sista ansträngning att leta efter katten. Vi försöker locka henne med hennes favoritgodis och ropar hennes namn. Tillslut hittar vi henne under sängen där hon gömmer sig och är totalt vettskrämd. E som inte vet att jag sneat ur fullständigt blir helt medragen i min konspirationsteori om att de gjort något med katten och att det är därför den är helt vettskrämd. Som tur är lever hon och jag behöver inte förklara för min bror att katten trillat ner från balkongen eller något annat skrämmande.

Vi lägger oss i sängen och kopplar av och funderar på vad som hänt under kvällen. Vi tycker det är superskönt att dom andra stuckit och vi pratar om vilket ansvar jag hade och vad som skulle kunna ha hänt. Eftersom nykomlingen garanterat hade gjort något mot katten så sa vi att han kanske är ute och går berserkagång på stan och slår sönder allt i vägen precis i detta nu. Vi tänkte att om vi var så borta som vi var så måste nykomlingen vara helt galen. Detta började vi asgarva åt, tårarna rann och vi skrattade så hårt vi nånsin kunde. Jag har aldrig i mitt liv skrattat så mycket och för varje ord vi sa blev skrattet intensivare. Vi sa att världen var en sjuk plats att leva i, och att skicka ut nykomlingen i den igen var vårat sätt att ge världen fingret. Return to sender.

När vi skrattat färdigt och börjat landa allt mer och mer i afterglowen kände jag en stor skuld över riskerna som jag tagit och jag blev väldigt ledsen över vad som kunde ha hänt. Det var som att balansen mellan glädje och sorg var tvungen att jämnas ut igen och alla fel jag nånsin gjort föll över mig som ett kalldusch av ångest. Jag kan även säga att jag inte varit så ledsen på väldigt länge. Alla ens försvarsmurar som man bygger upp nykter raseras under resan och jag ser verkligheten som den är med total objektivitet.


Reflektion

Jag har många gånger tänkt på denna kvällen och det var inte förrän dagen efter som jag ens förstod vad F menade med: Du förstår om en halvtimma. Det som slog mig var att det var mitt betéende som katten var rädd för. Jag ringde genast och bad om ursäkt över mitt betéende och förstående som dom var så tog dom det med en klackspark. Även nu i efterhand så har det tagit ett tag för mig att smälta alla känslor och allt som hände den kvällen. Nu vet jag hur det är att vara mer eller mindre psykotisk. Orsaken till det var dålig set & setting, omdömeslöshet och oansvarig dosering. Nu har jag har lärt mig att ha mer respekt för substanser över lag och jag ska tänka tillbaks på denna händelsen varje gång jag går för fort fram. Tänker ofta på hur illa det kunde ha gått om inte F fått upp tråden tidigt. Vart går mina gränser för att bli våldsam? Det är en sida av mig som jag mer eller mindre aldrig känt och jag hoppas innerligt att jag slipper känna den.

Hela natten var en kalldusch för mitt ego och jag fick många insikter som jag försöker komma ihåg så ofta som möjligt. Men dom bästa vill jag behålla för mig själv. Det kanske är en klyscha, men så är det.