Allt om Vinterkriget och Fortsättningskriget

In 1939, before the Soviet forces were to invade Finland, the Party Secretary of Leningrad Andrei Zhdanov commissioned a celebratory piece from Shostakovich, a theme to be performed as the marching bands of the Red Army would be parading through the Finnish capital Helsinki.[2] Shostakovich finished composing on 3 December 1939, as the Red Army was advancing in the Finnish front and the puppet regime Finnish Democratic Republic was founded three days earlier.
http://en.wikipedia.org/wiki/Suite_on_Finnish_Themes

När vinterkriget inleddes den 30 november 1939 hade det sovjetiska överkommandot planerat anfall i fyra huvudriktningar. Tyngdpunkten av det sovjetiska anfallet kom att riktas mot Karelska näset & Ladoga-Karelen. I mellersta Finland hade den sovjetiska 9:e armén till uppgift att anfalla och inta Uleåborg (Oulu), anfallet utfördes av två skyttedivisioner, en pansarbrigad, senare skulle även andra förband delta i striderna. Styrkan uppgick till 45-55 000 soldater och ett par hundra stridsvagnar.

De finska styrkorna i området kring Suomussalmi bestod av en fristående bataljon med omkring 1500 soldater. Den motoriserade sovjetiska 163:e divisionen korsade gränsen till Finland den 30 november. Förbandet anföll i två riktningar, Juntusrantavägen (norr) och Raatevägen (syd). Dessa vägar var de enda som fanns i området, vägarna sammanstrålade i byn Suomussalmi några mil från den ryska gränsen.

Den första veckan utkämpades hårda strider mot de bägge anfallande sovjetiska kolonnerna. Sakta men säkert fick de numerärt underlägsna finska styrkorna retirera mot Suomussalmi. Samtidigt begärde befälhavaren på platsen förstärkningar från det finska högkvarteret. Den 3 december tillfördes ytterligare en bataljon till området. Ett par dagar senare inledde finnarna ett motanfall riktat mot den norra sovjetiska anfallsspetsen. Ytterligare ett par dagar senare hade det sovjetiska anfallet stoppats upp och tvingats till defensiven.

På det södra stridsområdet lyckas de sovjetiska trupperna bättre, man tillförde här mer trupper och lyckas att inta Suomussalmi den 7 december, de finska trupperna brände ned byn innan man retirerade.

https://www.nordfront.se/slaget-vid-suomussalmi.smr

Dagens Ryssland gillar inte vinterkriget som fenomen. Till det finns det två orsaker.

Dels vill man inte minnas att Sovjetunionen faktiskt hade ett avtal med den senare ärkefienden Hitler. Dels var kriget ingen militär framgång och otaliga sovjetiska soldaters liv spilldes i onödan.

Den 30 november har det gått 80 år sedan vinterkriget började. I Ryssland publiceras ivrigt artiklar i olika tidskrifter där orsakerna till kriget dryftas på bekostnad av sanningen.
/----/
I Ryssland utkommer med jämna mellanrum tidskrifter som stöder Putins tolkning. I en bokhandel i ett skyltfönster i Viborg pryds hedersplatsen av boken "Vinterkriget – Stalins seger som smutskastats".

Boken presenterar vinterkriget som Stalins genialiska taktikdrag, som utländska agenter och ruttna demokrater helt i onödan har smutskastat. Med hjälp av kriget kunde man flytta på gränsen västerut mellan den kapitalistiska världen och Sovjetparadiset. Leningrad fick en buffertzon.
/---/
I tidningskiosker i Ryssland säljs tidningen Det hemliga rådet som lovar att berätta allt för dagens ryssar om vinterkriget och gör det också i fosterländsk anda.

Seura har bekantat sig med materialet. Vinterkrigsupplagan påminner mycket om de finländska kvällstidningarnas krigsbilagor. Rubriken i tidningen "Stalin mot Mannerheim" berättar allt: en kamp mellan två stora män.

På första sidan hyllar man prickskytten Simo Häyhä: "500 döda ryssar på 100 dagar". I ledaren skriver chefredaktören Andrei Konstantinov att vinterkriget i Finland har kultstatus. Han medger att det var Davids kamp mot Goljat, men att Finlands senare pakt med Nazityskland visar att Finland hade planerat onda gärningar.

Tidningen medger att skotten i Mainila var fingerade, som gav Kreml ett motiv att inleda kriget.

I motsats till den sovjetiska historieskrivningen medger tidningen också att Mannerheimlinjen inte var en fästning byggda av västliga finanskretsar. I tidningen förbises förluster för Röda armén, som till exempel katastrofen i Suomussalmi.
/----/
I tidningen glömmer man behändigt bort att Sovjetunionen i början av kriget var allierat med Nazityskland och att Finland fick stöd av Frankrike och Storbritannien som var fiender med Tyskland.

Tidningen anser att Sovjetunionens krav på områden av Finland var skäliga. Tidningen skriver inte om att Sovjetunions mål var att erövra hela Finland precis som man gjorde med de baltiska länderna. Otto-Wille Kuusinens marionettregering nämns i en bisats.

Vi har stämt träff med krigsinvaliden Lars Löflund, 96, utanför Naturhistoriska museet på Arkadiagatan i Helsingfors. Det var i den här miljön som Lars Löflund som 16-årig skolelev den 30 november 1939 fick den första, blodiga kontakten med krigets fasor.
/----/
Lars Löflund gick i Norsen [Svenska Normallyceum] på Unionsgatan 2 när beskedet kom att alla elever skulle gå hem. Klockan var 14 på eftermiddagen. Löflund begav sig hemåt mot Tölö, men vid korsningen mellan Auroragatan och Arkadiagatan gick det snett. Flygplanen som var på väg mot Wärtsiläs skeppsvarv började fälla bomber vid Kampen och Sandviken.

– Här satte jag världsrekord i längdhoppning på ungefär 19 meter. Ett rekord som aldrig mätts. En bomb på 500 kilo detonerade ungefär 20 meter bort och jag flög med all kraft mot andra sidan av gatan. Det var många personer som sårades eller fick sätta livet till. En av mina klasskompisars mamma fick över hundra glasskärvor i ansiktet av lufttrycket. Själv fick jag skärvor i axeln och i huvudet.
/----/
Löflund beskriver vinterkrigets månader som en tid då en stor ovisshet rådde.

– Befolkningen var ändå ganska lugn och man förstod kanske inte riktigt till fullo vad som pågick. Man kände också väldigt lite till förhållandet till Tyskland, men vad var alternativet? Av två dåliga "vänner" var man tvungen att välja någon. Jag minns ändå att en av de största utmaningarna var de logistiska, det vill säga hur befolkningen skulle evakueras och hur transporterna skulle skötas. Den 13 mars 1940 var en av de lyckligaste dagarna i livet när freden blev verklighet, säger Löflund.

När freden kom fortsatte Löflund sin avbrutna skolgång i Norsen och blev student 1941.

– Man insåg nog efter vinterkriget att kriget egentligen inte var över. Det pågick ju för fullt i Europa och läget var spänt. Jag blev inkallad en vecka innan fortsättningskriget började där jag ingick i Infanteriregementena 61 och 13. Det var en dyster tid. Av dem som tog studenten samtidigt från min klass i Norsen stupade sex. Jag blev civil först den första september 1945.

Löjtnant Lars Löflund sårades ytterligare tre gånger i fortsättningskriget.

Vår lektion i finska, ledd av en utomordentlig men mycket krävande lärare Liisi Raunio, var i full gång när ett bölande skrän trängde genom atmosfären: flygalarm! Läraren slog händerna för ansiktet och utbrast: Se ei voi olla totta! [Det kan inte vara sant!]
/----/
Någon ny signal hördes inte varför vi ungdomar och barn tog oss en huvudroll. Min glada klasskamrat Britt steg upp på en bänk och hade oss att sjunga glada visor. Men min "bästis" och bänkkamrat Kyllikki Forssell satte ord på allvaret och avskyn.
/----/
När lugnet uppenbarligen hade lagt sig beslöt Kyllikki att vi skulle gå hem till henne på Albertsgatan 16. I närheten av den dåvarande sovjetiska ambassaden, eller legationen som den kallades, skulle väl inget hända, tyckte vi. Sagt och gjort, varefter vi åt middag i Kyllikkis föräldrars kök. Pappan, överste Viljo Forssell och hans vackra hustru försökte uppmuntra oss, men avbröts av ett dånande muller i skyn. Viljo rusade till fönstret och ropade: De är över oss!

Ett öronbedövande brak fick oss att fly till den fönsterlösa hallen där jag darrande och utan någon inre kontroll gnölade Jag vill inte dö, jag vill inte dö! För en tonåring som hittills trott sig leva i en konfliktfri och trygg värld var det en omvälvande katastrof. Kyllikki och jag greps inte av panik, men vi visste att vi inte kunde stanna i huvudstaden. Bort skulle vi, vart som helst.

Kyllikkis mamma hade vänner i Grankulla. Hennes mormor Maria Linnove var på besök hos bildhuggaren Yrjö Liipola och hans ungerskfödda hustru. Dit skulle vi. Med ett kort telefonsamtal till min mamma gav vi oss i väg till fots.

Synen som mötte oss har klistrat sig i mitt minne. Ruiner, bränder och lågor, sårade eller döda människor, bland dem fanns också en skolkamrat när Teknologiska högskolan med omnejd träffades av en bomb. Folk rusade omkring utan något egentligt mål. Alla var chockerade men någon panik utbröt inte. Vi vandrade vidare skakade och olyckliga, men halvvägs fick vi skjuts av en vänlig förare i en skåpbil.

I Ingarskila by i Ingå gick nioåriga Carl-Johan Fagerström nervöst omkring. Det var ändå inte bomberna har var rädd för, utan sin lärarinna.

Han hade fått en stor roll i skolans teaterpjäs men hade inte övat tillräckligt på sina repliker. När lärarinnans syster kom för att hämta mjölk från Fagerströms kom hon samtidigt med stora nyheter.

– Det har blivit krig, ryssarna har anfallit och ni kan inte öva teaterpjäsen i dag, sa hon. Och jag blev så lycklig och lättad för att inte behöva uppleva känslan att inte kunna min roll, säger Fagerström.

Carl-Johan Fagerström fortsatte gå till skolan men då bar han en så kallad snödräkt när han rörde sig ute.

Fagerström har sparat den i ett litet museum som han har byggt bakom sitt hus. Det är en slags vit skjorta som man kan dra ovanpå vinterkläderna, för att smälta in i landskapet när fienden kommer.

– Vi barn upplevde kriget så att bombplanen flög över oss. Vi gick upp till ett berg i närheten för att se dem när de flög lågt. De flög ofta mot Lojo och bombade Lojo. De flög också mot Tammerfors och bombade den staden. Det var på något vis hemskt.
/----/
En sorglig syn som har etsat sig fast i Carl-Johan Fagerströms minne är prästen som kom med sin svarta häst. Det betydde att någon i byn skulle få ett dödsbud.

– Nästan varje vecka kom det ett bud att någon hade stupat. Änkor och faderlösa barn blev kvar, säger Fagerström.

Han minns att han var med när den första begravningen av de stupade hölls i Ingå kyrka. Fyra män hade fått offra sina liv.

Grundskolan Norsens äldre årskurser samlades till en minnesstund i går. Skolan hedrade de 43 Norsenelever som stupade i vinterkriget. De tände ljus och bar facklor till krigets minnesmärke Ljusbringaren på Kaserntorget i Helsingfors.

Vinterkriget, som fortsatte tillsammans 105 dagar började 30.11. exakt 80 år sedan. Idag har man vid olika tillställningar hedrat minnet av dem som försvarade vårt land.

Niinistö säger att vinterkrigets strider var en hjältesaga som gav Finland en möjlighet att skapa en annan berättelse, en berättelse om hur Finland, som även under kriget bevarade demokratin, relativt snabbt efter kriget lyckades återuppbygga landet.

– Den rättsstat och välfärdsstat som vi lever i i dag är ett bevis på denna förmåga till återuppbyggnad, säger Niinistö.

Enligt Niinistö är det nu i fredstid som vi kan minnas vad som var kärnan för det som kallas vinterkrigets anda.

– Även om vi som medborgare ibland har olika åsikter, är vi alla eniga om att det är genom gemensamma beslut som vi övervinner de svårigheter och förändringar som Finland möter. På så sätt hedrar vi också dem som vid fronten och hemmafronten försvarade Finland, och som genom sina uppoffringar gav oss denna möjlighet.