2012-05-08, 02:38
#1
Kroppsvikt: ~80 KG
År: 2012
Rökte: Spice
Spice har för mig en speciell förmåga att framkalla snedtrippar, "för mycket input"-aktigt på något sätt. I förrgår tror jag att jag peakade.
Jag var hos min vän Simba och rökte tillsammans med tre andra. Vi hade rökt två omgångar i min pipa med jagvetintehurmycket i varje bowl. Jag och en av diversekompisarna skrattade och jag ramlade av min stol, väl på golvet märkte jag att perspektivskiftesfasen hade börjat. Jag var i ett dockhus och min arm var en vägg (inte för att jag trodde det på riktigt nånsin, det känns mer som en mental "feltolkning" av visuella data), sen var det i några sekunder en parkeringsplats, osv.
Jag lämnade rummet för toalettbesök och märkte på vägen att ljudhallisarna var oehört påträngande, lite högre än vad jag var bekväm vid tänkte jag. Suddenly taktila illusioner - luften är gjord av händer, de sitter fast i luften och medan jag går så smeker fingrarna min kropp. Skitverkligt så jag blir rädd och springer in på dass. När jag tittar på toagolvet och ser (återigen "feltolkningar") en helvetes massa olika grejer och blir YR av detta förstår jag att damn, jag börjar tänka konstigt. Jag mår inte bra. Sedan är det över mig.
Ljud i kanske 0.5 sekunder långa loopar tar över mitt medvetande och skriker ut sin existens. Jag ser mina associationsbanor visuellt framför mig. Saker jag kommer ihåg, olika mönster och ljudloopar transkriberas och övergår i varandra alltmedan jag tänker.
Var tredje sekund eller så så ryser jag, och detta plågar mig oehört: det gör inte ont, men en hemsk förnimmelse sprider sig längs med rysningen. Jag kommer ihåg tanken "som smärta, fast för medvandet".
Jag känner mig inte redo att mötas av andra tänkande varelser så jag går och lägger mig i simbas farsas rum. Nu har händerna i luften sedan innan utvecklats till något nytt, jag känner knivhugg i hela min kropp, fast utan smärtan. Bara känslan av att något tränger in och sliter isär. Det har en hastighet av kanske 3-4 regelbunda hugg i sekunden (hjärtslag? muskler som krampar? helt fake?).
Samtidigt fortsätter mönster att flasha upp. Nytt minne, nytt ljud, nytt mönster, ny rysning, lite nya mönster, ny minnesbild, rysning. Och hela tiden denna underliggande känsla av SAMBAND.
Jag försöker rida ut stormen men inte så mycket nytt händer. Så småningom kommer jag "ner", nu är jag bara nojig som helvete och inte längre plågad av taktila fenomen. Jätteskönt. Associationsprocessgrejen fortsätter ett tag, jag försöker förstå den men tvingas defeniera en mängd nya begrepp som derivat av andra helt okända förlopp så jag ger upp.
Efter ytterligare tio minuter så går jag tillbaka in till de andra. Då har jag varit borta i kanske en halvtimme, enligt min mentala klocka. Ingen koll på verklig tid.
Sådärja~ nån som gjort något liknande? Jag är curious på wtf som egentligen hände
År: 2012
Rökte: Spice
Spice har för mig en speciell förmåga att framkalla snedtrippar, "för mycket input"-aktigt på något sätt. I förrgår tror jag att jag peakade.
Jag var hos min vän Simba och rökte tillsammans med tre andra. Vi hade rökt två omgångar i min pipa med jagvetintehurmycket i varje bowl. Jag och en av diversekompisarna skrattade och jag ramlade av min stol, väl på golvet märkte jag att perspektivskiftesfasen hade börjat. Jag var i ett dockhus och min arm var en vägg (inte för att jag trodde det på riktigt nånsin, det känns mer som en mental "feltolkning" av visuella data), sen var det i några sekunder en parkeringsplats, osv.
Jag lämnade rummet för toalettbesök och märkte på vägen att ljudhallisarna var oehört påträngande, lite högre än vad jag var bekväm vid tänkte jag. Suddenly taktila illusioner - luften är gjord av händer, de sitter fast i luften och medan jag går så smeker fingrarna min kropp. Skitverkligt så jag blir rädd och springer in på dass. När jag tittar på toagolvet och ser (återigen "feltolkningar") en helvetes massa olika grejer och blir YR av detta förstår jag att damn, jag börjar tänka konstigt. Jag mår inte bra. Sedan är det över mig.
Ljud i kanske 0.5 sekunder långa loopar tar över mitt medvetande och skriker ut sin existens. Jag ser mina associationsbanor visuellt framför mig. Saker jag kommer ihåg, olika mönster och ljudloopar transkriberas och övergår i varandra alltmedan jag tänker.
Var tredje sekund eller så så ryser jag, och detta plågar mig oehört: det gör inte ont, men en hemsk förnimmelse sprider sig längs med rysningen. Jag kommer ihåg tanken "som smärta, fast för medvandet".
Jag känner mig inte redo att mötas av andra tänkande varelser så jag går och lägger mig i simbas farsas rum. Nu har händerna i luften sedan innan utvecklats till något nytt, jag känner knivhugg i hela min kropp, fast utan smärtan. Bara känslan av att något tränger in och sliter isär. Det har en hastighet av kanske 3-4 regelbunda hugg i sekunden (hjärtslag? muskler som krampar? helt fake?).
Samtidigt fortsätter mönster att flasha upp. Nytt minne, nytt ljud, nytt mönster, ny rysning, lite nya mönster, ny minnesbild, rysning. Och hela tiden denna underliggande känsla av SAMBAND.
Jag försöker rida ut stormen men inte så mycket nytt händer. Så småningom kommer jag "ner", nu är jag bara nojig som helvete och inte längre plågad av taktila fenomen. Jätteskönt. Associationsprocessgrejen fortsätter ett tag, jag försöker förstå den men tvingas defeniera en mängd nya begrepp som derivat av andra helt okända förlopp så jag ger upp.
Efter ytterligare tio minuter så går jag tillbaka in till de andra. Då har jag varit borta i kanske en halvtimme, enligt min mentala klocka. Ingen koll på verklig tid.
Sådärja~ nån som gjort något liknande? Jag är curious på wtf som egentligen hände
