2012-06-10, 10:14
#1
www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-ett-eko-fran-1930-talets-forodande-moralism
Delar av hans text nedan.
Citat:
Ekonomer har länge betraktat 1930-talets stora depression som ett historiskt undantag. Det ledde till att krisens lärdomar steg för steg glömdes.
Den amerikanska centralbanken såg inte till att pumpa ut likviditet i ekonomin efter börskraschen 1929. Regeringar i många länder, som hade sina valutor knutna till guldet, ansträngde sig till det yttersta för att balansera budgeten och förstärkte därmed nedgången. I Tyskland iscensatte förbundskansler Brüning kraftiga pris- och lönesänkningar för att återställa konkurrenskraften och till varje pris undvika inflation.
Så såg den ekonomiska ortodoxin ut, vilket banade väg för Hitlers maktövertagande.
Samtidigt tilltog nationalism, protektionism och finansiellt kaos. När den stora österrikiska banken Creditanstalt visade sig vara bankrutt 1931 greps marknaden av panik. Kapital började flöda ut från landet. Regeringen i Wien begärde internationell hjälp för att undvika en större kollaps. Men Österrike fick inget krispaket därför att den frans- ke premiärministern Laval blockerade lånet (han ingick senare i Vichyregimen och avrättades efter kriget).
Att världen hamnade i en så djup kris framstod som tämligen obegripligt och något som inte skulle inträffa igen.
Men betraktar man de senaste årens utveckling i Europa inser man att 30-talskollapsen inte alls är obegriplig eller omöjlig att upprepa.
Den dystra sanningen är ju att eurokrisen bär på många av de frön som en gång framkallade den stora depressionen. Återigen väcks frågan hur man ska möta en kraftig nedgång i den ekonomiska aktiviteten efter en finansiell krasch.
Kravet på drastiska åtstramningar i södra Europa förstärker inte bara BNP-raset, det skapar också en farlig mylla för extrema politiska rörelser.
Den amerikanska centralbanken såg inte till att pumpa ut likviditet i ekonomin efter börskraschen 1929. Regeringar i många länder, som hade sina valutor knutna till guldet, ansträngde sig till det yttersta för att balansera budgeten och förstärkte därmed nedgången. I Tyskland iscensatte förbundskansler Brüning kraftiga pris- och lönesänkningar för att återställa konkurrenskraften och till varje pris undvika inflation.
Så såg den ekonomiska ortodoxin ut, vilket banade väg för Hitlers maktövertagande.
Samtidigt tilltog nationalism, protektionism och finansiellt kaos. När den stora österrikiska banken Creditanstalt visade sig vara bankrutt 1931 greps marknaden av panik. Kapital började flöda ut från landet. Regeringen i Wien begärde internationell hjälp för att undvika en större kollaps. Men Österrike fick inget krispaket därför att den frans- ke premiärministern Laval blockerade lånet (han ingick senare i Vichyregimen och avrättades efter kriget).
Att världen hamnade i en så djup kris framstod som tämligen obegripligt och något som inte skulle inträffa igen.
Men betraktar man de senaste årens utveckling i Europa inser man att 30-talskollapsen inte alls är obegriplig eller omöjlig att upprepa.
Den dystra sanningen är ju att eurokrisen bär på många av de frön som en gång framkallade den stora depressionen. Återigen väcks frågan hur man ska möta en kraftig nedgång i den ekonomiska aktiviteten efter en finansiell krasch.
Kravet på drastiska åtstramningar i södra Europa förstärker inte bara BNP-raset, det skapar också en farlig mylla för extrema politiska rörelser.
Förutspår Peter Wolodarski alltså ett tredje världskrig eller vad vill han säga med denna text?
Har han rätt?
Håller du med honom om hans lösningar?
(Allt som berör denna text kan diskuteras i tråden)
Moderator får eventuellt flytta denna tråd till ett forum som lämpar sig bättre om den inte passar till 100% i "medier och journalistik".
