2012-06-24, 21:26
#1
Var hälsade fränder! Tänkte berätta lite om gårdagens jungfru svamptripp, så häng med i läsningen!
Kön: Man
Ålder: 21
Vikt: 76 kg
Längd: 174 cm
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis och 2C-B
Tid: 23.00 – 04.30
Inledning:
Ribban sattes på fredagen med en rejäl midsommarfest, likt ett startskott för att säga ”sommaren är här nu”. Tänkte att detta går inte att överträffa, men jag hade fel.
Lördagen kom, seg som satan efter hårt festande så satt jag hemma hos en kompis som jag hade spenderat ett par dagar hos. Men jag kände att helgen inte var slut, ville få en till minnesvärd upplevelse så jag fipplade upp mobilen och började ringa runt.
Fick tag i min bror, vi kan kalla honom Tobias, och han sa att dom hade löst svamp, det hade jag ju vart sugen på att testa ett bra tag. Sagt och gjort, satte mig på första bästa buss och begav mig iväg.
Efter cirka en timmes resväg var jag framme, brorsan hämtade upp mig med bilen och vi åkte hem till honom där resten av mina kamrater väntade. Vi kan kalla dom för Adam och Jens.
Allting låg uppdukat på köksbordet, dom hade väntat på mig och var ganska spända.
Drog igång lite skön rock musik och började förbereda svampen.
Intag och Super Smash Bros:
Tobias, Jens och Adam garnerade varsin cheeseburgare med cirka 4g torkad cubensis medans jag blandade fil och svamp. Inte världens godaste smak direkt.
När vi käkat klart så gick vi ut på altanen och rökte en holk, för att komma in i stämningen.
Vi satt och tjötade om allt möjligt, förväntningar inför trippen och vilken fantastisk idé det hade varit att spela lite Smash Bros.
Vi gled ner till källaren och kopplade in Jens GameCube, det var lättare sagt än gjort. Efter lite pillande så fick vi skiten att funka. Nu var det game on!
Till vår förskräckelse så upptäckte vi att det bara fanns tre kontroller på fyra personer.
Jag tog på mig smällen att stå över första omgången, Smash Bros är inte min typ av spel ändå.
Kändes som att vi hade spelat i flera timmar men när jag kollade på klockan och konstaterade att det bara gått tjugo minuter från det att vi fått i oss svamparna. Ingen trodde mig när jag la fram informationen, men vi alla fick någon slags känsla av att nu var någonting på gång.
En konversation med träd, peak och en resa in i mig själv
En smygande euforisk känsla började sprida sig i kroppen, som om någon långsamt vred upp en känslo-dimmer. Konturerna på saker och ting syntes skarpare. Det började ta fart på allvar.
Kände att jag ville ha en cigg och ringa kompisen jag var hos tidigare för att beskriva ruset.
Lämnade mina vänner i källaren åt sitt öde, bäddade ner mig bland kuddar och filtar i soffan på altanen och tände en cigg. Himlen var mörk och det regnade ganska kraftigt, luften var kylig och rå. Där låg jag som en inbakad pizza och försökte beskriva för min vän hur skogen tycktes svaja i takt till vinden som viskade om vilken magisk upplevelse jag var på väg att ta del utav.
Sade adjö till min vän och lovade att ringa följande dag, slängde på mig en filt som en kappa och trotsade regnet en minut för att bege mig ner mot ett träd som fångat min uppmärksamhet. Lade min hand försiktigt på träddet och det praktiskt taget ryggade tillbaka. Jag kunde känna att trädet levde. Försökte förklara att mina avsikter var fredliga, jag ville bara känna någon slags samhörighet med naturen då den var så vacker.
”Vad har jag gett mig in på?” Frågade jag högt för mig själv
Nu blåste det till ordentligt och trädet knarrade fram ett svårtolkat svar
”Du skall ut och resa”
Nu blev jag rejält nojig över situationen så jag bara satte mig ner på det blöta gräset och stirrade in i skogen. Den såg fruktansvärt läskig ut men fortfarande fascinerande. Beslöt mig för att gå tillbaks in och leka med kristallskålen full med vatten som jag rutinerat hade ställt fram tidigare.
Mina vänner satt fortfarande och spelade, men det gick sämre och sämre så jag förstod att det var påväg upp för dom med.
Beslutade oss för att stänga av spelet och utforska rummet. Jag påpekade att skålen med vatten är sjukt najs att leka med. Vi samlades runt skålen och alla turades om att doppa fingrarna och leka. Känslan av vattnet var otroligt förfriskande. Men jag ville ha variation.
Riktade min uppmärksamhet mot tegelväggen i rummet. Började få milda OEV’s* för i tegelmönstret så döljde sig ett flertal ansikten. Groteska, deformerade, döende ansiktsuttryck. Det var för mycket för mig.
Jag reste mig ur soffan och hamnade på golvet där Tobias heltäckningsmatta tycktes fruktansvärt vacker. Lägger mig och begrundar mönstret och känslan av att bara ta på mattan. Så fantastisk skönt!
”Gubbar, jag tror det händer någonting nu!” Säger Jens, varpå vi alla brister ut i ett as garv.
”Det där var ju inte ens roligt, varför skrattar vi ens?” Frågar jag
”För vi är BÄNGA!” Gapar Adam och en ny skratt-attack börjar.
Samtidigt kunde jag inte släppa trädets uppmaning. Jag skulle ju ut och resa!
Drog fram min mp3 och satte på Rime of the Ancient Mariner (http://www.youtube.com/watch?v=fIzUTgtZ9_Q) av Iron Maiden. En 14 minuter lång poetisk berättelse från en episk dikt från 1797.
Lade mig ner på soffan och tryckte på play. Genast fylldes hela kroppen av en magisk känsla, går nästan inte att beskriva men det kändes nästan som en explosion av lycka och jag kunde känna musiken flödade igenom mig.
Det var nu som trippen tog fart på allvar för mig. När jag stängde mina ögon fick jag kraftiga CEV’s**. Det spelades upp en film om låten bakom mina stängda ögon och jag var huvudpersonen. Jag kommenderade ett skepp på öppna havet och vågorna slog emot mig men det rörde mig inte ryggen för jag kände mig helt fri.
När låten var slut så slog jag upp ögonen, det kändes tråkigt att inte glida runt på öppna havet längre men jag var glad över att vara tillbaka i rummet igen. Eller var det samma rum?
Såg mig omkring och upptäckte att Jens och Adam hade förverkligat sina planer och gått på äventyr i skogen medans Tobias låg kvar i sängen.
Väggarna och taket började andas tyngre och tyngre. Lamporna skiftade vackert färg och jag sjönk ner i soffan igen med ett stort leende på läpparna.
Nu var det dags att utforska mitt sinne. Drog fram min mp3 igen och satte på Bach's Brandenburg Concerto No. 3, 1st movement. (http://www.youtube.com/watch?v=l1maDHoAEV0) Fantastiskt, genialiskt och känslosamt. Allt på samma gång!
Blundade igen för att ge mig djupare in i mitt medvetande. Jag kunde se synapserna i hjärnan skicka information mellan varandra och då plötsligt kunde jag förstå hur allt fungerade. Hur allt hängde ihop. En slags insikt om samhörighet som jag tror att väldigt få människor får uppleva i sitt liv, vilket är synd för det var en väldigt kraftfull känsla.
En enorm våg av kreativitet sköljde över mig, jag fick en sådan lust att bara skapa saker. Vad var det som hindrade mig? Jag började bygga monument och manicker som jag inte har en aning om hur jag skall kunna förklara, men just då kändes det bara som att detta var höjden av mänsklig kreativitet och skapande. Ingenting kunde överträffa detta.
Efter en stunds skapande, med ekot från fiolerna som fortfarande for omkring i mitt huvud, kände jag att det var nog.
Reste mig ur soffan och begav mig till datorn för att sätta på Shpongle. Det var en utmaning som hette duga, men tillslut kom jag fram till rätt låt. Det fick bli I am You (http://www.youtube.com/watch?v=VREsnmhFmlQ) från nyaste plattan.
Tobias och jag låg nu i sängen, på höjden av trippen, och ingenting tycktes mer rätt.
Jag blundade igen och tänkte att nu skall jag ta itu med lite skit. Vips så satt jag på en cykel, en vacker sommardag, längs med en lååång väg som kantades av ett oändligt antal lådor.
Stannade cykeln vid första bästa låda och öppnade. I lådan så utspelade sig ett rörligt bildspel. Det var ett minne. Ett minne av min första cykel och av pappa som ivrigt står och hejar på mig. Jag blev fruktansvärt rörd.
Fortsatte min färd längs mina barndomsminnen och plötsligt hade den fina sommardagens väder bytts ut till en blåsig och ruggig höstkväll. Jag visste att det var dags att konfrontera mig själv och mina dåliga sidor.
Var nu på slutet utav vägen och där stod en stor låda. Jag blev ganska nervös och rädd när jag tänkte på vad jag skulle hitta där i. Men kände att det var lika bra att bara köra på, när man ändå kommit såhär långt.
Innan lådan ens hade öppnats helt så överöstes omgivningen av ett ihåligt tjatande från ett flertal röster.
”Fixa ditt jävla körkort nu! Du måste fixa det. Ryck upp ditt liv. Skaffa ett jobb och börja LEV”
Satte mig på knä och tårarna började rinna. Jag bad om ursäkt till mig själv och lådans innehåll, lovade att styra upp mitt liv. Såg nu gestalter i ögonvrån, det var mina föräldrar och alla släktingar jag träffat.
Vi omfamnades allihopa och de sa till mig vilken bra person jag är, bara att jag behöver visa det mer och va mer ödmjuk emot andra. Den euforiska känslan jag upplevde i början av trippen började nu långsamt krypa tillbaka och jag kände mig på något sätt botad från en hjärntumör. Mitt ego.
Runtomkring mig började den kalla höstkvällen långsamt skifta till den varma sommardagen jag upplevt i början på minnenas motorväg.
Slog upp mina ögon igen. Låten var nu slut och Tobias kunde inte stamma fram något annat än ”Fuck, I’m trippin’ balls” om och om igen. Sade åt honom att bara chilla och tänka positivt, medan jag torkade bort glädjetårarna från kinderna.
Kön: Man
Ålder: 21
Vikt: 76 kg
Längd: 174 cm
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis och 2C-B
Tid: 23.00 – 04.30
Inledning:
Ribban sattes på fredagen med en rejäl midsommarfest, likt ett startskott för att säga ”sommaren är här nu”. Tänkte att detta går inte att överträffa, men jag hade fel.
Lördagen kom, seg som satan efter hårt festande så satt jag hemma hos en kompis som jag hade spenderat ett par dagar hos. Men jag kände att helgen inte var slut, ville få en till minnesvärd upplevelse så jag fipplade upp mobilen och började ringa runt.
Fick tag i min bror, vi kan kalla honom Tobias, och han sa att dom hade löst svamp, det hade jag ju vart sugen på att testa ett bra tag. Sagt och gjort, satte mig på första bästa buss och begav mig iväg.
Efter cirka en timmes resväg var jag framme, brorsan hämtade upp mig med bilen och vi åkte hem till honom där resten av mina kamrater väntade. Vi kan kalla dom för Adam och Jens.
Allting låg uppdukat på köksbordet, dom hade väntat på mig och var ganska spända.
Drog igång lite skön rock musik och började förbereda svampen.
Intag och Super Smash Bros:
Tobias, Jens och Adam garnerade varsin cheeseburgare med cirka 4g torkad cubensis medans jag blandade fil och svamp. Inte världens godaste smak direkt.
När vi käkat klart så gick vi ut på altanen och rökte en holk, för att komma in i stämningen.
Vi satt och tjötade om allt möjligt, förväntningar inför trippen och vilken fantastisk idé det hade varit att spela lite Smash Bros.
Vi gled ner till källaren och kopplade in Jens GameCube, det var lättare sagt än gjort. Efter lite pillande så fick vi skiten att funka. Nu var det game on!
Till vår förskräckelse så upptäckte vi att det bara fanns tre kontroller på fyra personer.
Jag tog på mig smällen att stå över första omgången, Smash Bros är inte min typ av spel ändå.
Kändes som att vi hade spelat i flera timmar men när jag kollade på klockan och konstaterade att det bara gått tjugo minuter från det att vi fått i oss svamparna. Ingen trodde mig när jag la fram informationen, men vi alla fick någon slags känsla av att nu var någonting på gång.
En konversation med träd, peak och en resa in i mig själv
En smygande euforisk känsla började sprida sig i kroppen, som om någon långsamt vred upp en känslo-dimmer. Konturerna på saker och ting syntes skarpare. Det började ta fart på allvar.
Kände att jag ville ha en cigg och ringa kompisen jag var hos tidigare för att beskriva ruset.
Lämnade mina vänner i källaren åt sitt öde, bäddade ner mig bland kuddar och filtar i soffan på altanen och tände en cigg. Himlen var mörk och det regnade ganska kraftigt, luften var kylig och rå. Där låg jag som en inbakad pizza och försökte beskriva för min vän hur skogen tycktes svaja i takt till vinden som viskade om vilken magisk upplevelse jag var på väg att ta del utav.
Sade adjö till min vän och lovade att ringa följande dag, slängde på mig en filt som en kappa och trotsade regnet en minut för att bege mig ner mot ett träd som fångat min uppmärksamhet. Lade min hand försiktigt på träddet och det praktiskt taget ryggade tillbaka. Jag kunde känna att trädet levde. Försökte förklara att mina avsikter var fredliga, jag ville bara känna någon slags samhörighet med naturen då den var så vacker.
”Vad har jag gett mig in på?” Frågade jag högt för mig själv
Nu blåste det till ordentligt och trädet knarrade fram ett svårtolkat svar
”Du skall ut och resa”
Nu blev jag rejält nojig över situationen så jag bara satte mig ner på det blöta gräset och stirrade in i skogen. Den såg fruktansvärt läskig ut men fortfarande fascinerande. Beslöt mig för att gå tillbaks in och leka med kristallskålen full med vatten som jag rutinerat hade ställt fram tidigare.
Mina vänner satt fortfarande och spelade, men det gick sämre och sämre så jag förstod att det var påväg upp för dom med.
Beslutade oss för att stänga av spelet och utforska rummet. Jag påpekade att skålen med vatten är sjukt najs att leka med. Vi samlades runt skålen och alla turades om att doppa fingrarna och leka. Känslan av vattnet var otroligt förfriskande. Men jag ville ha variation.
Riktade min uppmärksamhet mot tegelväggen i rummet. Började få milda OEV’s* för i tegelmönstret så döljde sig ett flertal ansikten. Groteska, deformerade, döende ansiktsuttryck. Det var för mycket för mig.
Jag reste mig ur soffan och hamnade på golvet där Tobias heltäckningsmatta tycktes fruktansvärt vacker. Lägger mig och begrundar mönstret och känslan av att bara ta på mattan. Så fantastisk skönt!
”Gubbar, jag tror det händer någonting nu!” Säger Jens, varpå vi alla brister ut i ett as garv.
”Det där var ju inte ens roligt, varför skrattar vi ens?” Frågar jag
”För vi är BÄNGA!” Gapar Adam och en ny skratt-attack börjar.
Samtidigt kunde jag inte släppa trädets uppmaning. Jag skulle ju ut och resa!
Drog fram min mp3 och satte på Rime of the Ancient Mariner (http://www.youtube.com/watch?v=fIzUTgtZ9_Q) av Iron Maiden. En 14 minuter lång poetisk berättelse från en episk dikt från 1797.
Lade mig ner på soffan och tryckte på play. Genast fylldes hela kroppen av en magisk känsla, går nästan inte att beskriva men det kändes nästan som en explosion av lycka och jag kunde känna musiken flödade igenom mig.
Det var nu som trippen tog fart på allvar för mig. När jag stängde mina ögon fick jag kraftiga CEV’s**. Det spelades upp en film om låten bakom mina stängda ögon och jag var huvudpersonen. Jag kommenderade ett skepp på öppna havet och vågorna slog emot mig men det rörde mig inte ryggen för jag kände mig helt fri.
När låten var slut så slog jag upp ögonen, det kändes tråkigt att inte glida runt på öppna havet längre men jag var glad över att vara tillbaka i rummet igen. Eller var det samma rum?
Såg mig omkring och upptäckte att Jens och Adam hade förverkligat sina planer och gått på äventyr i skogen medans Tobias låg kvar i sängen.
Väggarna och taket började andas tyngre och tyngre. Lamporna skiftade vackert färg och jag sjönk ner i soffan igen med ett stort leende på läpparna.
Nu var det dags att utforska mitt sinne. Drog fram min mp3 igen och satte på Bach's Brandenburg Concerto No. 3, 1st movement. (http://www.youtube.com/watch?v=l1maDHoAEV0) Fantastiskt, genialiskt och känslosamt. Allt på samma gång!
Blundade igen för att ge mig djupare in i mitt medvetande. Jag kunde se synapserna i hjärnan skicka information mellan varandra och då plötsligt kunde jag förstå hur allt fungerade. Hur allt hängde ihop. En slags insikt om samhörighet som jag tror att väldigt få människor får uppleva i sitt liv, vilket är synd för det var en väldigt kraftfull känsla.
En enorm våg av kreativitet sköljde över mig, jag fick en sådan lust att bara skapa saker. Vad var det som hindrade mig? Jag började bygga monument och manicker som jag inte har en aning om hur jag skall kunna förklara, men just då kändes det bara som att detta var höjden av mänsklig kreativitet och skapande. Ingenting kunde överträffa detta.
Efter en stunds skapande, med ekot från fiolerna som fortfarande for omkring i mitt huvud, kände jag att det var nog.
Reste mig ur soffan och begav mig till datorn för att sätta på Shpongle. Det var en utmaning som hette duga, men tillslut kom jag fram till rätt låt. Det fick bli I am You (http://www.youtube.com/watch?v=VREsnmhFmlQ) från nyaste plattan.
Tobias och jag låg nu i sängen, på höjden av trippen, och ingenting tycktes mer rätt.
Jag blundade igen och tänkte att nu skall jag ta itu med lite skit. Vips så satt jag på en cykel, en vacker sommardag, längs med en lååång väg som kantades av ett oändligt antal lådor.
Stannade cykeln vid första bästa låda och öppnade. I lådan så utspelade sig ett rörligt bildspel. Det var ett minne. Ett minne av min första cykel och av pappa som ivrigt står och hejar på mig. Jag blev fruktansvärt rörd.
Fortsatte min färd längs mina barndomsminnen och plötsligt hade den fina sommardagens väder bytts ut till en blåsig och ruggig höstkväll. Jag visste att det var dags att konfrontera mig själv och mina dåliga sidor.
Var nu på slutet utav vägen och där stod en stor låda. Jag blev ganska nervös och rädd när jag tänkte på vad jag skulle hitta där i. Men kände att det var lika bra att bara köra på, när man ändå kommit såhär långt.
Innan lådan ens hade öppnats helt så överöstes omgivningen av ett ihåligt tjatande från ett flertal röster.
”Fixa ditt jävla körkort nu! Du måste fixa det. Ryck upp ditt liv. Skaffa ett jobb och börja LEV”
Satte mig på knä och tårarna började rinna. Jag bad om ursäkt till mig själv och lådans innehåll, lovade att styra upp mitt liv. Såg nu gestalter i ögonvrån, det var mina föräldrar och alla släktingar jag träffat.
Vi omfamnades allihopa och de sa till mig vilken bra person jag är, bara att jag behöver visa det mer och va mer ödmjuk emot andra. Den euforiska känslan jag upplevde i början av trippen började nu långsamt krypa tillbaka och jag kände mig på något sätt botad från en hjärntumör. Mitt ego.
Runtomkring mig började den kalla höstkvällen långsamt skifta till den varma sommardagen jag upplevt i början på minnenas motorväg.
Slog upp mina ögon igen. Låten var nu slut och Tobias kunde inte stamma fram något annat än ”Fuck, I’m trippin’ balls” om och om igen. Sade åt honom att bara chilla och tänka positivt, medan jag torkade bort glädjetårarna från kinderna.
