Antinatalism

Perfekt skrivet och du har helt rätt.

Att vara mentalt svag eller stark har i huvudsak inte med gener att göra, utan hur man byggs upp under livets gång, vilket ens föräldrar bara kan påverka till viss del. Du kan ge dina barn de bästa genetiska förutsättningarna, den bästa uppfostran och den bästa hemmamiljön, men de kan fortfarande stöta på påfrestningar i skola, på jobb, i vänkretsen, i sina egna funderingar o.s.v. som bryter ner dem till ångestfyllda vrak. Denna risk är oundviklig.

För att inte tala om att de precis när som helst kan råka ut för en olycka eller ett brott som ger dem kraftiga psykiska eller fysiska men för livet.

Det går helt enkelt aldrig att komma ifrån att det alltid finns en betydande risk att ens barn får skitliv. Att skaffa barn är att spela med deras välbefinnande. Att inte acceptera detta fullständigt självklara faktum är att leva i förnekelse.

Och där avslöjade du dig som en hopplös foliehatt.

Därför håller jag nog faktiskt med dig om att DU inte ska skaffa barn, som du t ex sedan inte vaccinerar.

Det är därför så många vita motstår invandring, särskilt när de blir föräldrar, då de inte vill att deras vita etniskt svenska barn ska utsättas för överfall och mord enbart på grund av att man råkar vara född vit. Föräldrar som är emot den förda invandringspolitiken strävar efter att ge sina barn en framtid i detta land och är rädda för att de kommer lida onödigt när andra folkgrupper tar över makten och har förmågan att förtrycka.

Jag är väl medveten om ditt förväntade svar; att icke-vita inte har något intresse av att förtrycka oss och att det är endast en obetydlig minoritet bland invandrare som uppvisar dåligt beteende - "en försvinnande minoritet" som du brukar skriva.

Mina tankar har utvecklats mot att det som verkligen betyder något för att öka människors välbefinnande är att få leva i en homogen omgivning där samhället speglar ens egen identitet, och där man har en gemenskap. Det är dags att överge det självupptagna, materialistiska individualistiska sättet att tänka, som du och tyvärr andra svenskar har, och istället värdera vårt folk, vårt ursprung, våra rötter och arbeta mot gemensamma mål. Det är framtidens väg.

Ett liv fullt värt att leva är ett liv i vilket man mått övervägande bra. Det är det absolut enda som spelar någon roll. Hur många människor mår egentligen övervägande bra i dagens Sverige, ett av historiens rikaste och friaste välfärdssamhällen? Jag stöter ständigt på människor som mår piss på sina monotona jobb, för att sedan må piss hemma i sin ensamma lägenhet eller med sin trista partner.

Hur många njuter egentligen av livet? Tittar vi på hur det ser ut globalt och historiskt så är svaret enkelt, mycket få. De allra flesta människor som lever och har levt har utstått miserabla liv i misär. Och deras föräldrar har begått otvivelaktigt omoraliska handlingar i att föda dem trots att de visste att de var dömda till ett liv i misär.

Men även om de allra flesta människor skulle leva lyckliga liv så går det fortfarande inte att komma runt faktumet att du gamblar med dina barns välbefinnande genom att skaffa dem. Att inte existera har ingen ont av, men att existera kan man ha mycket ont av.

Du får en knapp framför dig. Om du trycker på den så är det 90% chans att dina barn får tio miljoner kronor var, 10% chans att de får sina armar och ben avhuggna. Om du inte trycker så händer ingenting.
Det du säger med dina inlägg är: Pengar är underbart, tryck på knappen!
Jag hoppas att du inser detta.

Lol, jag vet inte ens om jag raljerar eller diskuterar, eller vilket som vore mest befogat. "Jag kan aldrig lida, endast mitt lidande kan lida, men det gör ont i mig när mitt lidande lider." Det verkar som att jag raljerar, och att det är den mest befogade responsen.

När du upptäcker vad som är vad, gå på det minst befogade, eller ännu bättre, hitta ett tredje horn till dilemmat.

Det var ju ett fint citat.

Lidande är förvisso ett helvete, så jag kan förstå frustrationen om man kallar det "bara en död tankeprocess" eller dylikt. Men jag brukar se på det annorlunda. Det förminskar inte nödvändigtvis lidandet. Det visar hur betydande döda tankeprocesser är för oss.

Även om man tror att eller har upplevt en mer fundamental nivå av verkligheten när vi bara är rent medvetande eller varande utan ego och kropp, så är det ändå på nivån där egona och kroppen existerar vi lever våra liv mestadels. Och där kommer man inte ifrån tankar och känslor, smärta och lidande. De må vara djupast sett illusoriska men det är till föga hjälp i vardagen.

Du har helt rätt, klart att dom flesta inte mår övervägande bra när man skrapat på ytan. Alla skall dock spela livets lotteri där få vinner. Och där dessutom förlusten kan bli ytterst smärtsam. Fullkomligt idiotiskt. Ingen har ont av att inte finnas alls som sagt.

Varför hittar du på siffror om hur folk mår? Varför tror du att just ditt och dina deppiga kompisars mående har någon tyngd? Anekdotisk bevisföring kallas sådant för. Det är liksom inte så som vetenskap fungerar. Inte filosofi heller. Det finns en massa studier och statistik. Utgå från sådant istället för att fantisera ihop skit om "de allra flesta människor".

Så du menar alltså att nästan alla människor lever lyckliga liv i stort sett fria från ångest, depression och lidande?

Om du utgår ifrån studier och statistik på människors välmående, hur stor bedömer du då att risken är för att ett genomsnittligt barn fött i Sverige får ett liv till stor del bestående av psykiskt eller fysiskt lidande?

För det kan ju liksom var bra för de som överväger att skaffa barn att känna till oddsen innan de gamblar med sina potentiella barns välmående. Inte sant?

Antidepp är den tredje mest utskrivna medicinen, så man kan ju dra slutsatser utifrån det.