Trippen som nästan dödade mig (psilocybin)

Jag befann mig i ett vägskäl i livet och var osäker på hur jag skulle ta mig vidare och om de alternativ jag funnit var det jag faktiskt ville göra eller ej. Så jag valde att trippa på tryfflar för att finna vägledning, vad annars?

Efter att jag kokat klart tryffelbitarna satte jag mig framför datorn med en och en halv kopp svampte och 14 gram tryffelbitar som nu blivit mjuka nog att tugga på då de tidigare varit hårda som grus. Jag fortsatte att kolla på ett avsnitt av Dexter och hade tänkt titta klart på avsnittet som det nu var runt 20 minuter kvar på, men kom ganska omedelbart på att det var en urbota dum idé. Massa blod och psykopater är det sista jag behöver i tankarna precis innan en tripp. Stängde av avsnittet och började lyssna på glad trance istället samtidigt som jag tittade på färgglada oljemålningar via google images. Börjar känna hur det pirrar till i kroppen efter runt tjugo minuter och ser även hur tavlorna börjar svaja och röra på sig sakta och melodiskt. Jag stänger av musiken och sätter mig i sängen för att meditera.

När jag blundar ser jag hur mörkret börjar ta form, det blir tydligare och tydligare ju längre tiden går och övergår sedan i omöjliga geometriska mönster som förvirrar. Jag börjar tänka på ”vägledning” och det alternativet jag känner mig mest säker på. Jag känner hur jag transporteras till en annan plats. Plötsligen befinner jag mig tillsammans med flera andra, men de är inte som jag, jag ser konturer av varelser som liknar människor, men de är inte som jag, de är inte mänskliga. Jag ser otroligt massa färger, allt är gjort av energi. Jag kan se konturerna av platsen jag befiner mig på, jag verkar befinna mig i ett hus och det pågår nån sorts fest här. Mitt perspektiv är väldigt nära det som verkar utgöra golvet och de människoliknande varelserna jag ser är gigantiska, jag kan tänkas nå upp till deras lår. Jag försöker få uppmärksamhet av flera av dem, men ingen har tid att prata med mig och jag känner mig negligerad. Tidvis får jag uppmärksamheten av en av varelserna, men det är som när två vuxna står och diskuterar något och en fyraåring kommer fram och drar den ena i byxlinningen för att sedan fråga något en vuxen skulle se som ”löjligt”, det vill säga, en typisk ”barn-fråga”. Jag får uppmärksamheten i tre, fyra sekunder och svaret blir, ”Jaja, gör vad du vill..” för att sedan förlora varelsens uppmärksamhet som sedan övergår till sin konversation med den andre. Jag blir lite frustrerad och pressar på för hårt för att få ett svar och stämningen blir hotfull, kan inte sätta det i ord, men jag förstår att jag är besvärlig. Befinner mig plötsligt i en träkrubba, blir osäker på om det faktiskt kallas så, men har ni sett Simpsons och vet vad Maggie Simpson (yngsta barnet) sover i så är det vad jag menar. Framför mig står det fem varelser och en sjätte står i bakgrunden, de ser alla ner på mig och först känner jag mig förolämpad, men kommer sedan på att jag är ju visst ett barn när det kommer till sånt här och accepterar det. När jag tittar på de fem främre varelserna får jag olika vibbar från var och en, ingen känsla är bra, jag litar inte på dem. Då tittar jag på den sjätte varelsen och signalerar till den att jag litar på dig. Plötsligen befinner jag mig inte längre i en krubba och det är bara jag och den sjätte varelsen, jag frågar igen och svaret kommer på direkten, det kommer inte i klarspråk eller ens i en röst, jag vet bara omedelbart efter att jag frågat. Det är upp till mig själv, gör precis vad du vill blir svaret. Jag öppnar ögonen och bestämmer mig för att gå ut. Klockan är runt 01.30 på natten och det är en lördagskväll.

Efter jag klätt mig beger jag mig ut med trance/house i lurarna. Direkt utanför fastnar jag för ett träd, men utan att stanna, jag går medan jag tittar på det. Trädkronan består av strutar som alla pekar utåt och jag tycker det är väldigt häftigt, har visserligen sett exakt samma träd på exakt samma vis under en tidigare tripp, men strutarna fascinerar. Plötsligen hör jag, ”Vänta bara tills han ser mig..” och jag tittar till höger och ser ett annat träd med gyllene löv. ”WOW!” säger jag och går vidare i hänförelse. På vägen mot naturområdet som jag är på väg till börjar jag få negativa tankar, de knackar ner på mig och jag blir irriterad. Jag tänker, ”Men fuck you, jag ska göra det bästa av mitt liv!”, samtidigt lyssnar jag på Nause – Mellow och precis när jag tänker ”fuck you” så kommer ett väldigt skönt beat (vid 1min 11-14 sek i den versionen som är 3min 54sek lång) och det känns riktigt bra att ge fingret åt negativiteten. Traskar vidare på den halvblöta asfalten med ett leende som går upp till öronen. Jag börjar tänka på mitt sociala nätverk och blir väldigt glad över att jag har de vännerna jag har. Kommer att tänka på att det är en riktigt bra grupp, tänker som om vi utgör en klan och börjar genast tänka på vad klanen heter. ”Lasseklanen, så heter den!” tänker jag, men kommer microsekunden senare på att, ”Haha vem skulle vilja vara med i en klan som är döpt efter mig själv?!”, ”Aja nånting heter klanen i varje fall!”. När jag kommit fram till vattnet är jag på glatt humör och känner mig fnissig. Ser över till andra sidan vattnet och får känslan av att de båda landmassorna är osams, den ena sidan förolämpar den andra och skriker, ”men kom då!” och jag börjar asgarva för att de kan ju inte bråka, de sitter ju fast. Det här var ju störtlöjligt! När jag vandrat ett tag kommer jag till ett vägskäl som erbjuder tre alternativ. Det ena är kolsvart och består av en jordväg, de andra två är asfalterade, varav den ena är kortare än den andra så jag väljer den kortare. Får känslan av att jag valt fel väg efter några steg men beslutar mig att fortsätta på den eftersom jag kommit en bit på vägen. Jag börjar få dåliga vibbar av den här vägen, det regnar och vägen har flertalet vattenpölar titt som tätt, men det är svårt att avgöra om det faktiskt är en vattenpöl eller ej, ibland är det bara ett tunt lager vatten som ligger över asfalten som jag misstar för en pöl. Ibland är hela vägen täckt och jag tvingas gå i gräset, men det är alldeles geggigt och jag sjunker ner i marken. Känslan gör mig obekväm och jag får känslan av förfall och förmultning, ”Fy fan jag måste här ifrån!” Jag börjar gå lite snabbare, jag går och går men vägen verkar aldrig ta slut. Jag ser något till höger om mig, ett ljus, jag stannar till och vänder mig åt höger och får syn på ett enormt träd som är rött och beigt. Vilken syn! Står i förundran i någon minut innan jag kommer på att jag verkligen ogillar det här stället. Jag fortsätter vandra och kommer tillslut till parken och sedan in i bostadsområderna.

”Fuck också!” Tänker jag. Jag måste korsa en stor väg för att ta mig hem. En del av mig vill hitta en bättre väg hem, men jag vill ta mig hem så fort som möjligt så jag fortsätter gå. Kommer fram till övergångstället och är totalt bländad av trafikljusen och kan inte avgöra om jag får gå eller ej. Jag ser en bil komma när jag tittar till vänster men jag kan inte avgöra hur nära den är, jag går raskt över. Jag tittar inte till höger förrän jag är halvvägs över och ser en stor bil men kan inte avgöra hur nära den faktiskt är och får panik. Jag småspringer över vägen och låtsas som ingenting, tittar bara rakt framåt och har ingen aning om jag var nära på att bli påkörd eller ej, men jag hör inga tutor eller någon som ropar, så jag antar att det inte var någon fara. Längre fram ser jag några människor som verkar vara på vägen hem. De är fulla och jag försöker undvika dem men jag tvingas gå förbi de två personerna i en trappa. Den ena rör sig fortare än den andra, jag kunde inte avgöra om han sprang eller bara gick fort, men han försvinner till några buskar. Den andra har munnen halvöppen och tokstirrar och ser helt paff ut, jag borrar ner händerna ännu djupare i fickorna, skjuter upp axlarna till öronen och stirrar ner i marken medan jag går förbi. När jag väl kommit hem och är innanför dörren så gör jag det dummaste någonsin - jag dricker mitt eget urin. Jag hade egentligen tänkt att gå och lägga mig och försöka varva ner på något sätt, men istället kickar jag igång trippen på nytt och flera gånger starkare genom att låta psilocybinet gå igenom kroppen en gång till. ”Helvete också, vad fan gjorde jag så för, jag skulle ju gå och lägga mig!” sa jag till mig själv. Försöker lugna ner mig. Jag lägger mig på sängen och sluter ögonen. Känner genast att det kickar på igen, det är starkt. Det är som att sitta i en bergodalbana och åka ner från den högsta punkten och bara känna det där suget i magen. Det här var ju inte så bra.

Jag ligger och blundar och börjar tänka på vad medvetande är, jag ser en punkt som går åt alla håll samtidigt från en plats och den punkten är hela universum. Allt är en och samma sak, medvetande är en punkt som ser på sig själv och den punkten är allt som finns. Det är svårt att greppa. I det här skedet ser jag all potential som finns och det visas som en reva i ett stort mörker och ur revan lyser det starkaste ljuset jag någonsin sett. Jag blir helt bländad av ljuset och tittar bort, när jag tittar tillbaka är revan borta. Av någon anledning börjar jag tänka på en bekant som gick bort i en olycka för några år sedan. Plötsligen ser jag konturerna av en människa uppbyggd av energi och förstår att det är han. ”wow” tänker jag, jag hittade honom, fan vad coolt! Jag försöker signalera honom men får inget direkt gensvar. En våg av sorg slår mig plötsligen och jag upplever hela hans familjs sorg på en och samma gång, jag börjar själv gråta, men jag gråter bara från ena ögat och endast en tår. Lite som om det vore symboliskt. Jag tackar honom för alla minnen och börjar en efter en besöka mina närmsta vänner. När jag tänker på personen transporteras jag omedelbart till denna och de representeras som konturerna av en människa mot en svart bakgrund, de lyser olika starkt. Den ena vännen mår inte värst bra, vilket jag visste på förhand, men nu ser jag det representerat som ett stort rött sken i bröstet på personen. Jag blir ledsen över att personen inte mår bra och berättar för henne hur mycket jag älskar henne och att jag bara vill henne väl. Helt plötsligt börjar jag känna att det är något som drar i mig och jag blir rädd. Jag försöker resonera med det som drar i mig, men jag får ingen reaktion, det fortsätter bara att dra i mig. Det känns som om jag kommer att dö. Tänk er ett svart fält och i mitten av fältet finns en punkt som allt dras till, jag kunde känna mig själv dras in i fältet och det skrämde mig något enormt. Jag bönade och bad om att få fortsätta leva, jag har mycket att utföra, jag är inte redo! Fältet fortsätter att dra i mig, så jag går ur sängen och går tre steg fram och tillbaka och är helt panikslagen. Börjar fundera på om jag ska ringa efter en ambulans, men jag vet att de inte kan hjälpa mig och även om det kändes som om jag verkligen skulle dö så var jag oroad för att sätta mig själv i knipa i och med det olagliga ämnet jag dragit i mig. Jag försöker lugna ner mig själv, repeterar om och om igen att man landar alltid, jag kommer klara mig, det kommer gå över, men det hjälper inte. Jag börjar fundera på om det kan vara egodöd, men det här känns för verkligt. När jag säger att det kändes som om jag skulle dö så menar jag verkligen det. Jag var helt vettskrämd! Speciellt med tanke på att jag inte kunde resonera med det som drog i mig. Känslan försvinner aldrig, men den avtar i intensitet och jag får lite andrum, men dödspeaken jag kommer till där det känns som att ”nu kommer jag verkligen dö”, den återkommer totalt tre gånger. Efter ett tag slutar det dra i mig och dödsångesten börjar avta, jag försöker hitta någon koppling till verkligheten, jag griper tag i min telefon med båda händerna. Jag känner den. Den är här och jag är här. Jag lever, jag mår bra igen.

Aftermath:
Efter den här trippen har jag beslutat att inte trippa på svamp eller någon annan hallucinogen på något år eller mer, möjligen aldrig igen, åtminstone inte höga doser. Jag var djupt skakad av upplevelsen och är osäker på vad jag ska ta ut ifrån trippen. Men jag känner ett ökat självförtroende, jag känner att det är jag som sitter vid rodret och jag styr över mitt eget liv och det känns inspirerande.

Tack för att du tog tiden till att läsa rapporten, det var en väldigt skärrande upplevelse för mig och jag har inte velat gå igenom det igen, men nu när jag skrivit ner det så känns det bättre.

Ganska bra rapport, har själv tänkt i de banorna att trippa och fråga mig själv om vilket val jag ska göra. Kom du fram till vad du egentligen vill nu när du "blev tvungen" att välja själv?
Du borde dock använda styckeindelning oftare, då det blir ganska kämpigt att navigera i de långa partierna. 4/5

Om du nu bestämmer dig för att trippa igen så rekommenderar jag dig att ha ett para bira innanför västen. Det gör under med oroligheten som kan infinna sig.

Är inte fel att även ha en benso i fickan, detta försöker jag alltid ha och blotta vetskapen om att den finns där hjälper för att ta bort nojor och oroligheter. Man vet liksom att man närsomhelst kan slå ner trippen och fastnar inte i dumma tankar om snedtrippar.

Men intressant läsning i vilket fall även om ett par styckeindelningar hade gjort det till en mer angenäm upplevelse.

åh fyfan vad äckligt att dricka sitt eget piss! kanske det var det som du höll på att dö av?

tror du att du hade fått samma känslor om du hade trippat med någon?

Fastnade på det att landmassorna bråkade, landmassorna är ju en och samma. Har upplevt samma dilemma och det resulterade i att jag blev min egen sannings diplomat (d.v.s. att jag inte accepterade konflikten utan mötte den och vann retroperspektiv/förstånd (ungefär det bästa som hänt mig sedan det började gå bra med p. hälsan)).
En målande och opartisk beskrivning av dig som person, vill vara frågvis med dig, men det kan vi ta i PM om du vill.

Mvh
psykoshippien Ikaros.

Haha.. bra rapport och hur stor var den dosen på?

Var själv ute på en riktig snedtripp på psilocybin och räddningen var faktiskt alkohol. Jag och två kompisar hade varit ute och trippat i skogen i några timmar och jag var helt skräckslagen. När vi kom tillbaka till min kompis stuga sa han att alkohol kunde hjälpa mot snedtrippen, ge mig sa jag och halsade glögg och bärs. Fyllan tog över och det var en oerhörd lättnad. Alkohol kan hjälpa.

Min första svamptripp började bra, men gick över i något ganska jobbigt. Den andra var också ganska dålig för att jag var nervös.
Min tredje och senaste började jag efter att ha rökt lite gräs innan, men inga stora mängder och den trippen blev mycket mycket bättre. Jag tror att gräset tog udden av nervositeten för mig.

Jag vet exakt vilken känsla du menar. Alltså exakt. Har försökt sätta ord på den känslan så många gånger, men inte lyckats. Du gjorde det.

Välskriven rapport överlag och inte alls sådär pretentiös som vissa rapporter tenderar att bli
5/5!