LSD - oscencurerat fredagsmys med tusen decenniers egodöd

Substans: LSD
Dos: 3 hoffman, ca 360µg
Ålder: 20 - 22
Intagningsdatum: 1/3/2013
Tid: 12 timmar

Bakrund
Jag minskade ner min dos antidepressiva i flera dagar inför trippdagen. Eftersom jag red på vågen av flera veckors bruk kände jag inte av några utsättningsbesvär. Jag hade skaffat 7 st hoffman, varav 5 st användes totalt av mig och två polare. Har trippat många gånger på syra och olika psilocybe som cubensis och tampanensis. Har sneat ca fyra gånger. Trots det var jag inte nervös inför fredagens resa, utan speedad och darrig av upprymdhet flera dagar inför det som väntade.

Fredag
Jag vaknar 11 på morgonen och snackar med mina två polare som ska med och resa. Dessa kommer att kallas N och E. Jag packar ner lapparna, filmkamera och annat som behövs i fickor. Jag och N träffas på stan 14:00ish där N handlar yoghurt, saft och drickor. Kl 14:15 ringer jag E när jag och N åker spårvagn till en hållplats som ligger närmast den planerade reseplatsen. Vi väntar på E som kommer inom 7 minuter. Vi börjar gå under högljutt tjatter och alla är upprymda inför resan. Jag har här ingen aning var vi är påväg utan vi följer N. Vi går upp på bergen långt in i skogen där det finns ett högt utkikstorn. Det är egentligen inte ett torn utan en utkiksplats av vinrött trä som till större delen består av massor av trappor och två våningar längst upp utan tak. Himlen är knallblå, solen fantastisk.

14:30
Vi sätter oss under ett par träd och jag tar fram lapparna. N tar tre fjärdedelar av sin lapp. E tar sin lapp och jag drar i mig två. ”Jag ska ta en till”, säger jag direkt. ”Jo men vänta med det, trippen har ju inte börjat än”, säger N.
Efter en stund går vi upp i utkikstornet. Där sätter vi oss längst upp. E frågar om jag har en till lapp och jag svarar att det finns tre kvar. Vi hade sammanlagt droppat fyra lappar.
Efter en stund blir den klarblå himlen skarpare. Jag ser alla detaljer tydligare och tydligare. Allt kryper. Små fjädrar från fåglar som flugit förbi, och minsta lilla korn från träden. Tiden börjar så smått att gå långsammare. ”Ofta det ska blåsa nu då”, säger E. Det är inte kyligt men vinden drar genom de stora springorna i tornets smala träväggar, och en helikopter eller ett flygplan hörs ovanför oss längre bort. ”Jag har typ glömt hur det känns att trippa”, säger jag. ”Vi har inte ens börjat”, svarar N. ”Jag har inte kommit ur min gamla tripp från oktober ens”, säger E. Vi börjar prata om när vi trippade första gången tillsammans. Det var åtta månader sedan, och första gången som N hade trippat. ”Dun dun. Ja, vi meddelar här att resan är fördröjd med tre timmar på grund av en felaktig dos”, informerar N mig och E om med en röst man brukar höra på flygplatser. ”Just därför bjuder vi på förfriskningar”, säger E. N öppnar den medhavda milda yoghurten. Mycket gott att svälja ner efter den beska smaken av lappen.
E säger att han blir sugen på lite grenar när vi pratar om träd som ser trippiga ut. Vi skrattar under konstant pratande. N dricker ur de medhavda drickorna och spiller en stor mängd över sig. ”Peaken kommer kännas jävligt skum”, säger N. ”Har det börjat kännas något?” frågar jag. ”Nej, inte riktigt.” svarar N.

15:30 Naturen visar fittan
Vi går ner från tornet eftersom vi tycker det börjar bli kallt. Vi lägger oss under träden igen. Jag halar fram lapparna och tar här min tredje medan jag stoppar ner de andra två i fickan. Det dröjer inte många sekunder innan jag springer upp igen och far runt som en kanin. Jag slänger mig ner på marken efter vi sprungit runt som galna skrikande kossor. E börjar ta upp kottar som ligger runt oss. Jag skrattar så mycket att jag får kramp i magen, och krampen förstärks kraftigt av syran. Vi skrattar åt allt vi tittar på. E pekar mot träden tio meter bort där våra jackor och saker ligger. ”Kolla, yoghurtpaketet står där, kolla!”, skrattar E och kastar kottar mot den. ”Vad är yoghurt för något?” frågar jag också skrattandes. ”Yoghurt finns inte, yoghurt är en häst”, säger N.
”Trippsex!” skriker N. Det är helt sjukt. ”Tibetansk trippsex.” Vi gapskrattar. ”Det sjuka är att N juckar mot allt”, säger jag och vi skrattar ännu mer.
E fryser om sina händer och lånar mina vantar. Jag säger att vantarna är från mars, och det är därför dom är formade som bokstaven T. N går fram till yoghurtpaketet och dricker ur den. ”Vad har du gjort?” frågar jag när jag ser att N fått massor av vita fläckar på munnen och kläderna. ”Det ser du väl, det är en häst som juckat över mig”, svarar N. ”Det är hästsperma och det smakar vanilj. Jag var det enda offret, smutsoffret.” Vi är alla överrens om att vi håller på att gå ut och in i existensen, och jag kommer att tänka på att en gammal lärare från skoltiden brukade dregla. Jag frågar när vi började med syra och N svarar att det var i högstadiet.
Jag lägger mig framför yoghurten och tittar för länge på den, den ser ut att vara mycket större än mig, som att jag står framför ett höghus. Gubben och fåren på bilden på paketet ser så verkliga ut att jag lyfter huvudet av skräck. Då upptäckter jag att N hänger i trädet ovanför mig. Jag rullar genast åt sidan eftersom jag ser framför mig i en bildserie hur N skulle ramla ner på mig och att det skulle göra jätteont. ”Det känns kallt men ändå känner jag ingenting”, säger N. ”Vi är övermänniskor nu”, säger jag. ”Vi är rymdvarelser. Man ser varje tanke.”
Det hörs högljudda tjut långt in i skogen. Vi vänder oss genast åt hållet som skriken kom från. E skrattar och frågar om det är vildvittrorna. Vi börjar springa igen och skriker att nu ska blodet flyta. N dricker ur yoghurtpaketet och jag säger att nu ska hästsperman flyta. E börjar slå mellan två trädgrenar med en pinne. Jag skrek att hon får ont mellan benen och menade på att trädet var en kvinna. Vi alla tre går upp bredvid utkikstornet igen och står i solen igen. ”Jag ser i mina ögon”, säger jag. ”Allt är så stort. Eller... Det är vi som är stora nu.” N tar upp en gren från marken. Han säger att den inte hunnit bli tung än och ska passa på att kasta den.
Jag känner mig lätt i huvudet och som om jag flyger fram, som att man kan gå exakt överallt. Jag säger till N och E att dom vet vad allt detta handlar om, vad syra handlar om. E säger att han har öppnat alla sina chakran och att vi ska leka en lek som handlar om att kasta chakran. Vid det här laget har yoghurtpaketet kastats omkring och en perfekt vit ring har hamnat framför trappan på tornet. ”In the circle of häst”, sjunger vi. Därefter säger jag att jorden är rund, N svarar att katten är platt.
Här filmar jag med en kamera på alla konstiga saker jag ser, jag har inte en tanke på att kameran är nykter och inte trippar. Jag skriker och skrattar på samma gång, det går inte att sluta. Det känns som att jag lämnar min kropp lite mer för varje kvart som går, samtidigt som det känns som att jag sitter i mitt egna huvud och tittar ut genom mina gigantiska ögon som på en bioduk. Det blev längre ner till marken från huvudet ner till mina fötter som gick omkring.
Jag känner en eufori starkare än nånsin ovanpå allt skratt. Jag trodde vi hade fått i oss mdma. Helt sinnesjukt vackert, och det sjuka är att detta inte ens är allt. ”Vi har inte peakat än”, säger E. Jag skrattar och tänker my ass att vi inte är i peakish än, vafan jag känner mig ju som en jävla övermänniska redan. Jag trodde att det inte kunde förstärkas mer, men vad fel jag hade skulle det visa sig.
Vi går upp och sätter oss näst längst upp i tornet. Jag sitter snett och får ont i nacken men känner det inte förren efter tio sekunder som det faktiskt hände. E och N ser jättestora ut. Här får jag första starka egodöden. Allting blir bara färger som smetas ut.

16:00
Jag viskar fram lugnande ord samtidigt som jag här glider ut från första egodöden. Och det sjuka är att de andra också fattar det, fattar samtidigt som mig vad som faktiskt hände och vad som håller på att hända. Sedan fortsätter det bara vidare. Sjukare och sjukare. Jag såg nu tydligt hur det påverkade hur resten av trippen skulle bli. Vi hade gått och lagt oss uppe i tornet och det var en jävla tur det. Hade vi gått omkring nu så hade något jättehemskt hänt. Att vi skulle sitta på tornets golv var speciellt utplacerat för att just vi skulle kunna sitta säkert då vi genomgick egodöden.
Efter detta var vi alla tre överrens om att samtliga haft en egodöd. Jag lugnar de andra med att det kommer att gå bra, att vi klarar det här. Vi kommer att veta när vi ska gå härifrån, men att rätt tid inte har kommit fram än. Tid är något som går fram till oss. Vi darrar nu av köld i varandras famn. Plötsligt har jag godis från de medhavda godispåsarna i min mun och jag tuggar. När jag tuggar upplever jag att själva tuggandet innebär fler nyanser, likaså när det gäller vilka kroppsdelar jag flyttar runt eller om jag sätter mig på ett annorlunda sätt. Det känns som att mina rörelser flyter in i andra rörelser. Från stilla fadear det upp till rörelsen, och tillbaka igen. Det känns som att vi glider över allting.
Vi äter också hallontuttar. Det är en sorts rosa godis med socker utanpå. Känslan när jag håller en mellan fingrarna och klämmer på den är lika sjukt och utdraget som allt annat kändes. Jag klämmer åt jättehårt runt den, men när jag klämt så hårt att jag inte kunde klämma mer flyter känslan ändå vidare. Jag fortsätter klämma igenom fastän mina fingrar hade stannat runt den. Det är som att fingrarna sugs in i hallontutten och in i varandra, när jag tittar ner på den igen tror jag att det faktiskt hade hänt. Att hallontutten hade ätit upp mina fingrar.
Utsikten är fantastisk. Allting ser ut som att det är så långt bort, men jag bara vet att jag kan sträcka ut handen mot bron som går över älven där borta och då kan jag peta på den och känna dess yta. Men nu kände jag så smått av bron och alla kringliggande hus och träd bara jag tittade på det. Här tänker jag att man kanske kunde riktigt känna på allt man tittar på ju fler ug man droppat. Med hundra mics blir det som att träden ser ut att sträcka sig mot dig, med sextusen mics skulle du känna smaken av träden, och känna lukten av och höra träden och bron, bara genom att titta på det?
Solen hade nu gått över himmelen och det är ungefär två tre timmar kvar till den går ner. Här kan jag nu också styra hur starkt solen ska lysa. Jag kan få den att flacka precis som en eld.
Vi tittar på varandra. Det känns som vi ser på varandra längre än vad som är normalt. Här känner jag en ilande stöt i mellangärdet. Deras ansikten hade tagit formen av något sjukt. Ångesten pyrar upp i mig. Allting syns i en oändlig ström av mönster och bilder. Alla små detaljer, linjer och porer fläks upp framför mig och får mig att se många olika former av ansiktena varje sekund.
Peakandet slår här på hårt och förrädiskt. Det var fruktansvärt och melankoliskt och allting fläktes upp.
Efter en stund tittar N och E nerför tornets trappor. ”Det kommer folk”, säger N. Jag förstod först långt efter att innebörden i de orden hängde samman med att det kom folk. Det kommer upp en man och en kvinna med termos med kaffe i. Vi hälsar och jag blir medveten om hur sjuka vi tre måste se ut som sitter där och skrattar. Men paret går in i sin egna värld. När de pussades glodde jag och mina trippkamrater förvånat på varandra. Vi fnissar likt barn.
Jag, N och E blir oroliga för att det ska märkas vad vi gör. Att vi trippar. Då paret går säger kvinnan hejdå och vi svarar hejdå. Nu fortsätter fortfarande alla färger att kastas in i mitt medvetande, jag blundar och koncentrerar mig på vad som kommer fram. Hela regnbågens färger och fler därtill som är omöjliga att beskriva utspelar sig i en kaskad av vatten.
När jag öppnar ögonen ser jag att det kommer upp en man med den skevaste varelse jag sett med sig. Det är en skär varelse som går och nosar. Jag tänker att det måste vara en gris som följt med mannen. Men inser väldigt långsamt i takt med en svag realityflash att det är ett djur som normalt kallas för hund.
Mannen röker en fet. Det känns pinsamt och bisarrt. Det är vi i drogvärlden som står och sitter här. Han måste märkt att vi trippade. Jag känner den förföriska doften från spliffen tränga in i min näsa och hur det påverkar mitt sinne även av den lilla mängden jag andas in. Och nu stirrar jag in i ett par kolsvarta ögon i hundens ansikte. Den tittar på mig. Men det sjuka är att jag betraktar mig själv när jag ser på hunden. Hunden är jag och jag är hunden. Den tittar undrandes på oss tre som håller om varandra och skrattar. Jag kan inte sluta skratta fastän något helt annat pågår inombords. Allt är så sjukt och skrämmande och fruktansvärt, ändå trivdes jag i det. Därför log jag.
Solen börjar gå ner i horisonten.
Oändliga antal av ansikten, runda regnbågar och mönster kastas fram från cev då jag blundar, och lika klart då jag tittar i den blå skyn. Men nu kommer det upp minst fem underliga varelser från trappan i tornet. De har tajta åtsittande kläder och tajta åtsittande rymdmössor. ”Det är bara joggare”, säger N och jag förstår nu vad dom gör där. ”Hur lång tid är det till solen går ner?” frågar en av joggarna efter en stund. Jag håller min hand mellan solen och horisonten. Handen fick precis plats däremellan och vi svarar att det var en timme kvar. Sedan går joggarna.

18:00ish
”Det känns som att jag är fem meter utanför mig själv”, säger N. ”Som att jag sitter där borta”. Han pekar på andra sidan av tornets trägolv. Jag förstår vad N menar. Din kropp känns som att den breder ut sig ända DIT bort, medan synen där du ser allting ifrån sitter där du satt förut. Du badar i dig själv. Vi ligger nu och badar även i varandra och jag känner varenda rörelse jag gör med stark fördröjning efter att den faktiskt hade hänt. Allting flyter in och ut i allting. Allt skvalpar mer eller mindre långsamt. Mindfuck of hell. ”Intrycken står på kö”, skrattar N.
När man talar om höjden på en tripp brukar man tala om att nivå 5 är högst, och där befann vi oss verkligen. Vi upplever det som under flera decennier. Jag ser min egna existens bli framkastad i värsta tänkbara scenariot, men det är samtidigt det som gör det hela så vackert. När det är som värst under trippen kom minnen från mina förra trippar fram, allting lades fram.
”Fan vad det förstärks då!” skriker N med dödsångest och uppspärrade ögon. Jag börjar också att snea men lyckades förhindra det. N går iväg och pissar, då blir vi oroliga. ”Ni kommer känna av var jag är'', säger N och han hade rätt. Vi känner verkligen av när han kommer tillbaka. Om det var tiden som gått däremellan eller om det var någon annan instinkt har vi ingen aning om. Varje gång det kom upp folk såg vi hur sjuk situationen ser ut. Men något gjorde så att det ändå verkade normalt. Att tre stycken sitter där och skrattar i varandras armar. Jag såg att jag är jordens mittpunkt, även mina vänner är jag och jag är dom, och alla styr varandra. Här trodde jag ett par gånger att jag satt hemma hos en annan polare och trippade eftersom minnesbilder kom fram.
Efter varje egodöd fick jag en realityflash. Jag kommer delvis tillbaka till det normala under en liten stund, för att sedan förstärkas in igen.
Egodöd. Bearbeta lite. Egodöd. Bearbeta lite. Egodöd. Bearbeta lite.
I egodöden försvinner allt vad jag visste om vad någonting hette. Allt är bara flytande färger. E och N är färger och våra kroppar är bara något som är till för att våra medvetanden ska ha någonstans att existera.
Allting flyter in i allting utan kanter, det är det som fortsätter. Sex är inte viktigt, samtidigt är det det som driver alla. Man måste vara inne i detta för att förstå det.
Vid flera tillfällen hinner jag tänka; ”Det här gör vi inte igen.” Då inser jag att det är ett minne från en tidigare tripp. Här känns det som att jag bara vill det ska ta slut.

18:30
N går ner från tornet för näst sista gången. Jag och E sitter fortfarande som utfläkta barn lutade mot tornets vägg. Jag inser att jag ser färger för första gången. Igen.
E reser sig upp, och jag frågar om jag ska följa med. Under tiden jag kommer upp från golvet och bestämt mig för att vi ska ta oss härifrån blir jag avledd av den vackra vyn mot horistonen med bron, husen och träden där solnedgången nu är rödrosa. Jag hinner tänka på och bearbeta den senaste egodöden som ägde rum innan N gick ner från tornet. Då kommer N upp igen och lägger sig ner.
Vi börjar prata om vår senaste död och upprepar hur sjukt det är och hur mycket färger och fraktaler som spelar. Vi lugnar oss med att det knappast är heroin vi tagit. Vi har redan dött och fått livet tillbaka, känslan att ha renat och rannsakat sig själv och pånyttfötts är nu vårt omvända heroin.
Jag sträcker ut armen för att hjälpa N upp från golvet och vi bestämmer oss för att gå. Det är tungt och jag måste använda tankekraft för att få upp honom. Vi går ner på trapporna sista gången från tornet. Då vi står där nere upptäckter vi hur många Ikeapennor det ligger utspridda i gräset. Dessa låg faktiskt där förut, vi bara ser dom mer detaljerat nu.
Det tar en evighet att ta sig ner från berget. Det är is överallt och jag snubblar runt och halkar ner från backen. Jag får ont i knäna men kände det ändå inte eftersom känslan flyter ut som ett dragspel som dras ut och in.
Vi yrar fram på olika stigar och efter vad som kändes som minst en timme vänder jag mig och ser att N är tjugo meter bort och att tornet bara är femtio meter bort. Och det kändes naturligtvis som att det var mycket längre ifrån samtidigt, ändå hade jag hyfsad koll på just avståndens siffror, bara att känslan får mig att tro att det är längre bort. Siffror och värden blir större. Det blir fler mellanrum och utrymmen mellan precis allting.
Då vi pratar låter det som att det tar längre tid än vanligt mellan konsonanterna och vokalerna. ”G..ååå nnneee..rrr fffrråååå..n ttorne..tt.”
Jag stannar och väntade in de andra eftersom jag inte vill gå själv.”Vi måste komma ut från skogen innan det blir för mörkt”, ropar jag. Annars händer något förskräckligt. Solen syns nu inte alls.
Vi går arm i arm hjälper varann ner. Vi stannar upp flera gånger och försöker lokalisera åt vilket håll vi ska och komma ihåg att vi kommit rakt bakifrån och nu ska följa stigen som svänger åt vänster. Det är nästan omöjligt att följa stigar utan att hamna på sidospår. ”Hur ska vi komma här ifrån?” frågar de andra.
”Följ ljusen”, säger jag. Vi tar oss fram genom terrängen. Jag håller koll på ljusen där framme, som är gatulampor minst hundra meter bort, och inte var dom bara gatulampor, utan något större. Det är lyktor som är speciellt utsatta där för oss.
När vi är i stan skrattar vi högt. Jag ler hela tiden. Jag känner mig fruktansvärt lycklig, som jag gjort under större delen av trippen. Inne i stan kastar vi oss undan från bilar och försöker på nytt lära oss hur man tar sig över övergångställen. Då N går ut över vägen där det kommer en bil börjar det blinka jättestarkt av rött i mina cev. Faran signalerades i bildform för mig. I fraktalerna innanför mina ögonlock blinkar det från komplexa regnbågsfärgade mönster, här lär jag mig att vi måste hålla ihop och följa den gröna färgen i fraktalerna, som varelserna kastar fram i cev för mig.

19:00 Tankeläsning
När vi kommer hem till mig tycker vi att det har varit helt sjukt. Och att komma in till någons föräldrar när man trippar är störtgalet! Men vi lyckas säga att vi druckit alkohol. Jag ska egentligen inte dricka när jag går på antidepp. ”Det var ju inte bra att du druckit”. ”Nej nej, det var inte bra fy vad hemskt”, fick jag spela med.
Eftersom tiden går så fruktansvärt fel och rätt på samma gång upplever jag exakt allt, jag ser minsta lilla mellanrum mellan alla känslor. Jag upplever att jag tydligt kan läsa andras tankar!
Vi går in på mitt rum och lägger oss på sängen. Jag gav återigen upp, och sitter bara och stirrar ut. Vi vilar medan vi försöker finna en lösning men jag är apatisk. Från vardagsrummet frågar de oss vad vi tre gör helt tysta på mitt rum. ”Men vad konstig du är!” säger morsan till mig när jag går ut till henne. På en sekund förändras hennes ansikte till något helt annat. Alla tankar och känslor som jag kan läsa visar sig visuellt i allas ansikten. Sekunden därefter försvann demonen och det ser ut som att hon rentav glömt av att hon sagt att jag är konstig.
Allting är numera färger och allt som alla gjorde har olika koder. Jag ser verkligen starkt vad jag kan göra och inte göra i denna situation. Det sjuka är att allting hänger ihop på ett så hemskt och vackert sätt. Jag såg i en färgskala vad mina olika handlingar delades in i. Om något opassande kom upp sade vissa av färgpunkterna att det var helt okej att det var så, eftersom föräldrarna inte hade märkt det, och det kom också upp hela tiden en skala på hur mycket folk hade märkt att något inte stod rätt till med mig, N och E. Om det var låg risk (grönare) för att något hemskt skulle hända så kunde jag fortsätta säga eller göra en viss sak, men om det var hög risk (rödare) för att allt skulle gå åt helvete då var jag tvungen att byta samtalsämne eller bete mig på ett annat sätt. Jag hade ingen kontroll över vad min kropp skulle säga och göra utan det var förutbestämt av skådespelet som färgerna och varelserna, min inre kompass, hade planerat upp.
”Känns som tiden går extremt långsamt”, säger N. Mitt tidsbegrepp är helt lost, men det sjuka är att nånstans har man ju ändå koll. Man bara fortsätter. Det spelar ingen roll vad det innehåller men nå fan bör du välja rätt. Och väljer du rätt så spelar det ingen roll vad det innehåller. Samtidigt spelar det en jättestor roll eftersom alla vill känna sig lyckliga. Men alla väljer automatiskt en livsstil som gör att det inte går åt helvete för dom och då spelar det ingen roll vilka människor de har runt sig eller hur mycket cash man tjänar. För det spelar ingen roll vad någonting innehåller bara du har valt rätt väg för just din existens behov. Minsta lilla val här och där gör stora konsekvenser både positivt och negativt som spelar en jättestor roll.
Det tog väldigt lång tid innan denna loopen fadeade ut i andra tankebanor.

21:00
Skriver ner viktigaste händelserna från trippen. Jag trippar fortfarande extremt, men nu kan jag skriva.

22:20
Vi sitter med psytrance i bakrunden och glor på massa random videor.

22:30
Känns som det gått en timme. Minst. Fastän det bara gått tio minuter. ”När klockan är 29:73 då kör vi”, sade N. ”Slå in det i telefonen. 29:73.” Videon vi tittar på ter sig väldigt skevt. Vi skrattar åt hur allt ser ut att gå så långsamt. ”Det där har redan vart!” skriker E åt en rörelse som utspelar sig på skärmen.
Antar att det är dags för 29:73 eftersom vi bestämmer oss för att bege oss ut till en nattklubb. Vi klär på oss och går ut, ställer oss i kö för att gå in men längst fram i kön glor vakten på N's skor. Vakten frågar en kollega vad hon tycker om detta. "Ja det är ju ditt fel om det kommer in fel folk", sa hon. Sedan vänder sig vakten till oss. ”Du får helt enkelt byta skor”, sade vakten och både såg ut och lät som Reinfeldt nu. ”Du måste vara mer uppklädd för att komma in.” N säger att han hade på sig de här skorna förra gången vi gick dit. Varför skulle det inte gå nu? Vi går istället ner till ett café där vi sätter oss. Det finns ett stort ovanloft där det hänger stora konstiga lampor från taken. Allting flyter fortfarande. ”Det är schack i taket”, säger E. Det sjuka är att det låter för oss som att det är amfetamin i taket.

01:00
Vi gick fram och tillbaka inne i ett köpcentrum under fortsatt utforskande. Flera ögonblick tyckte jag att alla andra nattliga besökare i köpcentret också var inne i samma värld som vi tre. Uteliggare och alkoholister. Käcka invandrare och uppbystade kvinnor. Huvtröjade och kepsgubbar.
Vi kom fram till mcdonalds där vi satte oss och åt. Det var underligt att betrakta sig själv äta. På mcdonalds fanns det en stor avlång skärm som på bredden kastar fram olika värden och helt sjuk information om mcdonalds mat och hur den uppföddes och slaktades.
Vi skrattade åt att begagnad frityrolja användes för någon form av återvinning, och snart kom det fram information om sallad som såg helt sjukt ut. Det stod att den behöll sin krispighet även då den lades på den varma hamburgaren. Det lät helt sjukt.

02:40
Jag älskar LSD.

12:40
Har träningsverk och blåmärken efter hela gårdagens cirkus. Jag fick massor av inspiration och insikter och känner mig renad från olika känslor som stört under lång tid.

5/5 lappar

Underhållande läsning! Allt flummande är så jävla guld/euroforiskt under en tripp, man känner så stark gemenskap med sina vänner! 4/5 Lappar

Riktigt bra rapport. Dags att testa LSD snart kanske.

Skitbra rapport, riktigt härlig läsning! Blir min debut snart så jag är hur taggad som helst

Rysningar när jag läser och påminns om en egen tripp i skogen, som dock inte var lika stark som din. Men det är så sjukt att trippa i naturen, det är oslagbart. Distansen till vardagslivet blir total, man blir ett skogsväsen, naturens invånare.

5/5

Kul och intressant läsning!

Skulle också vilja trippa ute i skogens slutna värld med ett par vänner, dessvärre har jag ingen nära vän som tycker om dessa saker lika mycket likt en själv.
Var dock ute en gång i en skog under en lugn tripp på NBOMe för länge sedan och hade det mysigt för mig själv. Ville ha musik med mig och hade just då endast ett par större hörlurar hemma så det fick bli dessa, mötte någon gång personer på stigarna vilka tittade lite mystiskt på mig då jag antagligen såg rätt ufo ut.