2013-03-24, 01:56
#1
Nu så mina barn, nu ska pappa berätta om var han är och var man inte bör vara.
Ta det här som en varning nu din jävla 18-åriga lallare, livet är jävligt skört och bräckligt. Tänk dig att du har en toalettrulle, kalla det bajspapper, hur jävla lätt är det inte att bara riva av en sida? Det är ditt liv, riv inte av det.
Hur kvällen började har ingen betydelse, utan det är var jag befann mig som är av intresse. Jag hade intagit 1 LSD blotter och en halv Nbome-25I. Smakade gott i käften, kände mig bedövad som man ska, allt var frid och fröjd.
Jag låg i soffan och såg på hur allt rörde sig, väggarna flöt ihop med fönster, fönster flöt ihop med ljus och krukväxter. Skiten kukade ur helt visuellt. Det blev för mycket och jag försökte blunda, fokusera på att slappna av, och jag kände hur jag "smalt" ihop med soffan. Jag visste inte vad som var mina kroppsdelar och vad som var soffan. Om du någonsin har tagit syra och sett hur saker smalt ihop, så var det exatk samma känsla, fast kroppslig.
Jag frågade mig själv, är jag en del av soffan, varför är jag en del av soffan eller varför är jag inte en del av soffan? Jag kände mig som ett mattetal som inte går att lösa, en uträkning som inte går att förenkla, jag var instängd i mig själv och kunde inte komma ut.
Jag var enormt begränsad av min egna kropp, och mitt förstånd. Jag gick in på toan och spottade, ville försäkra mig om att det inte var något blod i spottet så att jag inte löstes upp innefrån. När jag såg på spottet så kändes det som att spottet var minst lika mycket av mig som vilken annan kroppsdel som helst. Tar man bara av en arm sådär? Precis som salivet som rann ut ur min mun. Allt kändes så otroligt jävla ovärkligt.
Jag tog tag i en polare och försökte få honom att ta tillbaka mig till verkligheten. Det går inte, allt var så overkligt, är det kallt eller är det varmt? Är jag hungrig eller är jag mätt? Lever jag eller är jag död? Jag kunde verkligen inte begripa något av livets alla koncept. Hur vet jag sånt här, hur vet jag att jag inte lurar mig själv med lukt och andra sinnen. Jag menar, jag såg ju att mönster på väggar flöt omkring, och det visste jag ju ändå att de inte gjorde, så varför skulle något annat vara sant?
Klickar på escape nu, för många frågor, för lite svar. Jag sitter i ett klassrum och bara ställer massor med frågor till en lärare som inte ger några svar, och jag vet inte ens vad jag frågar eller varför jag vill ha svar.
Ta det här som en varning nu din jävla 18-åriga lallare, livet är jävligt skört och bräckligt. Tänk dig att du har en toalettrulle, kalla det bajspapper, hur jävla lätt är det inte att bara riva av en sida? Det är ditt liv, riv inte av det.
Hur kvällen började har ingen betydelse, utan det är var jag befann mig som är av intresse. Jag hade intagit 1 LSD blotter och en halv Nbome-25I. Smakade gott i käften, kände mig bedövad som man ska, allt var frid och fröjd.
Jag låg i soffan och såg på hur allt rörde sig, väggarna flöt ihop med fönster, fönster flöt ihop med ljus och krukväxter. Skiten kukade ur helt visuellt. Det blev för mycket och jag försökte blunda, fokusera på att slappna av, och jag kände hur jag "smalt" ihop med soffan. Jag visste inte vad som var mina kroppsdelar och vad som var soffan. Om du någonsin har tagit syra och sett hur saker smalt ihop, så var det exatk samma känsla, fast kroppslig.
Jag frågade mig själv, är jag en del av soffan, varför är jag en del av soffan eller varför är jag inte en del av soffan? Jag kände mig som ett mattetal som inte går att lösa, en uträkning som inte går att förenkla, jag var instängd i mig själv och kunde inte komma ut.
Jag var enormt begränsad av min egna kropp, och mitt förstånd. Jag gick in på toan och spottade, ville försäkra mig om att det inte var något blod i spottet så att jag inte löstes upp innefrån. När jag såg på spottet så kändes det som att spottet var minst lika mycket av mig som vilken annan kroppsdel som helst. Tar man bara av en arm sådär? Precis som salivet som rann ut ur min mun. Allt kändes så otroligt jävla ovärkligt.
Jag tog tag i en polare och försökte få honom att ta tillbaka mig till verkligheten. Det går inte, allt var så overkligt, är det kallt eller är det varmt? Är jag hungrig eller är jag mätt? Lever jag eller är jag död? Jag kunde verkligen inte begripa något av livets alla koncept. Hur vet jag sånt här, hur vet jag att jag inte lurar mig själv med lukt och andra sinnen. Jag menar, jag såg ju att mönster på väggar flöt omkring, och det visste jag ju ändå att de inte gjorde, så varför skulle något annat vara sant?
Klickar på escape nu, för många frågor, för lite svar. Jag sitter i ett klassrum och bara ställer massor med frågor till en lärare som inte ger några svar, och jag vet inte ens vad jag frågar eller varför jag vill ha svar.
