Vad tror ni avgör hur starkt man är kapabel att älska någon annan?

Som man är det väldigt viktigt att ha koll på ett viktigt element i kvinnans "kärlek". Och det är att den är relativ. Den är relativ pengar,status, knark, villa, den är också relativ själva avsaknaden av äkta kärlekskänslor hos kvinnan självt. Bara de män som "kan välja" och se detta mönster gälla statistiskt kvinnor, har denna oerhört värdefulla kunskap. Generellt sett så älskar inte kvinnor och män på samma sätt. För en man räcker skönhet, värme, omsorg, snällhet, och normalt intellekt och intelligens. Det är absoluta värden mer. En kvinna vill att ha ut något från mannen - i sin kärlek. Kärleken är vilkorad, för att leverera netto till kvinnan. Alltid netto! Dvs relativ outputen... Lägg märket till det....!
För mannen så är kärleken självt inte relativ något "want of exchange at all". Kvinnor är alltid förlust - för en man. Såvida man inte faktoriserar in sexen då, men även den är reglerad av kvinnan. Det är kvinnan som sätter stopp.

Det finns en gömd sida, en ugly sida hos kvinnor, som man inte får prata om gissar jag. Och den som för dessa tankegångar på tal i en offentlighet skulle bli utsatt för en massiv vrede (Signalen är klar: Don't talk about it!)

Kvinnans makt utgår inte bara från hennes sexualla makt, utan även en kärlek som ska leverera henne netto. Därför går det aldrig att lita på en kvinna när det gäller kärlek, och man ska komma ihåg att kvinnor använder sexen för att utverka kärleken, inte bara ge mannen sex för sexens skull. Såvida hon inte är allmänt kåt...

Här är jag nog mer benängen att tro tvärtom faktiskt. Att kvinnor har en rikare emotionell miljö rent socialt bör inte inhibera deras kapacitet att uppleva känslor, tvärtom borde det redan i tidig ålder utveckla förmågan och innebära ett rikare känsloliv för dem - med en starkare effekt av emotioner på beteende. Precis som man utvecklar sin IQ genom att utmana sin intelligens, och man blir bättre på inlärning av repetition. Känslor är inte så annorlunda ur denna aspekt.

Nu generaliserar jag, men tror överlag män är bättre på att självreglera, och det är både en undermedveten och medveten process, delvis skapat av den sociala miljön - som till exempel stigmat om att män inte ska agera på sina känslor som kvinnor, utan vara mer rationella. Det blir därför naturligare för en man att inte tillåta sina känslor utvecklas på samma sätt som en kvinna, då det inte är något som förväntas av denne.

Vidare borde inte heller deprivation i form av den kärlekskranka svältande mannen heller innebära just en starkare kärlekskänsla, det bör snarare innebära en starkare längtan efter kärlek, där fokus är på det som saknas snarare än det intrinsikala värdet av känslan i sig. Två enligt mig, vitt skilda saker. Jag kan tänka mig att en sådan person initialt upplever sina känslor som starkare, men det är förmodligen mest på grund av en kontrasteffekt (från 0 till 100 i kärlek på 2 sekunder), och att det är en effekt som planas ut ganska fort för att sedan förhålla sig ganska normal jämfört med andra människors känslor.

Men jag tycker inte vi ska förvandla detta till en könsfråga, om män eller kvinnor är kapabla att älska starkast, jag tror det är att gå förbi frågan lite och förenkla den emotionella processen alldeles för mycket genom en grov generalisering. Det finns ju hög och lågreglerande människor på båda sidor av könsbarriären, så att säga, och den sociala miljön är inte en förutsättning utan snarare en bonus gällande kapaciteten att utvecklas. Det är alltså inte omöjligt att utveckla olika starka drag i olika miljöer, bara vanligare i vissa. När det gäller kön tror jag det finns en annan aspekt att ta hänsyn till, som har nämnts redan - och det är att det älskas på olika premisser. Beror även på hur man direkt definierar att älska, givetvis, men det finns nog inget här som är mer "rätt" eller "fel", bara skillnader.

Som ni säkert förstår spekulerar jag ju bara nu.

Nu hade du bråttom tror jag Eller var jag så kryptisk?

Jag menade att kvinnor har lättare att bearbeta då de nästan alltid har någon för att inte säga flera att bolla med. De är också mer benägna att be om hjälp att hantera och ventilera känslor.


Inget är så vilset som en förälskad man, som i vardagen reglerar för mycket och sedan överrumplas av starka känslor



Kopplar man ihop ovanstående så får vi en man som stänger av sin kärlekssorg istället för att bearbeta den. Någonstans läste jag att varje förälskelse öppnar upp ens anknytningshistoria - det är en chans för läkning, men också kan (precis som dålig terapi) problem cementeras. Mer troligt faktiskt om inte känslor bearbetas.
Det verkar ju vara det vanliga manliga sättet om man läser här på flashback att efter en separation "glömma" och gå vidare. Inte bra ur själslig synvinkel för ens issues blir då värre för varje gång

Men skippar man könsperspektivet så kan man ju konstatera att människor som inte klarar av att attributera att saker inte funkar i en relation annat än till kön, så blir man bitter. Vilket är orsaken till att människor i min ålder är så djävla trista och trötta....



Vem pratade om mannen? Finns väl inte kärlekskranka män bara, finns ju sådana kvinnor också gudbevares Frågeställningen berörde ju intensitet. och öppna dammluckor och uppdämd lust och längtan, kanske tidigare inhiberad, reglerad... då väller det ju fram.
Sedan är det ju ett växelspel en cirkel.

TS - tänkte på detta idag, det är också så att det krävs vissa förutsättningar för att förälskelse skall uppstå, kontrahenterna skall var en smula deprimerade, samt skall där finnas ett hinder.
Vet inte varför det är så, men förälskelse är en psykos, en vanföreställning det är alla överens om.
I alla fall. Det där hindret, kultur, ålder, redan upptagen, andra förbjudna hinder ökar ju intensiteten, tänk Romeo och Julia. Det finns olika andra exempel. Men det är i alla fall en komponent som styr styrkan. Och om man ser förälskelsen som den anknytning den är så kan man ju mätas styrkan i anknytningen - vad den håller för. All kärlek prövas,en stark kärlek "övevinner allt"




I = man får googla när du skriver

B = ?

Det här var en jätteintressant tråd, tycker jag! Helt klart verkar människor ha olika lätt att knyta an i en relation, men det lustiga är ju att en människa som älskar för mycket (som ni beskriver) ändå inte älskar alla lika mycket. Om personen har varit kär i tre personer och haft relativt långa förhållanden med dem kan ju nivån av känslorna variera och personen kan ha dumpat någon av dem. Människor som knyter an för starkt är inte alltid de som blir dumpade, trots allt.
Om förmågan att älska bara berodde på upplevelser som barn i anknytning till föräldrar eller på personligheten skulle man ju tänka sig att människor alltid blev "lika mycket" kära, älskade lika "hårt". Det verkar ligga något i själva kombinationen av personligheter också i en relation.
Tyvärr finns det ju människor som mer eller mindre medvetet utnyttjar det här, är bra på att förstärka partnerns kärlek till en osund nivå. Den biten verkar handla om att introducera otrygghet i ett intensivt kärleksförhållande, så att den andra fastnar i att "bevisa sin kärlek" eller att sträva efter att vara god nog för den andre, så att kärleken stabiliserar sig igen.

Jag har inte läst psykologi och tänker absolut inte göra det heller, så om dessa fenomen har vetenskapliga namn får ni lärda upplysa mig.

Hur riskbenägen man är/hur dödsföraktande.

Desto mer man älskar desto större risk tar man. Desto mer utelämnad blir man, dels givetvis för att bli sårad men också för att den man älskar kan skada en eller försätta en i dåliga situationer på andra sätt än bara genom att dumpa eller trampa på ens hjärta.