N-Etyl-Norketamin - Mr. Lightcloud berättar om sina tankegångar!

N-Etyl-Norketamin

Substans: N-Etyl-Norketamin → 2-(2-chlorophenyl)-2-(ethylamino)cyclohexanone

Dos: 230 milligram

Administrering: Rektalt

Om mig själv:

Kille
19 år
184 centimeter
90 kilo

Tidigare erfarenheter:

Psilocybin
Metoxetamin
2-FA
25i-NBOMe
2c-p
LSB
”Special”
Kodein
Tramadol
AH-7921
Diazepam
Etylmorfin
Alkohol
3-HO-PCP
Zolpidem

Inledning.

Klockan var vid denna tidpunkt 01.40 ungefär. Jag kände mig trött och hade haft lite problem med magen under dagen, men kände att det hade börjat lägga sig och det fick mig att komma fram till att jag skulle köra rektalt som hade varit tanken sedan en tid tillbaka. Pulvret hade jag haft liggandes i min byrålåda ett tag och jag hade tidigare kört 100 milligram i näsan, som var en jädra självtortyr för nosen. Därav ville jag inte skada min näsa på det sättet igen. Det kändes väldigt irriterande, sved, stack, näsan rann, det smakade illa i gommen och även dagen efter kändes näsan misshandlad.

Anledningen till att min mage betedde sig illa berodde förmodligen på att jag hade använt kodein i drygt en vecka fram till denna kväll när jag skulle peta i mig N-EK och jag hade därför dragit på mig både en orolig mage och förstoppning. Magen kurrade och jag kände en ömhet i mellangärdet och under levern, vilket fick mig att frukta för både leverskador (det var inte detta, vilket jag fick reda på senare) och en stark förstoppning. Trots detta lade sig värken lite grann framåt natten efter toalettbesök och en dusch på hög värme så att magen blev varm. En cigarett efter det fick rörelsen i magen att återgå lite till det normala också.

När jag väl hade förberett sängen med nya lakan och bäddat, ordnat med datorn och musiken, borstat tänderna och rökt min cigarett gick jag och hämtade min rektalpump. Därefter hällde jag ned allt pulver, som jag vägt upp till 230 milligram, i ett snapsglas. Vatten tillsattes i omkring tio milliliter och lösningen blandades med spetsen från en kniv tills lösningen blev grumlig och vitsörjig. Pumpen trycktes ned i lösningen och sög upp geggan.

Väl klar med allt lade jag mig i sängen, upp med rumpan i vädret och sköt in lösningen. Fy vad fint, tänkte jag. Den rektala administrationen får mig att tänka tillbaka på alla sjuka resor jag hade på metoxetamin när jag körde just på detta sätt. Den känslan när man känner efter bara några minuter hur effekterna börjar smyga sig på och en låt av Hans Zimmer förgyller mina öron och all irritation, all ångest och alla negativa känslor liksom rinner av en, precis som om en propp i ett avlopp släpper eller den där huvudvärken helt plötsligt bara avtar efter en huvudvärkstablett. Allting bara blir så lätt och annorlunda.

01.50

Ungefär här trycker jag in lösningen och när jag gjort det klart springer jag och sköljer av pumpen med vatten och lite handsprit, sedan intar jag sängen kvickt igen då jag vet att det slår på snabbt efter att ha läst tidigare rapporter på diverse utrikesforum. Under tiden jag väntade tänkte jag fördriva de få minuterna med en handtralla som alltid annars på samtliga droger och ungefär precis när jag var klar (det var för övrigt oerhört svårt att få upp den på grund av att jag kört kodein hela veckan innan och det hade rubbat sexlusten något) började jag känna att någonting var på gång i kroppen.

Drygt tio minuter efter att lösningen var inskjuten började mitt tankesätt förändras och ruset var nu påtagligt. Peaken nåddes efter drygt 15 minuter och jag kände direkt hur ruset skilde sig väldigt mycket från metoxetamin. Jag hade laddat spellistan med väldigt depressiv musik i form av Sigur Ros bland annat. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlade om att jag kände mig ledsen innan ruset och ville få bukt på det problemet och reflektera över det. Faktum var att denna drog förstärkte dessa känslorna starkt, mina ångestkänslor, men på ett väldigt annorlunda sätt. Det var ingen snedtripp på något sätt, och jag var inte ledsen även om jag var totalt ångestfylld på ett annat sätt. Jag höll på att börja gråta vid två tillfällen, men jag kände mig ändå så lycklig som tänkte på att jag vågade möta mina innersta tyngder.

Något jag särskilt kommer ihåg var ”nära döden-upplevelser” och jag kunde se framför mig folk som ramlade från skyskrapor vid 9/11, folk som höll på att bli påkörda av bilar, de som ramlade med ned i raviner och så vidare. Förståelsen för hur livet i vissa fall kan hänga på en skör tråd blev stark. Jag kände en oerhörd samhörighet med dessa människorna jag såg framför mig. Samtidigt kunde jag känna värken från magen och skrattade för mig själv om hur jag gör tvärtemot vad kroppen vill när jag pressar in en lösning i rumpan och skjuter tillbaka trycket in som vill ut. Jag kunde se framför mig, bakom mina ögonlock, hur kroppen på något sätt vickade på pekfingret och menade på att så ska du inte göra.

Helt plötsligt började jag istället tänka på min familj. Jag tänkte på min älskade far som skulle iväg och jobba på natten och sätta sig i bilen för att bege sig de många milen han har till sin arbetsplats. Vilken slitvarg han är som vecka ut och vecka in sliter ut sin kropp för pengar som går till familjekassan för att få vår familj att kunna leva ett värdigt liv. Han klagar aldrig för att han måste vara borta från vår familj flera dagar i sträck på grund av arbetet och är ute i ur och skur och jobbar, timme efter timme. Detta i sin tur fick mig att bli så oerhört stolt över honom och jag log för mig själv när jag insåg vilken lojal far jag har, som har slitit hela livet för att kunna ge mig och mina syskon ett bra hem, en stabil uppväxt och alltid har gett oss saker vi verkligen vill ha om vi hjälpt till med saker min far begärt för det.

Vidare tänkte jag på min mor som redan var på jobbet då hon jobbar natt. Tankarna om henne gick inte bara till slitsamma tankar om jobb, utan om vilken underbar och kärleksfull moder hon är. Hon jobbar inom sjukvården och får dag ut och dag in stå ut med personer som klagar på hennes yrke och hennes arbetssätt när vårdtagare anser att hon gör fel. Hon får slita för en låg lön och blir tvungen att jobba på väldigt obekväma tider. Trots detta håller hon alltid huvudet högt och gör vad hon kan för att göra rätt för sig. Hon finns alltid vid min, min far och mina syskons sida. Oavsett vad som händer stöttar hon oss och avslutar alltid samtal med, innan jag exempelvis beger mig till jobb eller skola, ”ta nu hand om dig och var försiktigt” eller varje gång innan jag går och lägger mig ”sov gott mitt hjärta”. Jag förstod verkligen hur mycket hennes kärlek gentemot mig och min familj betyder och kan inte i nyktert tillstånd förstå exakt hur mycket hon offrat för oss under de många, många åren jag levt och vi varit en familj.

Om mina syskon fanns det också massvis med tankar. Min bror som mår lite halvdant psykiskt fick jag en enorm empati för som jag aldrig har fått tidigare. Jag förstod hans sits och mådde dåligt av att kunna känna hur han känner sig ibland och försökte komma på sätt som jag kan bättra mig på gentemot honom så att han blir en starkare person och mår bättre i min närvaro. Likaså om min syster, som håller på att bli tonåring förstod jag hur svårt det kan vara att växa upp som flicka i dagens samhälle, med all press som sätts på en från media och vänner. Hur viktigt det är att se bra ut och jag minns en mening hon sade för inte så längesedan som löd: ”jag är missnöjd med mig själv”. Det skar rakt igenom mitt hjärta under ruset när den meningen loopades gång på gång och jag kunde inte rå för att jag mådde dåligt av att tänka på det, samtidigt som jag inte hade den blekaste aning om hur jag skulle kunna hjälpa henne.

När jag slutligen slutat tänka på min familj ställde jag mig frågan vem jag själv är. Vem är jag egentligen? Hurdan är jag som person? Varför har jag blivit som jag är? Är det något fel på mig? Varför i sådana fall? Plötsligt när jag ställde frågan om vem jag är så fick jag upp en bild på en man med motorcykelmössa med skidglasögon, halvt utslagna tänder och rynkig hud som körde en Nissan Micra från 1990-talet och gasade på som tusan och kallade sig för: ”Lasse från E4an”. Just den bilden jag fick i huvudet på en galen man i en rykande liten skitbil skrattade jag faktiskt åt för mig själv. Just att jag såg honom framför mig när jag ställde frågan till mitt inre om vem jag själv egentligen är.

02.20

Peaken var fortfarande väldigt stark. Kroppsligt kändes effekterna liknande metoxetamin, men de var ändå annorlunda. I kroppen kändes jag mig väldigt avdomnad och smått elektrisk. Jag kände mig nedsövd men ändå pigg i huvudet och var klar i huvudet då jag kunde förstå både var jag befann mig, vad klockan var och vad för substans jag hade tagit. Således skilde det sig väldigt mycket från metoxetamin där man kunde förlora verklighetsuppfattningen totalt och glömma bort både tid och rum, men det kanske går på denna substans också vid högre doser. Vidare hade jag oerhört dålig motorik och om jag reste lite på mig i sängen och låg på sidan med armbågen ned i sängen så kändes det som att jag skulle ramla ur sängen. Allting verkligen snurrade och jag kunde knappt fästa blicken på en punkt utan att hela rummet sakta kändes som att det skulle snurra runt i en spiral även om synfältet knappt var påverkat.

Euforin tycktes lysa med sin frånvaro i mitt fall då jag inte kände någon som helst skön känsla förutom den avdomnade känslan, som jag förvisso älskar mer än något annat. Tänk er en tandläkarbedövning i munnen, fast i hela kroppen och på ett bra och härligt sätt snarare än obehagligt som det är när de bara bedövar en liten del av munnen. För er som inte har fått sådan bedövning någon gång så kan effekten närmst liknas vid att en kroppsdel har somnat och man får små stickningar i kroppsdelen. Dock känns inte denna avdomningen lika obehaglig som när en kroppsdel har somnat, utan den upplevs på ett bra sätt. Jag kunde även märka att jag vid somliga tillfällen inte kunde känna mina fötter eller händer alls. De var helt bortkopplade tills jag rörde på dem och visste att de faktiskt satt kvar.

Ungefär här vi denna tidpunkten inträffade också den enda riktiga visuella effekten jag fick av ruset, som inte handlade om tankar som jag kunde se framför mig vilket man kan även i nyktert tillstånd, utan en riktig CEV. Synen bestod av att jag färdades med psyket bakåt. Jag låg i sängen och när jag blundade kändes det som att jag åkte i en hiss bakåt mot väggen bakom huvudet och utanför ”hissen” som jag befann mig i syntes stjärnor som blev till långa sträck för att jag färdades så snabbt. Samma sak minns jag hände på metoxetamin också vid några tillfällen, fast då alltid uppåt istället mot stjärnorna snarare än bakåt eller framåt som i detta fallet. Den känslan är riktigt häftig måste jag erkänna, att känna hur ens psyke liksom förflyttar sig inne i huvudet och tenderar till att flyga iväg från kroppen i sig. Detta var också den enda dissociativa känslan som jag upplevde.

02.35

Nu började ruset avta ganska ordentligt men jag upplevde ändå väldigt trippiga känslor. Här började jag återigen tänka på mig själv och mina brister. Jag låg och funderade på samma frågor som tidigare, men nu var jag själv i fokus och inte en fiktiv galen person från E4an. Dels tänkte jag på varför jag petar i mig massa pulver och substanser för att kunna uppskatta mig själv och livet. Varför nyttjar jag droger egentligen? Är jag missanpassad och inte kan må bra utan kemiskt tillsatta ämnen i mitt belöningssystem? Varför fortsätter jag att trycka i mig skadliga substanser när jag känner av att kroppen inte vill ha dem? Främst tänkte jag på magknipen och kodeinet, och kom fram till att jag faktiskt är beroende av kemiska ämnen. Det kom som en käftsmäll när jag kom fram till att jag är beroende av att berusa mig, även om det inte rörde mig nämnvärt innerst inne i hjärtat. Jag vet sedan tidigare att jag är psykiskt beroende, men jag kunde se det på ett annat sätt nu. Med detta sagt vill jag inte framstå som en Farbror Barbro som står och pekar med en pinne på en griffeltavla om vad som är fel och rätt, att hindra folk från att bruka droger eller inte etc. Jag upplevde bara att det kan vara bra att stanna upp någon gång ibland och tänka över sin livssituation. Hur mår jag egentligen?

En dubbelmoralisk tanke var det dock eftersom att en drog fick mig att se mina dåliga sidor av mitt drogbruk. Detta tänkte jag också på och kom på mig själv med att vara patetisk ur det perspektivet. Tankarna hoppade vidare och jag började fundera på fler saker som jag anser gör mig patetisk som person. Jag låg och reflekterade om hur jag fungerar bland andra människor och hur jag sköter mig socialt. Direkt kunde jag se massa brister och fel som jag gör när jag pratar med andra människor och jag skämdes för detta. Vad för fel jag kom på att jag gör kommer jag inte ens ihåg idag, trots att det bara är drygt 24 timmar sedan jag trippade.

Så fortsatte det en kvart till 20 minuter ungefär där jag låg och tänkte på mig själv som människa och även andra människors bemötande mot mig. Jag kom på lösningar på hur jag ska agera om någon beter sig illa mot mig och ifall andra behandlar mig dåligt. En uppenbarelse uppkom där jag insåg hur lite det betyder om någon säger något till mig av negativ karaktär. Vad spelar det för roll liksom? Vad rör det mig? Ord är just bara ord, och det är sällan ord räcker till för någonting. En låt jag lyssnar ibland på går ”More than words can say” och jag förstod innebörden av den meningen ganska bra.

Ord är bara ljudvågor skapad av en människa. Oavsett om det är positiva eller negativa ord som personen säger så betyder de inte särskilt mycket egentligen. Saker som spelar någon roll är handlingar, inte orden i sig. Säger någon något till dig kan den både mena det likaväl som den kan säga det bara för att, men när personen bevisar det genom en handling som kräver energi kan man börja överväga att det personen sade från början faktiskt stämmer.

Vid 02.50 var ruset helt borta och jag gick upp på toaletten då magen gick bärsärkagång. Jag tog även en dusch för att tvätta av mig då jag hade svettats under ruset. Därefter gick jag ut och tog en cigarett, sedan svalde jag en sömntablett och lade mig till rätta och somnade gott. Några timmar efter, eller rättare sagt redan vid 07.30 vaknade jag igen och hade en fruktansvärd magknip. Jag hade även huvudvärk och fick springa på toaletten tre gånger mellan klockan 08.00 till 10.00 innan jag slutligen kunde somna igen och sov ända till klockan 16.00 och vaknade med en horribel huvudvärk. Efter en cigarett och två Treo var dock den huvudvärken borta och jag mår väldigt bra idag psykiskt.

Sammanfattning:

Jag både gillar och ogillar drogen på samma gång. Den gav mig en väldigt stark tankeverksamhet och verkligen satte fart på tankarna och jag kunde måla upp stora tankebanor inne i huvudet samtidigt som det gick att gå djupt in i dem. Nu valde jag att spela ledsam musik och gick in med tanken om att rannsaka mig själv, vilket gjorde att ruset blev av depressiv karaktär och således tror jag inte att det är något som alla upplever. Jag måste bekänna att i det syftet var drogen sjukt bra för jag kunde verkligen få bukt på problemen som jag gick och tänkte på dagen innan. Det var en långt mycket bättre terapi än samtliga psykedeliska droger jag har provat, för här låg man verkligen i mörkret och försvann in i sig själv på ett annat sätt än om man tar en psykedelisk drog. Av denna anledningen älskar jag dissociativa droger, just på grund av att de stänger ute allting runt en.

Musiken på drogen blev dock allt annat än bra. Flera gånger under ruset började jag fundera på ifall hörlurarna hade gått sönder eller om jag lyckats ändra någon inställning för ljudet på datorn. Musiken var väldigt grötig och bullrig. Tänk er att ni försöker lyssna på en låt samtidigt som ett stenbrott rasar samman så förstår ni ungefär hur musiken lät. Detta handlar då om lugn ambient/filmmusik jag lyssnade på. Jag förmodar att vanlig musik låter ännu värre. Där är metoxetamin och N-EK lika. På 3-HO-PCP var det inte alls samma, eftersom att där lät musiken kristallklar och träffade verkligen ens inre.

Det fanns en del negativa bieffekter, däribland magknip, huvudvärk och att jag var varm som en stekugn under rusets gång för att sedan börja frysa när ruset hade lagt sig. Det var ingenting som störde dock, att vara så varm, men det kunde bli lite obehagligt. Någon överdriven puls eller hårda hjärtslag märkte jag inte, åtminstone inte så att de blev ovanligt starka.

Jag ger ruset sju av tio möjliga bedövningssprutor. Anledningen till att den inte får högre är de fysiska bieffekterna, men det lär vara, som alltid, olika från person till person. Det som drar upp betyget är de psykiska påverkningarna. Något annat negativt, som många menar på, är att ruset var lite för klart så att säga. Jag hade väldigt gärna sett mycket mer dissociativa känslor med betydligt mer bortkoppling så att man inte ens vet vart man är. Men som sagt, det kanske går att framkalla genom högre dosering. Även rustiden är dålig, men bra ifall man vill bekanta sig med denna typ av droger. För nybörjare lämpar denna sig bra skulle jag tro, då den är betydligt mer lätthanterlig än metoxetamin eller 3-HO-PCP enligt mitt tycke. De två sistnämnda är hardcore och denna är mer mjuk och snäll, åtminstone mot psyket.

Tack för mig.

Jag körde 3-ho-pcp ikväll men fick ingen direkt effekt... Skulle tippa på att jag körde runt 8-10mg narsalt. Blev riktigt besviken då jag förväntade mig ett mer mxe liknande rus då jag älskar mxe! Får antagligen hem n-etyl-norketamin till helgen och hoppas på en mer mxe liknande effekt på den annars får jag väl leta upp riktigt ketamin istället. Kan det vara så att jag fick för liten dos på 3-ho-pcp tror du? Låter ju ändå som en ganska kraftig dos.

Gillar dina rapporter skarpt!

Mvh

Hej Acidshiva!

Alla reagerar ju olika på olika substanser, men däremot fick jag inte så kraftig effekt som jag ville på sju milligram rektalt heller som jag ville, så jag förmodar att man måste uppemot 15-20 milligram innan du får de där helt lustiga rusen som är helt obegripliga men samtidigt så underbara.

Jag hoppas att du uppskattar N-EK. Den är dock väldigt klar i ruset jämfört med både 3-HP och Mxe. De två är ju verkligen starka dissociativa droger medan N-EK tenderar till att vara en lightversion av det hela. Ungefär som att mäta det i bilar. En vanlig Volvo 740 jämfört med en Ferrari är ju helt olika krafter på, men i grund och botten är de samma sak, nämligen en bil. Så kan man dra parallellen mellan dessa också.

N-EK -> En svag bil.
3-HP -> En ganska stark bil.
Mxe -> En väldigt stark bil.

Tack för responsen med rapporterna. Jag blir alltid lika glad av att höra att de uppskattas!

Med vänlig hälsning!