Juniorsäsongen i skidsport 2013/2014

Det som jag är sur på är att Finland inte har några specialiserade skidgymnasium samt att juniorlandslagsverksamheten är dålig. Evdard gör helt rätt med tanke på sin personliga utveckling. Han har det bättre i Sverige. Finland och FSS måste skärpa sin juniorverksamhet.

Jag tänkte försöka sammanfatta juniorsäsongen i två inlägg, i det första inlägget en mer traditionell sammanfattning och i det andra utifrån den senaste FIS-rankningen som nyligen kommit.

Juniorsäsongens höjdpunkt var naturligtvis JVM i Val di Fiemme där det blev sex svenska medaljer, ett av de allra bästa JVM i historien för Sverige. Imponerande med den svenska bredden där vi hade 5 olika individuella medaljörer vid sidan om stafettguldet. Den stora svenska stjärnan var Jonna Sundling som inte bara med två guldmedaljer utan också stod ut på det sättet som hon bärgade dem, totalt överlägsen i sprinten och effektivt satte det ryska stafettlaget på plats. Viss stjärnstatus har också Sofia Henriksson som äntligen fick sin individuella medalj genom silvret på 5 km klassiskt efter den nesliga fjärdeplatsen för två år sedan på samma distans. I stafetten åkte de tre första tjejerna riktigt klokt, släppte ryskorna efter ungefär halva sträckorna men åkte sedan ikapp en hel del in mot växlingen och på fjärdesträckan fanns det inget för motståndarna att göra något åt Sundling i den form hon var i. Sundling hade faktiskt kunna åka ifrån JVM med en tredje medalj om hon inte hade drabbats av dåliga skidor på den klassiska delen i skiathlonen och sedan tappade hon stavarna precis efter skidbytet vilket kostade henne ytterligare 10 sekunder. Trots detta var hon inte långt ifrån i mål på en åttonde plats. Nu blev det ändå en svensk medalj i skiathlonen genom Anna Dyviks brons. På förhand fanns det vissa medaljchanser i skiathlonen men det var inte alls givet vem av de svenska tjejerna som skulle ha den bästa chansen.

På killsidan levererade Oskar Svensson ett silver i sprinten, han levde upp till förväntningarna som den största svenska talangen på killsidan och efter kvarts- och semifinalen såg det nästan ut som att guldet var redan hans men en fransman med väldigt fina skidor lyckades precis hålla undan. Den största överraskningen måste ha varit killarnas 10 km klassiskt där Jens Burman krigade till sig ett silver och Simon Lageson och Marcus Ruus la beslag på femte- och sjätteplatsen. Möjligtvis hade man vissa förhoppningar att Svensson skulle leverera även på distans men desto roligare när de tre övriga killarna tog chansen. En ”nykomling” som levererade helt OK utifrån sina förutsättningar var Elina Rönnlund som blev 16:e i sprinten.

Det fanns också några besvikelser i JVM, främst var det de övriga sprintkillarna som ställde till det för varandra och Maja Dahlqvist som gjorde säsongens sämsta prestation i sprinten.

Vid sidan om JVM så var det oftast även då dessa namn som levererade, även om en hel del skador och sjukdomar störde en hel. Hedda Bångman hade stora hälsoproblem under säsongen men trots det så åkte hon som bäst under JVM. Även Henriksson och Sundling hade en del sjukdomsproblem, bland annat missade Sundling både chansen att få göra världscupdebut i Lahtis och åka JSM på hemmaplan pga sjukdom. Trots detta leverede Sundling och Henriksson några fina resultat under säsongen. Sundling var trea i en sprint i Skandinaviska cupen bakom Kalla och Stina och var fyra i SM-sprinten. Henriksson var sjua i Skandinaviska cupen och nia i SM på 10 km klassiskt. Även Anna Dyvik åkte bra före jul med en 11:e plats i Skandinaviska cupen på 10 km klassiskt som bästa resultat.

Av de övriga i juniorlandslaget som inte fick åka på JVM så hade de ganska mediokra säsonger. Varken Isabelle Persson eller Moa Molander Kristiansen fick riktigt till det. Av de äldre juniorer som stod utanför landslaget så var det nog Helena Lundqvist, Jackline Lockner och Lisa Vinsa som åkte bäst.

För de yngre juniorerna är ofta den nordiska juniorlandskampen höjdpunkten men på grund av kyla kunde inte hela programmet genomföras denna säsong. Dock visade Moa Olsson och Emma Ribom att Sverige har fina talanger bland de yngre juniorerna, också genom Olssons seger på 5 km klassiskt och en andraplats i sprinten. Men det stora genombrottet bland de yngre juniorerna stod Ebba Andersson för. Ebba som inte bara ofta var bäst bland de yngre juniorerna utan även bland de äldre juniorerna och kunde även utmana några av våra bästa seniorer vid några tillfällen, bland annat slog Ebba både Rydqvist och Wikén nu på vårkanten. Några fler yngre juniorer som visat bra resultat är Jenny Solin, Mathilda Ruus och Rebecca Öhrn.

När det gäller killarnas säsong vid sidan om JVM så känns det som att kvartetten Svensson, Lageson, Ruus och Burman tillsammans med den yngre junioren Viktor Thorn dominerad ganska kraftigt. Oskar Svensson gjorde ett riktigt bra SM, åtta på 15 km klassiskt och sexa på sprinten. Däremot gjorde han inga avtryck när han fick göra världscupdebut i Lahti, 63:a i sprintkvalet och 70:e på 10 km fristil. Även Lageson och Burman åkte OK på SM med Lageson som 17:e och Burman 12:a på 15 km klassiskt och en 25:e resp 14:e plats på femmilen. Svaga säsonger bland de äldre juniorkillarna gjorde Gabriel Thorn och Axel Ekström men där i alla fall Ekström haft en skadefylld säsong. I den yngre juniorklassen dominerade Viktor Thorn men här bör nog även Garphyttans Filip Danielsson nämnas. Denne Danielsson lyckades bäst av de svenska killarna i den nordiska juniorlandskampen genom att bli tvåa på 10 km klassiskt.

I början av maj kom den sista FIS-rankingen för säsongen och utifrån den gör jag del 2 av min sammanfattning av den svenska juniorsäsongen. Notera dock att jag bara diskuterar distans och inte sprint då den senare baseras på kvaltider vilket inte säger så mycket. Edit: att också ta med killarna i detta inlägg överskred tydligen maxlängden för inlägg här på flashback så killarna kommer i ett eget inlägg.

Om vi börjar med tjejerna och årgång 1994 som kommande säsong blir seniorer så kan man konstatera att våra svenska bästa tjejer ligger bra till. Tre topp-5 och fyra topp-12. Nu är det ju tufft att steg till att bli framgångsrik senior men de ligger i alla fall inte långt efter sina jämnåriga konkurrenter.

Om vi tittar på de årgångar som är kvar som juniorer nästa säsong, dvs födda 1995-97 så ser man att det är mycket ryskt och tyskt i toppen. Bästa svenska tjej är Ebba Andersson på åttondeplats. Elina Rönnlund på 18:e, Moa Olsson på 25:e och Emma Ribom på 28:e plats. Noterbart att bästa svenska född 1995 (Hedda Bångman) kommer först på 36:e plats och alltså har 4 yngre svenska tjejer före sig. Nu hade väl Bångman ingen lyckad säsong totalt sett så hoppas att hon kommande säsong får visa lite mer av sin toppkapacitet. Det ser också ut som om Norge börjar komma ut ur den svacka de har varit under de senaste åren samt att Schweiz har ett gäng tjejer som nu nästan kan utmana de bästa nationerna.

Bryter man ner dessa på respektive årgångar så framgår återigen hur ”svag” den svenska årgången 1995 är. Bångman bäst på 16:e plats med Lisa Vinsa nästbäst på 31:e plats. Noterbart att Mimmi Björn som kom med i juniorlandslaget bara är sjätte svenska (och finns inte ens med bland de 100 bästa i årgångarna 1995-97). Ur detta perspektiv är det en riktig tveksam uttagning.

Tittar man på årgång 1996 så ligger Elina Rönnlund bra till på en sjätte plats medan det är en bit ner till nästa svenska som är Jenny Solin på 21:a plats

Slutligen om man tittar på årgång 1997 så ser vi en riktig stark årgång med Ebba Andersson på andra, Moa Olsson på fjärde och Emma Ribom på femte plats. Ser mycket bra ut inför framtiden för svensk del med dessa tjejer.

På killsidan ser det relativt lika ut. Om börjar med årgång 1994 som blir seniorer till kommande säsong så har vi tre topp-10 med Simon Lageson på tredje, Marcus Ruus på sjunde och Jens Burman på tiondeplats (och då måste vi räkna bort normmanen Reistad på sjätte plats som redan har avslutat sin karriär). Denna trio måste väl vara den bästa juniorårgång på killsidan vi har haft på riktigt länge.

När det gäller de årgångar som blir kvar som juniorer på killsidan (1995-97) så ligger vår kanske största stjärna på killsidan Oskar Svensson på tredjeplats medan den ett år yngre Viktor Thorn på fjortonde plats.

För årgång 1995 så ligger just Svensson på tredje plats medan Björn Sandström är nästbästa svensk på 21:a plats.

Viktor Thorn är den bästa svensken i årgång 1996 på en fjärde plats med Filip Danielsson på en 18:e plats.

I årgång 1997 så har vi också en svensk som ligger högt uppe men det är i alla fall för mig ett överraskande namn. Jonas Eriksson som ligger på fjärde plats har jag inte alls lagt märke till under säsongen.

Noterbart att vi på killsidan alltså har en svensk topp-4 i varje årgång, kommer vi nu få se fortsatta svenska killframgångar på JVM under flera år (till skillnad mot hur det har varit under ett antal år fram till i år)? Dock har vi kanske inte toppbredden som Ryssland och Norge har.

Bra och väldigt fyllig sammanfattning. Perfekt att gå tillbaka till i framtiden för att läsa hur man (du och de som håller med alltså) resonerade då.

Jonas Eriksson märkte jag i början. Brukar alltid vara intressant att se vilka förstaårsjuniorer som hävdar sig hyggligt direkt. Han är för övrigt yngre bror till Gustav Eriksson.

När man jämför FIS poänglistor för juniorer skall man ha i bagaget att det i Sverige numera ordnas fler juniortävlingar som ger FIS poäng än någon annanstans. Svenska juniorer (framförallt de som åker få seniorlopp mot tufft motstånd) har därmed en fördel mot andra nationer i FIS poänglistor. Även om junior VM har visat att Sverige har många väldigt bra juniorer samt att vi vet att juniorverksamheten i Sverige håller väldigt hög nivå just nu, så kan det i vissa fall se lite bättre ut än det egentligen är. Schweiz ordnar också många tävlingar med statusen FIS Juniors och det syns också i FIS poänglistorna, speciellt i de yngre juniorklasserna.

Antalet tävlingshelger med statusen FIS Juniors säsongen 2013/14:
SWE 8
SUI 7
USA 7
ITA 4
FRA 3
NOR 3
FIN 2
RUS 1
SLO 1
GER 1
CAN 1
SPA 1

Jag är fullt medveten om att det är ett trubbigt instrument för jämförelser men jag tycker ändå det är intressant att skapa sig en bild av styrkeförhållandena. I alla fall så här efter säsongen när de allra bästa har tävlat på JVM som då ger någon form av normering. Men som du skriver så är det intressant hur de olika länderna hanterar och ser på sin juniorer. Jag har uppfattat att det svenska förbundet uppmuntrat lokala arrangörer om att söka FIS-status på sina tävlingar och att det finns reserverade slottar i det nationella programmet för FIS-tävlingar. Sedan räcker det med att från ett svenskt perspektiv titta på Norge så ser man stora skillnader. I Norge får juniorerna bara i begränsad omfattning (typ bara de 10 bästa) åka säsongspremiären och i den Skandinaviska cup som går på norsk mark medan i Sverige finns ingen sådan begränsning. Samtidigt så har det diskuterats här tidigare att det antagligen är så att det är "enklare" att få låga FIS-poäng på tävlingar i Centraleuropa och Nordamerika än vad det är i Skandinavien eller Ryssland vilket i så fall borde missgynna de skandinaviska juniorerna. Vad gäller Schweiz så åkte ju deras tjejer väldigt bra i stafetten på JVM (och även i övrigt på JVM) så deras goda rankingläge handlar nog inte bara om att de har många FIS-tävlingar för juniorer.

Min poäng var att juniorer får mycket lägre poäng i juniorloppen jämfört med seniorloppen på hemmaplan (på samma sätt som det är lättare att få låga poäng i FIS lopp i Mellaneuropa jämfört med Norge). I och med att Sverige har så många juniorlopp med FIS status så får de svenska juniorerna möjlighet att samla alla sina fem lopp från juniortävlingar i sin favoritteknik- och/eller distans. Den möjligheten har inte juniorer i alla länder (bl.a. Finland).

Ta Viktor Thorn som exempel. Hans FIS poäng 65.64 grundar sig enbart på svenska juniorlopp. I de två seniorlopp han åkt (som inte räknas i och med att de inte är bland de fem loppen med lägsta poängen) fick han poängen 86.14 och 86.86. Är 65.64 en korrekt värdering frågar jag mig?