Sjukpensionerad(stroke) 30 årig man, forever alone?

Ja jag vet vad du menar. Men så länge du är ute och socialiserar i sammanhang med kvinns så löser det sig på ett eller annat sätt. Jag vet att du skrev att du finner sådana kommentarer lustiga, men allvarligt, vad mer kan man göra? Gör det bästa utav situationen som den är eller försök förändra den så att du känner dig mer nöjd om det är något du saknar. Det är såklart lättare sagt än gjort, men men.

Nej jag tror verkligen inte att det är ditt öde att vara forever alone. För det måste finnas fler tjejer som delar min åsikt att jobbstatusen är en petitess?
Det går ju inte att sticka under stol med att vissa yrken gör en person lite mer intressant men man lever väl inte mitt liv genom sin partner? Jag tycker snarare att driv/ambitioner är betydelsefullt om ett förhållande ska kunna fungera. Hur kul är det att vara med någon som för det mesta ligger på sofflocket och pillar sig i naveln? Det behöver man inte vara arbetslös/förtidspensionerad/långtidssjukskriven för att göra..

jag vill tro att det har lite med geografi att göra med, jag har bott både i norr och söder i sverige och där jag bor nu har de mest självupptagna egoistiska medie-hjärntvättade människor som finns, både killar och tjejer. i göteborg kunde man småprata med vem som helst i nån minut när man väntade på spårvagnen/bussen. när jag flyttade till nuvarande ort tittade de bara på en, rynkade pannan och vände sig om, i stil med... eeh.. känner jag dig? varför pratar du med mig? vad vill du?

förändringar kommer när man minst anar det, oftast vaknar man en morgon och bestämmer sig för det. man ska inte tvinga fram förändringar har jag märkt

Oj, stroke vid 22 års ålder. Vad otäckt. Stroke kan påverka både tal och utseende/ansiktsmimik va? Hur påverkade den dig?
Jag trodde som du, att jag skulle bli forever alone. Jag är manodepressiv och har ätstörningsproblematik, och var sjukskriven i flera år och nu har jag arbetstränat ett år. Ekonomiskt är det tungt, det är ju inte som en vanlig lön man får. Stresskänslig, en hel del ångest mm. Vem vill vara ihop med en sådan?

Men det vände faktiskt. I vintras träffade jag min partner. Han ser mig för den jag är. "Vi har alla våra sidor" säger han. Och han dömer mig inte för mina psykiska problem.
Det finns fler sådana människor. Du, TS, låter som en väldigt vänlig person. Lugn och godhjärtad. Tänk inte så mycket på det, även om det är svårt att undvika. Jag själv tänkte på det ofta, och det drar lätt ner en mentalt.
Men i alla fall, en massa ord. Jag ville bara skriva lite ord som motivation, men jag vet inte riktigt hur inlägget blev. Håll modet uppe, du råkade ut för en stroke, men du är fortfarande du.
Jag insjuknade i bipolär sjukdom, men jag är fortfarande jag.

Gött att höra! Lycka till med allt, livet och kärleken!
En solskinshistoria. Jag håller på med min - på mitt sätt.
Never mind about that...

Jag var onödigt negativ i mitt första svar. Även jag har haft lite framgång. Visserligen medans jag insjuknade och innan jag blev förtidspensionerad. Men ändå, det finns säkert många där ute som har helt andra kriterier än pengar och "framgång" som det viktiga.

Försöker själv få någorlunda ordning på mitt liv igen, även om det aldrig blir helt normalt. Antar att det är detsamma för dig. Hoppas att nånstans på vägen träffar man på någon och det löser sig. Så som många andra redan sagt, fokusera på dig själv i första hand och sen kan allt hända. (sånt här positivt skräp brukar få mig spyfärdig men för en gångs skull känns det faktiskt som det är sant)

jag fick en väldigt liten sådan enligt läkarna men det räckte för att ställa till ett helvete. hade svåra talproblem under en veckas tid innan det sakta rättade till sig men jag har fortfarande svårt med vissa ord, när jag blir trött eller stressad kan jag sluddra lätt när jag pratar vilket jag oftast inte märker av längre. balansen är helt åt helvete, emellanåt kan jag snubbla eller tappa balansen av att bara stå upp, och det räcker med att någon bara petar till mig lite för att tappa balansen.

minnet är väldigt dåligt, det är väldigt sellektivt.. jag kan komma ihåg något irrelevant någon säger i flera dagar, andra saker kan jag ha glömt efter bara några minuter.

koncentrationsförmågan är näst intill obefintligt, tålamodet med. tål inte starts ljus, som det är mest hela tiden på sommaren så jag har jämt solglasögon på mig när jag går ut, om det inte är väldigt mulet. tål inte heller bullriga miljöer som krogen/puben/koserter/ större folksamlingar.. nästan så att biosalongen är lite för mycket men det kan gå om jag petar i mig lite piller innan.

ja jag antar att de enda man kan göra är att vänta och se.. har pratat med några andra som haft stroke men inte i ung ålder och grova depressioner och pessimism verkar vara standard. klart vi alla har vissa dagar då man hatar allt och alla och bara vill se världen brinna, mer så för oss som varit med om extrema saker som stroke, hjärtfel, cancer också vidare.

[jooo vet vad du skriver och menar fast jag 46 nu, ensam kidsen vill inte bo hemma.. Och försökt på nätdejt verkar ha otur med brudar för.. Eller så fattar jag trögt. Ofta har dom gubbar. Jag fick min massiva stroke 2011 5 feb jobbar 50% funkar då där. Inget syns på utsidan tar allt själv i skallen.. Kämpa på.

I dagens samhälle gäller det som man att vara Frisk o Ha Pengar-
men det räcker inte riktigt - man måste dessutom 1) se bra ut
2) ha juste kropp 3) vara rimligt trevlig o verbal

Jan Guillou är ett bra exempel på den som uppfyller det mesta
trots att han är kort.

Ett dåligt exempel är Göran Skytte som tror att han är stoorfixare
och kaxar att han går på gym o badar bastu med aftonbladsdamer

Får man stroke och eller ett handikapp är man som kille/man helt
jävla körd på damfronten.

Låt oss säga att man likt Arne Bajse går omkring med en Påse-Skit-
På-Magen - hur många damer vill hänga med hem o få schnabelterpi.

OMVÄNT damer som går omkring med en Påse-Skit-På-Magen säger
att de har inga problem att få hem schnabelterapeuter