Gick från att vara hårdrockare till att nästan avsky hårdrock - vad hände?

Åtminstone förr var detta med yttre attribut hos t.ex. hårdrockare och punkare mycket en kompensation för att man hade komplex för att inte vara tillräckligt manlig eller att inte se tillräckligt tuff ut. Ser du på de flesta av både gamla och nya hårdrocksband så är det ofta en gemensam nämnare att medlemmarna är ganska fysiskt små och taniga (inga muskler eller bred bringa som annars ses som manligt). Man kompenserar detta med långt hår, hårdrocksutstyrsel, nitbälten, dödskallar, djävulssymboler och annat för att kunna vara "häftig på sitt vis" utan att behöva ses som en mes eller en tråkmåns.

När jag tänker på det såhär i efterhand så skäms jag desto mer, eftersom jag då jag blev bjuden på släktträffar/sammankomster fick höra av de äldre "Jaha, är det dottern?" eller fick sneda blickar från mer "städat" folk som tyckte man skulle klippa sig och skaffa sig ett jobb. Men man var ju så inne i själva stilen då så man brydde sig inte nämnvärt. Idag kan jag tycka det var skämmigt.

Nu är det ju så att UFO är (var) ett mer "snällt" hårdrocksband. De har aldrig haft några sataniska budskap utan huvudtemat från början var UFO:n. Senare har de övergått till mer "vanliga" texter. UFO är ett av de band som jag nästan var ensam om att gilla när det begav sig. Därför kanske jag har en speciell vurm för dem. Och Pink Floyd är väl knappast hårdrock, även om en del av deras äldre låtar helt klart har sådana influenser.

Jag lyssnar idag överlag på 70-talsmusik/ rock. Då jag anser att det var ett gladare decennium då man trodde på framtiden. Jämför du hårdrocken på 70-talet med idag så får du en mer positiv känsla av den än om du t.ex. lyssnar tyngre metal av idag. Den känns inte aggressivt och "ondskefullt" på samma sätt.

Vad gäller detta om hårdrocken är moraliskt förkastlig så vill jag svara: nej.

Men alla konstnärer bör besinna vad de gör.

Men moral bör inte vara i högsätet, det ska inte finnas regler för vad man får och inte får sjunga om.

Jag har själv tvistat i mitt inre om hårdrockens mörkare regioner. Men idag så anser jag att låtar om fan och hans anhang är berättigat, om det finns en konstnärlig vision. Som hos Judas Priest, med omslaget till "Sad Wings of Destiny" (Lucifer har fallit från himlen, hamnat i helvetet och börjar gräma sig) och rader som "Sinner": "Sinner rider, rides in with the storm. / The devil rides beside him, the devil is his god, God help you mourn"...

Att dyrka djävulen är en sak. Jag är inte lagd åt black metal. Men även denna musikform bör få finnas. Jag ser ingen fara i det. Och generellt är hårdrockens sysslande med helvetet och allt vad därtill hör fullt berättigad. Kan det bli låtar som "Sinner" så finns det inga moraliska argument som biter. Det hela är då på en högre nivå.

Vi människor är fria att välja. Några censurregler för konst ska inte få finnas. Som förälder har man väl ett ansvar för vad ens barn lyssnar på. Och man kan förmana de små att "allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt". Men i övrigt bör de mörka regionerna kartläggas. Det blir i bästa fall minnesvärda verk av det hela. Som "Sinner". Och "Paradise Lost" av John Milton från 1600-talet, där Lucifer har huvudrollen. Den boken är erkänd som klassiker sedan länge. Och dess visioner torde för övrigt ligga bakom Patrick Woodroffes omslag till "Sad Wings of Destiny": Lucifer har fallit och hamnat i helvetet, omslingrad av lågor. Omslaget kan beses här.

Konst berör. Man kan även få nog av ett visst stildrag, som hårdrockens besatthet med våld, eld och svärd. Men i vissa fall är sådan här brinnande metal helt rätt. Det är svårt att avgöra. Konstnären måste ha någon form av vision. Det får inte bara vara effektsökeri.

Errm… Rammstein… death metal-aktigt. Allow me to laugh. Tror nog du hade en "fas". Som någon nämnde: en gång hårdrockare, alltid hårdrockare. Själv var jag en högst inbiten black metal-fanatiker och gick på en massa spelningar och dylikt och samlade på allt möjligt black metal-relaterat. Idag producerar jag elektronisk musik som jag framför på "raves", men jag älskar fortfarande black och death metal även om jag lyssnar på och skapar andra former av musik. Har man verkligen fallit för metal tror jag inte att man senare får en avsky för musikstilen om man inte har en traumatisk upplevelse eller blir religiös eller något sådant.

No true scotsman...

Smak förändras, att man inte skulle vara ett äkta fan bara för att man slutar lyssna på något är ett löjligt resonemang!

Det är helt normalt att känna avsky när man hör Rammstein, jag ser det snarare som ett sundhetstecken

HasseBanan, du är bra som du är, varesig du gillar Metal, Plast eller anythang, så länge som du respekterar oss andra till fullo även om vi verkar vara helt väck på alla sätt - eller likt somliga troll som inte fick rätt mängd uppmärksamhet under uppväxten.

Äsch, måste nog ta en titt i spegeln nu

Ser mig själv som hårdrockare men har det knappast som livsstil. Det går bra ändå.

Hade en period när jag överdoserat metal och började lyssna på synth sen hittade jag tillbaka och nu är allt dubbelt så bra!

Thrash och black metal på vinyl :-D

Hårdrock är inte bara hårdrock. Inom hårdrocken finns det ett antal olika typer av stil och utan att överdriva kan man säga att hårdrocken är den musikstil som är bredast och som utvecklats mest av alla musikstilar. Det finns några bra dokumentärer som förklarar hur det fungerar. En Journalist/antropolog (Sam Dunn) står bakom några av dessa och jag kan rekommendera den som är intresserad att kolla på bla hårdrockens historia. Jag har slutat irritera mig på folk som generaliserar över hårdrock, det är bara att inse att okunskapen är stor.
http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5rdrockens_historia

Har aldrig förstått mig på att så många jagar ett ideal och behöver leva ut manlighet och machostil via hårdrock eller den musik man nu gillar. Jag är antagligen ungefär lika manlig som de flesta men jag är det kanske per automatik och associerar det inte med mina favoritband.

Jag är nörd och lyssnar på hårdrock. De flesta hårdrockare och synthare jag känner är nördar.

Iallafall har jag mött en del som levt som Hasse gjorde och jag kan förstå att man blir knäckt om man medvetet anstränger sig att jaga idealet och så händer något som förändrar livet. En del kan man se sliter för det medans andra bara har harmonin.