32-årige Siamak "Sigge" Haghpasand död i skottlossning i Eskilstuna - 26 aug 2013

Har detta mord koppling till det senaste mordet i Eskilstuna?

(FB) Mord i Eskilstuna (Skiftinge) 2020-06-28



FUP lämnas enbart ut då någon blir åtalad för ett brott. Det har inte skett här så det finns ingen FUP att tillgå.

Jag var ju ansiktsblind men jag tyckte att det såg ut som Sigge dagen jag förföljdes och jag tyckte att det lät som hans röst. Jag förträngde att jag blev förföljd och när killen sköts några dagar efteråt kom allt tillbaka i en fingerknäppning. Jag blev rädd. Jag fick PTSD i samband med att jag mötte honom för första gången många år innan. Nåväl det fanns väl gemensamma nämnare av bekanta till viss del och i all kalabalik kring mig i högstadiet men han var aldrig inblandad.

Det sjukaste när jag slogs i bitar var alla idioter. Ingen tog mitt parti utan skön ålade den här främlingen medan jag påstods vara "psykotisk" och inbillade mig att jag någonsin upplevt något alls. Jag var livrädd hela tiden och stressad och utelämnad och ensam.

När jag sökte vård inom psykiatrin och berättade om hur jag följts så såg sannolikt man chansen med att få medicinera ner mig och kunna våldta mig eller på något vis utsätta mig sexuellt på psykiatrin. De sjuka saker man sa (min samtalskontakt Simon Csom varit inblandad i kriminella kretsar samt haft syskon och förälders syskon hos sig i sitt arbete och bara där inte skulle ha haft mig) fick mig att klappa samman och tappa greppet helt. Det var direkt Gaslighting och psykisk misshandel det jag utsattes för och han såg sannolikt chansen pga att jag nämnt Sigge som var känd sedan han gått i högstadiet. På fullt allvar tror jag att han såg mig som det perfekta offret väl medveten om Sigges kriminella bakgrund och det faktum att jag var förvirrad, orolig och rädd då jag inte förstod vad som pågick omkring mig. Jag visste inte ens vem jag mött om det ens var Sigge.

Det värsta vet jag inte om det är samhällets respons när man får problem. Socialtjänsten som skrattade mig rakt upp i ansiktet för det var så himla kul att jag ens trodde att jag mött kriminella människor och utsatts för förföljelse och sedan drogs genom skiten i min hemstad. Polisen som inte brydde sig ett skit eftersom jag "bara kände mig utsatt" och min rädsla eller känsla av utsatthet var inte värt något. Man lägger inte pengar på att utreda svenska tjejers utsatthet eller upplevelser av utsatthet särskilt inte om de inte kan säga vem, hit eller varför. Åtminstone inte om de kommer längst ner ifrån och bara kämpar för att överleva utan skyddsnät eller något.

Jag insåg att mitt liv är värdelöst i det svenska samhällets ögon. Jag var ingen och mitt liv betydde ingenting. Invandrare och kriminella sådana, de har alltid ett värde jag aldrig kunnat uppnå. Går de till socialtjänsten eller polisen och ber om hjälp rullas röda mattan ut men en vanlig människa som bara haft det svårt men aldrig blandat sig in i kriminalitet kan likaväl dö eftersom den inte kan leverera något alls som någon vill ha. Det blir inte ett nytt liv. Det blir ingenting om du bara är kvinna. En kvinna får man göra vad man vill mot.

Men det värsta var alla anhöriga som svek mig. För det gjorde allihop.

Jag mådde så jävla dåligt att den här människan som jag inte ville skulle dö, lika lite som någon annan(jag kände inte honom och hade ingen uppfattning) blev ett trauma i sig när min krisrespons kom och när han dog försvann en enorm del av min ångest trots att han aldrig skapat den hos mig från början! För så extremt hemskt var det att inte få hjälp någonstans eller ens stöd. Ingen satte sig vid min sida och ens brydde sig om utifall jag utsatts eller blev utsatt för något alls. En grym upplevelse som pågick i åratal. Ett fleråriga övergrepp mot min existens var den avskyvärda likgiltighet människor visade mig.
Som att pissa mitt mående i ansiktet var gång jag försökte uttrycka något.

Jag är återhämtad och jag tror igen på att vi kan rädda de här killarna men vi kan inte börja när de är vuxna. Och alla som är offer räknas. Deras historier räknas även när de inte får rätsida på dem och börjar berätta om allt de genomlidit som de aldrig pratade om innan. När de börjar prata är deras berättelser pusselbitar som räknas de med även när de inte hör hemma i andras pussel.

Vi lever alla i ett eget pussel som utgör vilka vi är, människor vi mött, vad vi känner och tänker. Det förflutna är tusentals bitar. Alla människor. Man kan inte bestämma hur bilden ser ut för en annan person om man saknar tusentals av bitarna och inte kan se något.

Och gissa vad. Jag hör inte hemma i den här tråden med min egen berättelse men det är ett finger till trollen som hatar. Det är så jag avslutar mitt år. Kom aldrig upp till mig och berätta hur det pussel jag levt, ser ut. Jag bär bilden inom mig i vart andetag.

Fattar verkligen inte, kan du konkretisera?

Hoppas du får den hjälp du behöver

Kan du förklara kopplingen till tråden, eller finns där ingen?