Är det brottsligt att skada sig själv ? – Om kriminalisering av eget bruk av narkotika Examensarbete 20 poäng
Jag tycker att det här examensarbetet av Veronica Stiller ska få mer spridning. Hon ifrågasätter narkotikalagstiftningen utifrån juridiska grundprinciper. Veronica Stiller skriver så här i inledningen:
Det finns mycket läsvärt i examensarbetet, missa inte "10 Några synpunkter om kriminalisering av eget bruk av narkotika 10.1 Per-Ole Träskman":
Jag tycker att det här examensarbetet av Veronica Stiller ska få mer spridning. Hon ifrågasätter narkotikalagstiftningen utifrån juridiska grundprinciper. Veronica Stiller skriver så här i inledningen:
Citat:
Frågan huruvida en gärning skall kriminaliseras utgör straffrättens kärna. I den här uppsatsen är avsikten att besvara frågan huruvida en kriminalisering av eget bruk av narkotika är förnuftig eller inte. Då en konsumtion av narkotika i de flesta fall föregås av ett innehav kommer även innehav av narkotika för eget bruk behandlas.
Det finns mycket läsvärt i examensarbetet, missa inte "10 Några synpunkter om kriminalisering av eget bruk av narkotika 10.1 Per-Ole Träskman":
Citat:
Stycket fortsätter en bit till.
Per-Ole Träskman, professor i straffrätt vid Lunds universitet, har uttalat sig
om sin syn på kriminalisering av innehav av narkotika för eget bruk samt
konsumtion av detta. Vad gäller principerna för en kriminalisering
överensstämmer Träskman med Jareborgs ovan redovisade teori. Träskman
menar att när man överväger att kriminalisera en gärning bör man först och
främst värdera den nyttan man kan uppnå genom kriminaliseringen och
jämföra den med de samhälleliga kostnader som den medför samt väga
dessa mot alternativa åtgärder. För att en kriminalisering skall vara befogad
förutsätts det att gärningen är uppenbart skadlig för samhället och att den
därtill är förkastlig.168
Träskman menar att kriminalisering av olika narkotikarelaterade gärningar
motiveras vanligen med att användningen av narkotika medför stora
medicinska och sociala skador. Narkotikan anförs leda till ett starkt fysiskt
och psykiskt beroende, som i sin tur medför ett behov av allt större doser
och att detta med tiden bryter ner brukarens hälsa. Brukaren blir oförmögen
till arbete och till ett ordnat socialt liv. Vidare hänvisas till alla de fall då en
narkotikados lett till döden. Det man enligt Träskman önskar skydda genom
en kriminalisering är således de potentiella brukarnas hälsa och välfärd, alla
andra människors hälsa och trygghet mot akuta faror som kan uppstå då de
möter narkotikapåverkade personer samt samhällets sociala och medicinska
nätverk som kan överbelastas av människor som slagits ut till följd av
missbruk.
Träskman förkastar den generalistiska syn på narkotikans verkningar och
menar att den ofta skisserade bilden av narkotikans skador är en kliché som
inte i alla avseenden är riktig. De ämnen och produkter som klassificeras
som narkotika har varierande egenskaper. Farmakologiskt sett är en del av
dem ganska ofarliga. Träskman hänvisar här till Nils Bejerot, Peter Ege och
Douglas N Husak och menar att det inte är riktigt att helt generellt och
schematiskt beteckna ”narkotika” som något entydigt skadligt. Att
schablonmässigt kriminalisera alla narkotikarelaterade gärningar för att
narkotika är skadligt är därför omotiverat...
Träskman menar vidare att den svenska narkotikapolitiken ger en felaktig
bild om kriminaliteten. Den bild man presenterar är att narkotikan är det
enda onda och detta onda skall på alla sätt bekämpas av det goda. En sådan
kamp berättigar till att använda mycket starka medel. Man har således
underlåtit att göra en sannfärdig analys av narkotikarelaterade gärningars
skadlighet och förkastlighet. Man har inte heller, enligt Träskman, öppet
vägt olika alternativa handlingsmodeller mot varandra för att sedan välja den
förnuftigaste. Målet har varit ett narkotikafritt samhälle och metoden har
varit att använda straffrättsliga medel. Då denna handlingslinje visat sig felaktig,
det vill säga då man inte uppnått ett narkotikafritt samhälle utan
narkotikabruket snarare ökat, har man hållit fast vid grundkonceptet och
menat att ”medicinen är riktig men dosen för svag”. På detta sätt har det
straffrättsliga inslaget eskalerat.
om sin syn på kriminalisering av innehav av narkotika för eget bruk samt
konsumtion av detta. Vad gäller principerna för en kriminalisering
överensstämmer Träskman med Jareborgs ovan redovisade teori. Träskman
menar att när man överväger att kriminalisera en gärning bör man först och
främst värdera den nyttan man kan uppnå genom kriminaliseringen och
jämföra den med de samhälleliga kostnader som den medför samt väga
dessa mot alternativa åtgärder. För att en kriminalisering skall vara befogad
förutsätts det att gärningen är uppenbart skadlig för samhället och att den
därtill är förkastlig.168
Träskman menar att kriminalisering av olika narkotikarelaterade gärningar
motiveras vanligen med att användningen av narkotika medför stora
medicinska och sociala skador. Narkotikan anförs leda till ett starkt fysiskt
och psykiskt beroende, som i sin tur medför ett behov av allt större doser
och att detta med tiden bryter ner brukarens hälsa. Brukaren blir oförmögen
till arbete och till ett ordnat socialt liv. Vidare hänvisas till alla de fall då en
narkotikados lett till döden. Det man enligt Träskman önskar skydda genom
en kriminalisering är således de potentiella brukarnas hälsa och välfärd, alla
andra människors hälsa och trygghet mot akuta faror som kan uppstå då de
möter narkotikapåverkade personer samt samhällets sociala och medicinska
nätverk som kan överbelastas av människor som slagits ut till följd av
missbruk.
Träskman förkastar den generalistiska syn på narkotikans verkningar och
menar att den ofta skisserade bilden av narkotikans skador är en kliché som
inte i alla avseenden är riktig. De ämnen och produkter som klassificeras
som narkotika har varierande egenskaper. Farmakologiskt sett är en del av
dem ganska ofarliga. Träskman hänvisar här till Nils Bejerot, Peter Ege och
Douglas N Husak och menar att det inte är riktigt att helt generellt och
schematiskt beteckna ”narkotika” som något entydigt skadligt. Att
schablonmässigt kriminalisera alla narkotikarelaterade gärningar för att
narkotika är skadligt är därför omotiverat...
Träskman menar vidare att den svenska narkotikapolitiken ger en felaktig
bild om kriminaliteten. Den bild man presenterar är att narkotikan är det
enda onda och detta onda skall på alla sätt bekämpas av det goda. En sådan
kamp berättigar till att använda mycket starka medel. Man har således
underlåtit att göra en sannfärdig analys av narkotikarelaterade gärningars
skadlighet och förkastlighet. Man har inte heller, enligt Träskman, öppet
vägt olika alternativa handlingsmodeller mot varandra för att sedan välja den
förnuftigaste. Målet har varit ett narkotikafritt samhälle och metoden har
varit att använda straffrättsliga medel. Då denna handlingslinje visat sig felaktig,
det vill säga då man inte uppnått ett narkotikafritt samhälle utan
narkotikabruket snarare ökat, har man hållit fast vid grundkonceptet och
menat att ”medicinen är riktig men dosen för svag”. På detta sätt har det
straffrättsliga inslaget eskalerat.
