Långdistansförhållande

För att försöka göra en lång historia kort:

Jag är en kille från skåne som nyligen fyllt 18. Och för 5 månader sedan träffade jag en tjej som som jag verkligen skulle kunna tillbringa resten av mitt liv med.
Denna tjej är från Oslo och vi träffades faktiskt på Rhodos(av alla ställen).
I fem månader har vi träffats varannan helg, och vi tar alltid bussen som tar ca 6 timmar och det har funkat bättre än vad jag någonsin har kunnat föreställa mig.
Jag är som sagt hopplöst förälskad och jag skulle vilja säga att vårt förhållande funkar helt perfekt trots det långa avståndet.

Själva problemet är att hon är född i USA och flyttade till Oslo när hon var 8. Och långt innan hon träffade mig, hade hon och hennes pappa bestämt sig för att dem ska flytta tillbaka till Kalifornien efter att hon gått ut skolan i Norge.
Hon ska flytta till New York i Juli och bo där i ett halvår och sedan studera college någonstans i Kalifornien. Och med tanke på att hon är född i USA, har varken hon eller hennes pappa några planer på att återvända till Norge då dem båda vill bo kvar efter hon slutat på college.

Oundvikligt har detta ämne diskuterats med förhoppningar till en realistisk lösning, dock utan några resultat.

Jag slutar skolan samtidigt som henne men jag har inga planer på vad jag vill göra efter skolan. Och efter många sömnlösa nätter har jag kommit fram till 5 alternativ:

1. Jag jobbar något år i Sverige för att sedan flytta med henne till USA och förhoppningsvis få något jobb där.

2. Jag försöker själv komma in på något college som ligger nära hennes.

3. Vi försöker med ett ännu längre långdistansförhållande.

4. Vi väntar 3-4 år då antagligen båda har pluggat klart och ser om det finns några möjligheter att vara tillsammans då.

5. Vi tar vara på de månader vi har kvar tillsammans och lättare sagt än gjort, gör slut när hon åker iväg till andra sidan jordklotet.


Detta är en tjej som jag verkligen skulle kunna göra allt för, så varför inte försöka ta långdistansförhållandet till en ny nivå?
Det har funkat helt utmärkt med 50mil ifrån varandra och jag skulle bokstavligt talat gå in i en depression om det skulle ta slut för det är för långt ifrån varandra.

Skulle uppskatta om jag fick några åsikter, någon som varit i samma situation eller om någon har några andra alternativ att ge.

Tack på förhand.

Jag råkar faktiskt själv ha ett långdistansförhållande nu och efter att ha läst dina förslag så svarar jag bestämt att du bör välja nummer 1.

Håll kontakten, träffas och mys hur mycket ni vill, pengar är viktigt. Flytta sedan tillsammans till USA eller England eller var ni nu vill. Det är mitt råd.

Det där låter inte så bra!

Vad säger hon?

Är ni bägge med på detta tycker jag att du ska vara beredd på - men inte förutsätta - att det kan ta slut. Men å andra sidan, när har man en garanti för att ett förhållande ska vara för evigt?

Mina föräldrar är från två olika länder och de träffades i ett tredje land. De hade långdistans i säkert 5-6 år och träffades när de hade råd med flygbiljetter och åkte fram och tillbaka. Sen turades de om med att bo i varandras länder för att bestämma sig för vilket land de ville bo i när de flyttade ihop. Väldigt långdraget egentligen detta var under 90 talet då kommunikation skedde via telefon eller email och inte via Skype eller via ständigt chattade som vi gör. Poängen är att om det är rätt så går det, möjligheterna är goda idag för flygbiljetter är billiga och man kan alltid nå och se varandra. Dock kräver det mycket energi och det är lite jobbigt att inte få träffas så ofta. Man tänker ständigt på den personen. Eller så bleknar känslorna för att man aldrig ses och har fullt upp att leva sitt liv. Din flickvän är väl myndig när hon går ut skolan och kan ju välja att stanna i Norge. Ni borde ta en diskussion och prata om möjligheter för att se vad ni är beredd att göra och kanske mötas på mitten. Det är lättare för henne att stanna i Norge än för dig att få medborgarskap i USA. Jobb finns det nog men man kan få leva i en viss osäkerhet i väntan på green card eller medborgarskap som tar ännu längre.

Jag skulle inte kunna ha långdistans förhållande (absolut med min nuvarande för att det har gått några år och vi skulle klara av det) då jag inte mår bra av att aldrig träffa min partner. Och risken är faktiskt stor att någon sätts i en situation där det är lätt att vara otrogen. Även de som trott att de aldrig skulle kunna eller vilja vara otrogna har fallit dit nån gång.

Snacka ut med tjejen och diskutera allt från era känslor till eventuella lösningar.

Sant det du säger.
Hon vet att jag har varit i den situationen innan med depressionen och självfallet vill hon inte att det ska hända igen.

Tack alla för svaren, uppskattas verkligen!

Fragan ar vad du egentligen hade tankt gora? Fokusera pa det, om det ar mojligt att kombinera dina planer med hennes liv sa gor det isafall men offra inget som du kommer angra om det tar slut.

Faktum ar att ni ar valdigt unga och kommer ga igenom manga stora forandringar och utvecklas som personer de nastkommande aren. Ledsen men med storsta sannolikhet kommer det ej halla for evigt. Visst kommer du bli ledsen men du kommer aven bli glad igen efter det, livet tar inte slut for ett forhallande gor det. Om det nu val haller sa tror jag ni klarar det via langdistans ocksa, atminstone under en period. Priorietera dig sjalv forst! Ar ni ett bra och starkt par kommer det ga anda

Personlig erfarenhet: flera forhallanden och tva langdistansforhallanden (ar for tillfallet i ett langdistansforhallande).