En periodares bekännelser. (oxy/benzo/weed/alkohol)

Ålder: 34år
Kön: Man
Erfarenheter innan: Alla de vanliga, minus intravenös heroin.

Ibland vill jag bara känna mig ute ur det, värdelös och helt borta.

Min hjärna fungerar ganska konstigt ibland, den går i någon slags cykler. Från att fungera helt prima fint, klara av att lösa de mest avancerade uppgifter i skolan, vara socialt awsome och mer eller mindre älska livet, till att nå någon slags platå där livet är ok, vänner är ok och jag presterar ok i skolan eller på jobbet. Denna platå kan hålla i sig i flera månader, ibland år och är väl vad de flesta skulle beskriva som “ekorrhjulet”. Sist kommer dock den där perioden som jag vet alltid kommer efter ett tags platåande, en krypande rastlöshet, en känsla av att jag snart vet att det är dags igen, platåande är inte nog längre. Jävla skittråkiga pissplatå! Dra åt helvete med dig och din tråkiga, banala jävla vardag.

It’s time to enter Oblivion!

Man kan beskriva processen som någon slags reboot. Hjärnan är så ostädad, dåligt indexerad och oorienterad att man helt enkelt kör det gamla knepet med en reboot för att få allt på plats igen. Det är bara det att när man ska reboota hjärnan räcker det inte med att hålla in knappen i 7 sekunder, släppa den och trycka in den igen. Man måste igenom vad som säkert beskrivs som en ritual av de som som är spirituella, fyllekula för de som gillar spriten eller en resa för de som gillar psykadeliska droger.

Jag behöver, om bara för en liten stund, känna att vad jag än nu gör kan jag inte ändra på någonting ett jävla dugg, jag kan inte hjälpa någon, jag är värdelös, till ingen nytta för samhället och hur mycket jag än vill kan jag inte ändra på det förflutna, det som händer nu eller kommer att hända i framtiden Jag måste gång på gång påminna mig själv om just de sakerna och av någon konstig anledning tror jag bara på mig själv när jag är i ’Oblivion’, otroligt onykter men ändå kristallklar. Långt från verkligheten, från andra människor, utan filter, undanskjutande och ursäkter.

Ritualen kan gå till lite olika. I början på livet var det oftast bara en rejäl jävla fylla. Drick tills världen inte existerar längre, vakna upp, må skit i en dag eller två och hoppas på att det gjorde susen. Var jag fortfarande kvar på platån, var det bara att försöka igen, tills det hjälpte. Alkohol är en ganska dålig metod att reboota med. Det krävs ganska mycket jobb och jag blir helt sjukt bakis av det.

När jag upptäckte gräset för första gången fastnade jag helt där ett tag. Det hjälpte så mycket bättre än spriten! Bob Marley blev genast en gud, alkohol en svuren fiende (som jag var notorisk otrogen med) och Babylon, vad fan nu det var, var allt som var fel med världen. Gräset är egentligen en ganska dålig reboot-drog. Den håller dig egentligen bara på platån lite längre, gör den ganska behaglig, fördröjer det oundvikliga lite till. Men det är ju ett ganska behagligt rus så jag använde gräs just för detta ett ganska långt tag.

Första gången jag provade syra tänker jag spara till en helt egen tripparapport i sig, för det är den värd. Men den korta varianten är: jag trodde jag var död, fick panikångest, trodde att väggarna brann, och att alla hatade den döda lilla mig där jag låg och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka i en stuga i en skog runt ett fjäll i Norge. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

När jag väl kom till mig själv igen och insåg att jag jag inte var så död som jag först trodde, hände något helt fantastiskt. För första gången i hela mitt liv hade jag inte längre några bekymmer! En helt fantastisk känsla av lugn infann sig. Bara att slippa vara i det där helveteshålet som syran kastade ner mig i var bra i sig men det var tankarna som jag hade tänkt där nere, slutsatserna jag dragit eller insett att jag inte klarade av att dra med min ottillräckliga hjärna. Saker som jag annars inte vågande tänka på, dem var jag tvungen att tänka på där nere, hur obehagligt det än var. Jag var tvungen att tänka på dem och bearbeta dem, arbeta med dem tills allt var klart. Jag tror att det var det som hjälpte mig.

Det är lite svårt att förklara det exakt med ord, men fin första riktiga reboot, den skedde här. I flera veckor efter gick jag omkring och svävade på små moln. Inget var ett problem, bara vägen till en lösning (och andra klyschor). Jag vet inte hur många gånger jag kallade mig själv för ”Zen-mastern” för min måttligt imponerade flickvän, men det var så det kändes, inget kunde rubba mitt nyfunna lugn och livet var underbart. Jag hade sett helvetet och allt annat var bättre än det.

Givetvis platåande jag efter ett tag igen och har sedan provat lite olika vägar för att nå en full reboot. Syran har fungerat fler gånger och är min ”go-to-guy” när det blir riktigt illa men trippen kan ibland vara ganska påfrestande så jag brukar då och då prova lite andra kombinationer och tänkte nu beskriva en episod med en ganska ny substans, en substans som jag bara har kommit i kontakt med genom sjukhus förut, opiater.

Jag befinner mig för tillfället i USA för universitetsstudier.

Livet här är ganska problemfritt. Det är nästan alltid vackert väder, jag kan bada och surfa varje dag, jag har en del pengar och vill jag, kan jag beställa smör på Pizzan. Låter som paradiset, eller hur? I början var det förvisso spännande men nu är det precis lika jävla mycket vardag som hemma. Livet har platåat ett tag och nu kände jag den där känslan komma krypande igen: Dags för reboot!

Mina drogkontakter här är minst sagt begränsade, jag har blivit blåst mer än en gång och jag är ärlig talat ganska rädd för att åka fast här, ganska hårda straff.

En gång när jag i alla fall vågande mig iväg för att handla lite weed, fick jag syn på en annan snubbe som jag av någon anledning tyckte såg exakt ut som någon som kanske kunde fixa benzo. Fan så perfekt tänkte jag, det kommer att sätta en välbehövlig piff på en grå kväll. Jag går fram till honom och givetvis kunde han fixa! ”I’ll get you anything you want, brah!” ”I’m well known around here, brah!”. Jaja, för fan, se nu bara till att fixa mina benzos! Efter en jävligt lång diskussion om att han ville ha mina pengar innan jag fick några benzos, fick han till slut pengarna efter att ha pekat ut exakt vart han tänkte gå och hämta dem. Nåja, jag lär väl kunna gå ikapp den risiga jäveln om han sticker, tänkte jag och gav honom $40 som jag skulle få 20 Xanax för.
Han går, kommer tillbaka och börjar pundartugga som fan om allt och inget och jag får till slut slita påsen ur handen på honom. Till min förvåning ser jag att det inte ligger 20 st Xanax-stavar där i, utan 2 st små rosa piller. ”A lot better that Xanax, brah! Thats super good morphine, brah! You should be happy, brah!” Orkar inte med tugget mer, utan tar mina två små rosa och åker hem för att sura.

Väl hemma googlar jag reda på vad det är för piller. De är märkta ABG på ena sidan och 30 på andra. Det är tydligen 30mg morfinsulfat i varje och borde tydligen vara mer än nog för att göra det här till en väldigt fin kväll för någon utan tolerans mot morfin. Jag blir lite gladare och tänker att det här kanske kan bli en fin kväll ändå. Förut har jag varit lite reserverad mot opiater men nu skiter jag gladeligen i det och börjar att pilla i mig bit för bit av det första pillret.

Efter ca en timme och hela det första pillret känner jag absolut inte ett jävla skit mer än en lindrig irritation, så jag slänger i mig hela det andra pillret på en gång. Efter ca en timme till märker jag att det kliar något så inni helvete på näsan, på näsan och överallt annars också på hela kroppen! Värsta ställena är näsan och pungen. Först är det bara jävligt irriterande men efter en stund kommer jag underfund med att det faktiskt är jävlig skönt att klia sig, men det är också allt som händer! Jag går besviket och lägger mig, kliar mig till något som kanske kan kallas sömn, har helt sjuka drömmar som jag av någon anledning kan styra över och vaknar 12 timmar senare, fortfarande lika sur. Jävla pissdrog!

Spola fram en vecka eller så.

Den här veckan var det thanksgiving här och för er som inte vet, så stannar hela det här landet upp från onsdag kväll till söndag, på ett ungefär. På själva torsdagen är det sjukligt tyst här. Man tror att man har vaknat upp efter apokalypsen och att alla andra är döda. Onsdagen spenderade jag med min roomie. Hon har Xanax och kodein på recept och i och med att jag fortfarande hade den där lite gnagande känslan kvar, lät jag henne bjuda mig ganska friskt ur båda burkarna. Det här var starten på ett 3-dagars race som skulle bli en ständig jakt på en reboot.

Under onsdagen fick jag tydligen i mig totalt 270mg Kodein, 2mg xanax (alprozalam?) och en hel del sprit. Det var tydligen en jävligt trevlig kväll. Jag är tydligen den bästa roomien i hela världen, snäll, förstående och en underbar lyssnare. Jag säger tydligen, för jag kommer inte ihåg mer än bara början av den här kvällen. Innan jag visste ordet av var det morgon igen, utan reboot…

Nästa dag skulle roomien iväg över kvällen på thanksgiving dinner och jag skulle vara ensam och miserabel kvar hemma tänkte jag. Men må-bra-känslan från gårdagen hängde kvar och den gjorde det ganska svårt att vara miserabel, så jag fick tanken att prova att gå all in. En sista spurt för att nå den där rebooten, det är värt ett försök, men på vad?

Efter ett par pilsner ger jag mig ut i natten. I vanliga fall måste jag ta en buss i en halvtimme enkel resa för att komma dit där jag vet att det finns droger, så jag beger mig mot busshållsplatsen. Vägen dit är helt jävla öde, inte en människa är ute och jag börjar nu tveka på om det ens går några bussar idag. När jag nästan är framme vid hållplatsen ser jag tre snubbar som sitter på asfalten. Samtliga ser ganska slitna ut och ser ut att vara ganska så hemlösa. När jag går förbi reser sig en av dem, vinglar till och snubblar rakt in i mig. Jag får honom på stadiga fötter igen och frågar om han är ok? Han skiner opp som en sol och börjar att prata om allt mellan himmel och jord, men mest om hans filippinska fru som givetvis är het som fan. Jag frågar om han mår bra och han svarar något osammanhängande om vad han har ätit, vad han har tagit och vad han ska ta vidare. Jag frågar om lite försiktigt om han kan skaffa mig något som gör mig lika glad som honom. ”I can get you Oxys!”, svarar han. Jag har hört talas om dem förut, att de ska vara himmelriket och lite till, så jag svarar givetvis ”Yes, please!”

Efter ”it’ll take minute!” dvs nästan en hel timme av gående, diskuterande med allehanda männiksor på olika gatuhörn och mer pratande om ingenting, går jag därifrån med 7st 30mg ”Oxys”. De är vita med brytskåra, märkta med 114 och ska vara ganska bra enligt en snabb googling. Det fenomenala priset är $100, inte bra och inte skitdåligt tydligen.

Väl hemma igen, börjar jag med att slänga i mig ett helt piller på en gång. De där jävla morfinpillren fungerade ju sådär tänkte jag. Det tar kanske 30 minuter innan jag jag känner det första påslaget. Jag blir varm, illamående, yr och svettig på en gång. Men va fan är det här för skit nu nu då!? Vad är det jag har köpt? Jag kryper till badrummet och pillar i mig ett par åksjukepiller och av en händlese ser jag ett par allergipiller liggandes precis bredvid. “Så jag slipper det där jävla kliandet åtminstone!”

Jag tar en snabb titt i spegeln och inser att jag ser ut som om jag är svårt sjuk. Jag stannar upp och beskådar mig själv ett litet tag. Jag är blek, svettig, har väldigt små pupiller och kliar mig okrontrollerat i ansiktet hela tiden. Jag ser ut som vilken average gatupundare som helst. Saken är bara den att jag inte bryr mig ett jävla dugg. “Jag mår fiiiint för faaaaan!”. Vinglar ut i soffan igen och sätter mig framför laptopen. Lyckas av någon anledning jag inte kan förstå hålla en oväntad hög nivå av fokus, läser det mesta av vad jag kan komma över angående Oxycodone och fortsätter konstant att klia mig på näsan och på pungen.

I ungefär vart annat inlägg läser jag att det är farligt att blanda oxy med alkohol eller benzo, så det ända naturliga valet var givetvis att börja knäcka ett par pilsner. Mot oblivion!

Efter vad som kan ha varit en timme eller två minuter, vad vet jag, bestämmer jag mig för att det saknas något. Weed! Så jag beger mig ånyo ut i natten och befrändar mig med andra hemlösa människor som ska ordna weed “In a minute, brah!” Det verkar tyvärr bara vara hemlösa människor ute en kväll som denna (ta dig nu en liten stund att beundra idiotin i den meningen), men jag vet inte varför det ska vara tyvärr? de är ju fantastiska männskor. Jag sitter ganska länge och bara lyssnar på allehanda historier, psykotiska vaneföreställningar och vad som bara kan beskrivas som tragiska men ändå väldigt intressanta livshistorier. Jag glömmer helt varför jag ens sitter där, bland alla hemlösa, bland deras tält som blandas med shoppingvagnar fulla med “necessities”.

Fan! Weed var det ja! Jag snäpper ut ur dimman och lyckas ta mig på fötter igen. Hittar en uppenbart speedad dam som säger att hon kan hjälpa mig. Jag säger, att om hon bara kan hjälpa mig jävligt snabbt, betalar jag henne jävligt bra! Hon försvinner för att sedan komma tillbaka med påse weed som innehåller max 3 gram, inte mer. Jag ger henne $60 och säger “Happy gobble, gobble”, en fras jag lärde mig i tältlägret innan, för att sedan gå hemmåt igen.

Väl hemma igen inser jag att jag har blivit lite väl nykter, så jag beslutar mig för att besöka påsen med Oxy igen. Återigen har internet lärt mig något och det är att det ska vara mer effektivt att krossa och snorta pillret, än att bara svälja det. Så jag krossar ett ett helt piller, delar det i två och snortar den ena delen. Det slår på fort men ganska barmhärtigt. Jag är ganska glad och väldigt nöjd över tillvaron. Jag försöker att titta på lite tv-serier, filmer och lyssna lite på musik men det blir bara irriterande. Finner tillslut att JS Bach - Great composers av någon jävla anledning är vad som fungerar bäst. Inte det att musiken är fantastisk, den är bara den minst irriterande aktiviteten just nu. Just den där känslan att gå från att bara må fint till att må fint men samtidigt vara ganska irriterad är lite förbryllande.

Weedet! Fan, det hade jag ju helt glömt. Gör i ordning en holk, antagligen en ganska för stor holk, men vad gör väl det, vi är väl på jakt efter obefintligheten här? Röker hostande upp hela, sätter mig ner igen och drar i mig den andra linan av oxy som ligger på bordet. Gräset tar i alla fall bort lite av irritationen och allt blir lite bättre. Den sista linan gör nog också sitt och jag sitter nu i soffan och kisar med ett öga öppet, med en hand frenetiskt kiande på pungen och den andra ger näsan en rejäl omgång. Jag är ganska nöjd men känner att det nog finns lite mer utrymme för nöje. Efter det misslyckande Xanor-inköpet som jag nämde förut, lyckades jag faktiskt lite senare att få tag på en gäng och nu bestämmer jag mig för att ta ett par. Knäpper i mig en kvarts 2mg-stav och bläddar igenom lite mer ointressant musik.

Till min förvåning får Xanaxen helt motsatt effekt av vad jag är van vid. I vanliga fall, när jag blandar med gräs, blir jag helt sänkt men nu nyktrar jag ta mig fan till istället! Blir skitsur och beslutar mig för att avsluta den här jävla kvällen med att gå och lägga mig.

Det är här, när jag lägger mig ner i sängen som allt faller på plats. När jag ligger där och blundar blir allt så där jävla fantastiskt igen. Jag faller in i någon slags halvsömn där gamla fina minnen blandas med andra trevliga tankar och små episoder som kan kallas för nästan-drömmar spelas upp i mitt medvetande. Jag är vid någon slags medvetande men har ännu inte helt styr på vad hjärnan producerer för aktiviteter..

Efter ett tag inser jag att jag ligger lite oskönt och vill ändra position något, men döm av min förvåning när jag inte kan röra på kroppen en enda millimeter! Jag har drabbats av sömnparalys förut, så jag misstänker att det kanske är något liknande. Den här gången är det dock inte lika läskigt och jag ligger lugnt kvar där och föröker att leka lite med stadiet jag har hamnat i. Jag har fortfarande full kontroll över andningen, jag kan öka den och jag kan sänka den om jag vill. När jag föröker att röra på en arm eller ett ben däremot, då står det nästan helt still. Om jag tar i allt vad jag orkar får jag flyttat på handen i en cm, på sin höjd.

Jag lyckas på något vis att lura mig ut ur det där stadiet och får tillbaka kontrollen över min egen kropp. Jag vänder på mig och fortätter att domna bort mer och mer. Plötsligt befinner jag mig i ett stadie där jag inser att jag sover men är helt kapabel till att styra mina egna drömmar. Jag kan fortfarande inte röra på kroppen men jag kan styra vad som händer i drömmarna. Allt jag behöver att göra är att tänka på vad jag vill göra så tar hjärnan över och fyller i åt mig. Det är lite skumt att förklara men jag kan i princip beordra hjärnan ungefär vad den ska drömma om, så svarar den med vad den tror att jag vill uppleva.

Det första jag provar på är givetvis att flyga, alla människors största dröm. I drömmen ligger jag på ett golv, i exakt samma position som jag ligger i sängen. Jag lyfter från golvet och inser att jag kan rotera det rummet som hjärnan har renderat upp för mig runt min kropp nästan hur jag vill. Jag rör mig inte fritt i rummet men jag kan röra rummet fritt omkring mig, det är den bästa förklaringen jag kan ge. Det glitchar en del då jag tydligen inte har snabb nog fantasi för att hinna rendera nya delar av rummet snabbt nog men när jag väl har fått hela rummet uppritat kan jag jag sväva omkring där inne så mycket jag vill. En väldigt märklig och fascinerande känsla men det känns inte riktigt som att jag flyger, hur fan nu det känns.

Den andra tankten jag vill prova är givetvis min abslout snuskigaste, sexuella fantasi. Problemet här är bara att jag för till fället verkar vara helt ointresserad av sex. Jag kan inte komma på en enda sak som jag skulle vilja prova på. Sex känns just nu bara jävligt onödigt.

Jag fortätter hela natten med att ligga där i ett halvvaket tillstånd och bara sväva i väg i min egen lilla nyskapade värld av lycka och konstigheter. Ca tolv timmar senare slår jag upp ögonen igen och inser att jag är för jävla seg i huvudet men också att jag inte har rebootat…

Jag slänger i mig ett par Xanax, går ner till afärn och köper in lite mat för dagen, mat och ett 12-pack pilsner. Hjärnan vill inte fungera riktigt, jag vet inte om det beror på alla antihistaminer som jag fick i mig kvällen innan eller vad det är, men jag känner mig riktigt jälva korkad. Jag lyckas inte ens bemästra betalningsterminalen i kassan, så kassörskan fick till slut hjälpa mig. Jag stapplar hem igen och lägger mig på soffan. Lagar lite mat, äter och mår en del bättre efter det. Men den där kliande känslan av att jag ännu inte riktigt har nått målet ligger kvar där. Jag är fortfarande kvar här, jag har inte slagit runt, har inte minimerat mig sälv till ett dregglande paket. Jag är fortfarande kvar på platån. Kampen går vidare!

Kampen gick vidare! Jag accelerade mer och mer tills det till slut spårade det ur helt. Jag har inte självförtroendet att skriva ut allt som händev här, jag vill faktiskt inte ens tänka på det, men det inkluderar vapen, en transexuell hora och en hel del dödshot. Droger som inmundigades då var, förutom de som redan är med i tripprapporten, kokain och poppers. Ganska mycket kokain...

Summan är dock att det aldrig blev någon reboot. Nu är jag hemma igen och har lyckats att reboota på annat vis, massor med weed + alkohol + benzo.

Intressant rapport. Verkar vara ganska lätt att få tag i dödsdroger i USA trots de strängare lagarna. Bara gå fram till närmaste hemlös och hoppas på det bästa.

Lite av en periodare själv har jag insett på senare tid så jag känner igen mig en del.


Förståeligt om du inte vill skriva om det, men det tände min nyfikenhet, haha.

Sounds all good, brah.

Det kanske kommer, jag tror bara att jag behöver lite avstånd till det. Det är en ganska mörk period i mit liv. Ute på glid är en underdrift...