En fråga till ateister

Jo, men du är inte rädd för Hamlet och du är nog inte den enda som har blivit bränd av religion här. Själv har jag klarat mig ganska helskinnad eftersom jag aldrig varit intresserad av religion eller sökt mig till den. Att känna sig förmer än andra har aldrig varit min ambition.

Jag tycker att det är ett svaghetstecken att människor är rädda för evangelierna. I Jesus har jag fått en auktoritet fast jag aldrig sökt någon. Jag är antagligen inte i stånd att betvivla Jesus och jag blir ideligen påmind om Satans existens, vilken också stärker min tro.

Visst är religion psyops och har alltid varit. Men det är inte så klokt att kasta ut barnet med badvattnet. Gör du en sociologisk undersökning om vilka som har sett något "mystiskt" i klass med UFO så visar det sig nog att ganska många människor här i Norden har haft en sådan "uppenbarelse". Men ganska få av dem som har haft uppenbarelsen har skapat eller anslutit sig till någon UFO-religion. Jag har skrivit om min enda fysiska uppenbarelse på

http://iesho.blogspot.se/2013/09/van...gssyndrom.html

och jag har ändå inte haft någon religiös idé om detta annan än att det tycks finnas större kontroll över oss människor än vad FRA och NSA någonsin kommer att uppnå.

Hur många gånger har man inte träffat på euforiska och högmodiga religiösa som svävar omkring någon decimeter ovanför marken. Men jag är säker på att de som verkligen tror på Jesus blir ganska hårt prövade och snarare inte ens har någonstans där de kan vila sitt huvud.

[quote=Drinkycrow|48520520] All vetenskap bygger inte på bevis däremot försöker föra i bevis, men förhåller sig så objektivt det går - något religion inte gör och inte avser heller.

Religion handlar inte ens om "det" , det finns inget "vare sig det han eller hon att påvisa.. det finns däremot en massa upplevelsebaserade känslor man försökt ha som "det" eller gjort till "det här" , "det här" kan vi spekulera omkring... för att få det att framstå som "något", i själva verket finns inte det där något, att spekulera kring, vilket varje religion oftast också är väldigt tydlig med, genom att omedelbart kränkas av att ifrågasättas. Man vill ha en fix bild av att "något är", men betackar sig att ens orka förklara vad det där "något = t.ex gud/härskaren skaparen" skulle vara och bestå av..

...man kommer med luddigheter som ; kärlek, vilja... men viljan är knuten eller utgörs faktiskt av överlevnadsINSTINKT, så vill man ha instinkt till gud, tja.. då är det som det är med makten och äregirigheten för att en hierarki upp mot gud ska kunna komma till stånd. Det behövs rätt mycket trollerikonster och sluga grepp, för att fasthålla "tron" på gud.. och lite annat förstås, ofta inskrivet i konkret juridik, helt olika för olika religioner olika tro och olika sällskap och individer, så det där med kärleksfulle gud och människans älskvärdhet, det kontradikterar man direkt övertydligt också, som jag ser det.


Att tro på gud eller säga sig tro på gud = att tro på prästen, gurun, eller den makthavare man nu ser som maktfullkomligast. inget mer än så, eller : jag tror på gud = jag gtror på mig och att jag lever.. vad mer?? .. att man så klart visar strupen och visar att man är beredd att vara till lags och finna sig i maktstrukturen i den religion där guden man avser att börja dyrka... är beskriven, för gud beskrivs på hemskt många olika sätt.. tro tusan det.. han finns ju inte ens.

Men kommer han och börjar tala som folk, då kan vi prata gud... tills dess.. får du tro på prästen/gurun = gud... dvs säger sig se gud i sina "visioner el. hallucinationer och bön om makt att ses som lite bättre än andra stackare med inte "samma känslor" som sig själv / det är känsospel alltihop, och utpressning... även om det inte framstår som särskilt vackert med utpressning, men det är just så simpelt krasst det är!

med lille guden... som ser dig överallt... och väntar på dig sedan i efterlivet

....åt andra att värdera dig, hur du.. är mot guden... går knappast beskriva mer om vilken bluff det är i själva verket.

man behöver ge folk känslan av att vara lite tomma och okunniga bara..

...och varje religion försöker berätta om att deras gud/gudar/gudinnor/troll, har ännu bättre giv än annan, så det är de vanliga infantila kraftmätningarna, i något som inte ens finns.. mer än att känslor finns! sant det... men resten, är genuint bluffmakeri, som genererar massor av sköna tillgångar.



Fast... det finns anledning att tro på makten, då den dömer och verkställer utefter guds dagshumör.... och den agenda patriarkaten ställt upp, du vill väl inte göra dem sura? mullorna eller de andra blivande "kännarna" som behöver tjänare? så du kan göra dig eller visa dig "duglig" i bl.a uppförande.. att visa sig vara kapabel att både inordna sig men helst också underordna sig.. då gud ju har många barn att ta hand om... och så klart knappa resurser, så Teresia-idealet.. med samaritsystem i det, måste man ju försöka "förstå" väl?

Jag var aldrig rädd, det är intressant att du nämner det som en ingrediens. Tvärtom, jag trodde den världsbild som förmedlas via evangelierna var en slags goretex som kunde motstå alla tester. Vart får du rädslan från? Jesus sägs ju vara en trygg hamn/famn.

Du har en blogg! Jag ska läsa där, absolut.

UFO-världen är ett område jag studerar flitigt, och jag har i underforat konspirationer postat om s.k. "technofascism" som är den metod med vilken man kan få individer att tro sig ha haft uppenbarelser. Särskilt vanligt bland dem som tror sig ha blivit bortförda.

Det finns en ypperlig bok om gränslandet religion/ufos, av Jacques Vallee som heter Messengers of Deception, borde vara obligatorisk läsning för alla som spanar mot natthimlen.

http://ebookily.org/pdf/jacques-vall...-deception-pdf

Jag tycker mig förstå att du idag är rädd för Jesus, har blivit bränd av kristendomen. Eftersom du liksom andra anti-teister har så starka antipatier mot honom och bibliska texter.

Nej, då har jag misslyckats med att förmedla hur jag känner. Såhär känner jag i dag; jag är ledsen över att ha upptäckt att Jesus är Zarathustra/Zoroaster i ny skepnad, och helt ett mänskligt litterärt påfund.

Liksom UFOs är helt mänsklig teknik, är religioner det också. Mind control är urgammalt och i dag mer förfinat än någonsin.

Det finns ingenting annat än människor i vår värld. Ergo, finns ingenting övernaturligt att vara rädd för. Är du rädd för något spädbarn i en barnvagn eller skröplig gubbe eller tant med rullator? Självfallet inte. Och i de två skepnaderna befinner sig alla tyranner någon gång.

Jag är inte rädd, vare sig för hjärnspöken eller bisarra människor med storhetsvansinne eller religiös feber. Hoppas du inte projicerar något av ditt eget på mig?

Hur läser du in att jag är rädd, och för vad? Jag blir nyfiken. Kanske jag har en sida jag inte upptäckt.

Men jag tror vi är ganska off topic nu, också. Psyk-forumet "analysera mera" nästa, ungefär.

Jag måste erkänna att det inte är vad du skriver som får mig att tro att du är rädd för Jesus, utan hur du skriver. Sammanhanget, var att Jesus i evangelierna är mer skrämmande än Hamlet för anti-teister.

För det första är jag ateist, inte anti-teist. För det andra är det du som talar om evangeliets huvudperson som "skrämmande", inte jag. Vänligen sluta projicera.

Övertygad är jag inte, men jag hittar ingen anledning att tro att det skulle finnas något gudsliknande.

Jag förklarar skillnaden mellan de som tror på gud och de som inte tror så här:

I början är vi alla fantasistyrda, vilket innebär att fantasierna styr hela vår tillvaro, hur vi upplever oss själva och andra, hur vi förstår och förklarar olika fenomen, hur vi löser våra problem o c v. Vi tror oss vara vad vi öskar att vara, vi ser våra föräldrar sådana som vi behöver se dom. Världsbilden styrs av våra fantasier. Vi bryr oss inte om verklighet och fakta, vi har ännu inte upptäckt dom, de har ingen betydelse, fantasier uppfyller våra behov bättre. Vårt psyke skulle inte klara av att se verklighet utan att skada oss, fantasier skyddar oss för att vi skall kunna fortsätta vår utvecklig på ett tryggare sätt.

I en viss ålder upplever vi vår far eller våra föräldrar som gud/gudar. De är allsmäktiga, kan och vet allt, klarar allt och vi känner oss trygga när vi tror detta. Vi behåller den här tron tills vi har fått tillräckligt med grundtrygghet för att våga lämna tron på allsmäktiga individer. Vi slutar tro på allsmäktiga föräldrar och börjar se dom mer som vanliga människor med brister och fel. Och det gör oss inget, vi har ju vår grundtrygghet stå på.

När vi känner oss redo att lämna vår fantasistyrd värld kommer vi till en helt nu tillstånd som ändrar på allt. Vi börjar se mer oss själva och andra som vi är på riktigt, vi börjar hungra efter kunskap och fakta, vi ersätter fantasier mer och mer med fakta. Och det passar bra för nu har vi kommit i skolålder. När vi börjar verklighetspröva allt ändrar vårt sätt att relatera till allt. Vi kan fortsätta fantisera, men vi vet att fantasier inte är på riktigt. Vi kan göra skillnad på och förstå vårt sätt att vara nu och vårt sätt att ha varit. Med faktabaserad och icke fantasistyrd sätt att vara känns världen runtomkring mer hanterbar. Vår känsla av trygghet ökar ännu mer och vi kommer inte mera behöva allsmäktiga gudar som ersättare för allsmäktiga föräldrar. Vi har växt ifrån behovet av en gud, vi tror inte på den och behöver den inte.

En del av oss stannar kvar i en värld där fantasier fortfarande styr. Kanske fick de inte tillräckligt med grundtrygghet för att våga gå vidare. De kan inte helt urskilja vad som är fantasier, fantasier har fortfarande samma värde som fakta för dom. Om de behöver en fantasifigur som gud upplever dom gud som ngt som finns på riktigt. De kan vara intresserade om fakta och verklighet men de förstår inte skillnaden mellan fantasi och verklighet på samma sätt som den som verklighets prövar allt. Har man en gång stängt dörren till fantasier kan man inte mer tro på gud, det skulle kännas som att tro på tomten.