En liten tanke om feminismen...

rättvisan skulle iofs vara en illusion.. för att ingen skulle påpeka dom brister som fanns. men trivsammare skulle jag kunna hålla med om.. fast varför inte döda alla som klagar på något? alla som grämer över att dom får för lite lön och strejkar och ställer till med problem på det sättet.. dom skulle man ju kunna köra över med något tungt.

Jag tror bestämt att en otäck svartfot har smugit sig in på forumet. De som strejkar försöker ju för helvete lösa problem!

Feminism är ju bara ena polen, och den neutraliserar inte den andra - Även om den (i vissa fall) kan påvisa ett problems existens. Ungefär som när barn som blivit sexuellt utnyttjade växer upp och ägnar sig åt att utnyttja barn sexuellt.

Att feminism skulle vara synonymt med jämlikhetstänkande faller på sin egen orimlighet, om inte annat rent lingvistiskt. De s.k. "justa feministerna" är helt enkelt socialister, anarkister, moralkärringar mm som har gömt sig bakom en mer politiskt korrekt beteckning.

Mycket väl skrivet Roger Persson. Att kalla mig själv för feminist skulle nog vara att ta i men jag sympatiserar i princip med allt som denna spretiga grupp kallad feminister verkar för att uppnå. Dock inte deras ofta föreslagna tillvägagångssätt, kvotering, lagar, myndighetsutövande o.s.v.

Jag har också funderat en hel del på det där. Uttrycket "Kvinnor Kan" måste väl vara bland det dummaste man hört. Det är väl ingen ingen jävel som tvivlar på det, ganska självklart egentligen. Nu vet jag förvisso inte vem som myntade det eller om det ens används så ofta längre men det enda ett sånt uttryck förmedlar är något slags självpåtvingat martyrskap, "Vi stackars kvinnor ska minsan visa dom.....".

På en av mina tidigare arbetsplatser vad det ca. 150 kvinnor anställda och ca. 20-25 män och efter en period av ekonomisk kris där ledningen (endast män) ställdes till svars för misslyckade satsningar o.s.v. började den lokala fackklubben ställa krav på antalet kvinnor i den kommande nyutnämnda ledningen. Tilläggas bör att dom fackliga representanterna var av den värsta sortens manshatare typ den ovan nämnda frök.... förlåt herr Inger. Sagt och gjort, vissa av dessa "feministiska krigare" lyckades manövrera in sig själva i ledningen varpå den värsta sortens kakafoni utbröt. Det visade sig att dessa krigare var totalt inkompetenta och i princip bara förvärrade krisen. Vad som var än värre, kunskap går ju trots allt att förvärva, var att dom dessutom var totalt ovilliga att kompromissa och totalt ointresserade av samarbete. Där ser man hur det kan gå ! Dock så redde det hela ut sig.

Jag vill med detta inte dra alla självutnämnda feminister över samma kam men jag är själv helt övertygad om att den enda vägen till total jämlikhet är att dessa feminister och alla andra kvinnor också för den delen slutar att se sig själv som offer. Det är inte genom kvotering, lagar, och myndighetsutövande jämlikhet uppnås. Det är ett nytt "tänk" som är svaret, redan från barnsben. Som Roger skrev så tänk vilken kraft som läggs på protester och div. krav på samhället. Om den kraften fokuserades på något konstruktivt kanske det faktiskt skulle hända något !

/LOUDmouth

Mycket bra skrivet, #LOUDmouth#.

Nu kommer ett långt men tämligen intressant inlägg här; ville bara varna lite i förväg...

Det tjatas och gnatas något rent otroligt på de där militanta feministerna och det värsta av allt är att media verkar hänga på för allt vad tygen håller.

I och för sig är väl Aftonbladet.se en synnerligen dålig referens när det gäller allt som anbelangar seriös skribentanda, men hur många gånger har man inte sett den dagliga omröstningen prydas av en viklad fråga av typen Tycker Du att manliga chefer missbrukar sin makt? Kikar man sedan på röstresulttatet ser man att 73% svarar ja på frågan. Alltså har media hoppat på karusellen som gör kvinnan till ett stackars offer och vinklat en frågeställning så att folk svarar som man vill att de ska svara. Resultatet blir ytterliggare ett fördömande av mannen.

Man kan ju vidare fråga sig varför just Sverige drabbats av en sådan otroligt feminism de senaste 10-15 åren? Hur kommer det sig att det är just Sverige och inte Italien, Sudan eller Malaysia? Jag är medveten om att samhällsproblemen i dessa respektive länder inte medger att man ägnar sig åt "lyxproblem" som jämställdhet, lika lön o.s.v.

Detta till trots så ligger det något i männens beteende som inte tillåter kvinnan att formera sig i de tjatplutoner som kräver och kräver och kräver så mycket uppmärksamhet i västvärlden. Dessa länders macho-kulturer som det ofta refereras till måste vara någon form av bromskloss när det gäller feminint styre. Inte för att jag förringar kvinnor, de är bra på sina saker, men vad säger att allt hade blivit bättre med en kvinna vid makten? Kvinnor har ju av tradition väldigt svårt att anpassa sig och ta till sig kritik på rätt sätt. Kvinnor vill gärna ha kritiken till att vara förtryck, alternativt manschouvinistiskt svammel som inte ska ägnas någon vidare tanke. Av detta lär man ju sig inget...

Därför kan man undra vad som gör den svenske mannen til ett så lämpligt objeket för militanta kvinnosakskämpar... Är det vår kollektiva flathet? Vår vilja att inte vara till besvär? Vår oförmåga till att stå vid våra priciper? Eller är det helt sonika så att vi inbillar oss att allt blir bättre om vi gör som tanten vill?

Det senare alternativet håller jag för troligast. Den svenske mannen har blivit itutad att han är utbytbar och egentligen saknar egenvärde. Gör han inte sin kvinna nöjd så blir han raskt utbytt mot en mer lättdresserad man och får vandra på livets stig allena. Av rädsla för detta blir han den toffel han är, rädd för att göra sin kvinna sur eftersom han då riskerar att bytas ut. Detta följer honom senare till att fara ut i anklagelser och förebrå sina manliga bröder när de råkar uttrycka antifeministiska åsikter. Han är helt enkelt så tuktad att han likt ett barn som lärt sig något utantill handlar efter uppfostran och inte enligt eget uppgjord mallar.

Dagens Sverige hade nog behövt lite mer av den sydländska Tyst, kvinna-mentaliteten. En ytterlighet kan endast med en motsvarande ytterlighet bekämpas och det hade nog i någon mån motverkat den bild av mannen som nu finns, alltså det mentalt handikappade blötdjur som exempelvis reklamen framställer oss som.

Kom gärna med synpunkter på detta inlägg. Kanske kan vi föra diskussionen framåt en aning.

// Roger P.