Medias hantering av terrorattacken i Frankrike. 07/01/2015

Du framför ditt budskap som om Frankrike redan hade tagits över av Imaner, och islamiseras.

Frankrike är en suverän stat med deras folkvaldas rätt att lagstifta om undantag från yttrandefrihet, på samma sätt som Sverige gjort beträffande, sekretess, rikets säkerhet, hets mot folkgrupp. m.m.

Det är bara för dig att gilla läget, tills islamiseringen är ett faktum och araber i majoritet!

Det ska noteras att det är bara dumskallar som dig, som inte uppfattar nyanser, och att det är tillåtet att poängtera att Mohammed var en barnknullare, men det är inte tillåtet/lagligt att säga att någon är en smutsig muslim eller jude!

Fransmännen verkar inte tycka om att en stor del av befolkningen hatar dem, vill döda och orsaka kaos. Varför har du problem med det? Frankrike har ju rätt att lagstifta om sin syn på yttrandefrihet, och lagstifta om var de sätter sin gräns för det fria ordet.

Tack för bifallet!

Det jag fetmarkerat i ditt inlägg är också det som gör mig mest upprörd i sammanhanget. Eller ska jag säga förtvivlad, för det verkar inte finnas någon ände på svensk medias kapitulation inför det hyllade debaclet med vår mångkultur och den eskalerande islamiseringen av Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Visserligen hittar vi stråk av liknande tendenser hos våra Nordeuropeiska grannar, men där är det oftast undantagen som bekräftar regeln att det finns en konkret oro över islamiseringen.

Sverige är världsunikt såtillvida att vår egen media, ivrigt påhejade av främst etniska svenskar (såvitt jag vet!) inom journalistik, kultur och politik, driver en tes där allt svenskt och svenskar per definition är föraktligt och av ondo, i synnerhet den vite, svenske mannen. I den mån nu något "svenskt" överhuvudtaget existerar. Självutplåningstaktiken inom media har gått så långt att en påbjuden omskrivning av vår historia - med fokus på den verklighetsbeskrivning som en hoper genusdopade, feministiska mångkulturalister hallucinerat ihop - med all sannolikhet kommer att bli verklighet inom kort.

SVT:s Gomorron Sverige tog en kort paus (trodde jag!) från oron över moské"attentaten" och tog igår upp problemet med att judiska församlingar och judar attackeras i Sverige! Jag väntade bara på att Björn Söder skulle hängas ut som den värste antisemiten, vilket väl också programledare Rundström räknat med.

Men ack, mot slutet av inslaget, från ca 8 min 30 sek, tog Lena Posner Körösi från Judiska centralrådet bladet från munnen och uppmanade till att man nu skulle börja kalla "en spade för en spade", d.v.s. det märkliga fenom att i svensk media kan man prata om förövarna i den mån det är s.k. högerextrema och andra som antisemiterar, trots att det i praktiken är en överväldigande majoritet av dåden som kan hänföras till islamister och olika muslimska grupper:

http://www.svtplay.se/klipp/2611297/...n-mot-judar-ut

Stor humor (fast skrattet fastnar i halsen på en) att se Marianne Rundströms reaktion på detta. Chockad finner hon sig snabbt och vrider till detta "islamofobiska" uttalande från Posner Körösi - trots att ämnet nu råkade vara att just judar och judiska församlingar utsätts för en eskalerande hotbild och rena attacker i det antirasistiska Sverige - till att påstå att "många religiösa grupper" utsätts för hot och förföljelse. Därmed har Rundströmskan indirekt lyckats återta kommandot och föra in de dumma svenska tittarna på den smala vägen där huvudproblemet förstås är påhittade anlagda moskébränder och påhittade attacker på slöjbärande muselmaner!

Slutfrågan till den ointresserade inrikesministern Anders Ygeman är därmed given - vad gör regeringen för att skydda "allah" religiösa grupper som är utsatta i Sverige? Stenansiktet Ygeman väljer lättad att haka på Rundströms enastående pk-analys och kovändning så vi återigen kan konstatera att i det mångkulturella paradiset Sverige så måste vi förstås vårda våra moskéer och muslimska fredsivrare ömt.

Sverige är politikens homeopati - lika bota lika - det generella muslimska tramset och islamism botas med intag av islam och mer pengar till muslimer och islamism. Underliga äro allt Herrans vägar, åtminstone inom svensk media!

Såg just klippet. Skickligt av kärringen att "trolla" bort Lenas handfasta uttalande. Skickligt såväl skrämmande. Svensk media är de värsta bovarna i denna soppa.

Det är förstås ingen tillfällighet att hon anförtros programledarskapet i statstelevisionens morgonsoffa. Hon är granskad och preparerad för alla eventualiteter. Men låt oss inte överdriva den opinionsskapande effekten hon har. Folk kan i allmänhet tänka själva och handen på hjärtat: hur många tror på vad Lügenpresse berättar för dem dessa dagar.

Jag vill tacka alla i den här tråden, "Medias hantering av terrorattacken i Frankrike. 07/01/2015", om inte ni hade funnits så hade jag trott att jag hade blivit sinnessjuk.

Jag är i vanliga fall totalt involverad i livspusslet. Mitt nyhetsintag begränsar sig till Gammelmedia.
Attentatsdagen var jag hemma. Jag följer händelseförloppet på SVT, Aftonbladet.se, DN.se och SvD.se.

Jag har aldrig i någon större grad betvivlat innehållet i dessa medier, annat än att Aftonbladet kör för mycket om utseende osv.
Jag har aldrig trott att det har funnits en icke demokratisk agenda i någon.

För första gången går jag in på Flashback. Att det är första gången beror inte på att jag "har svårt för datorer".
Det beror helt enkelt delvis på att jag är svensk.
Jag har förtroende för folk. Tills motsatsen har bevisats.

För några år sedan dog min faster.
På tredje dagen säger min tonårsson: Blir det en kristen begravning?
Inombords blir jag upprörd. Tacka faan för att det blir en kristen begravning, tror du att den ska bli muslimsk eller?
För min faster skulle det ligga närmre till hands att vi sköt ut henne i viken i en blomsterklädd eka och lät tända eld på den från land.
(Bara av att skriva detta känner jag obehag. Känner, att varför tänkte jag inte hinduisk, koptisk, eller en begravning enligt någon av alla andra religioner jag nu antas hantera och vara projektionsyta för.)

Men jag säger ingenting till min son, det är hans första begravning.

Vi håller begravning för våra döda i kyrkan.
Vi gör inte det för att vi längst inne i våra hjärtan tror på jesus, någon gud eller för att vi är rädda för att hamna i helvetet.

Vi gör det för "släkten följa släktens gång".

När jag står där i kyrkan tänker jag med tacksamhet på alla dom på vars axlar jag faktiskt står.

Och inte, som Fredrik Reinfeldt, att det här landet tillhör folk som kan vara knutna till en religion där paradiset är att få våldta små flickor.
Och då kan jag säga till dig, Fredrik Reinfeldt, att jag förstår att du tycker att vi klarade Balkanströmmen bra, för om inte en man i den strömmen hade mördat Anna Lindh, så hade du aldrig blivit statsminister.

Åh, åh, åh tjejer. Åh, åh, åh tjejer. Vi måste höja våra röster för att höras... (gammal feministisk kampsång)
--Ja, ja, ja, nu hörs vi.
Nu måste vi tänka på vad vi ska säga också. Spelplanen är en helt annan.

Befrielsen är nära...... (en annan gammal feministisk kampsång)
Jo, den var det...
1994 sköt Mattias Flink ihjäl fem unga kvinnor och två män som hade varit ute och roat sig.
Dittills hade domstolarna dömt till vård vid dråp som skett under alkoholpåverkan, psykisk förvirring, och vad annat man kunde komma med för ursäkter. Det var helt enkelt så att både domare och psykiatrin såg det som att döda någon, bara det i sig, visar att man är psykiskt sjuk.
Det är vackert tänkt, men fungerar bara för domare och psykiater som slipper vara nära dessa våldsutövare, som ju snabbt blev släppta av vården, i sin vardag.
Det rådde aldrig någon tvekan om huruvida Flink var skyldig eller inte. Den stora frågan bland folk var om makten nu skulle ta sitt förnuft till fånga och döma till fängelse, eller om man som vanligt nedlåtande skulle klappa oss på huvudet och tala om för oss att vi faktiskt inte begrep någonting.
Det kokade i oss, det kokade än mer i dom som var äldre än jag. Det var den enda gången jag någonsin såg min far ha nära till tårarna. För det var faktiskt så, att så som Sverige såg ut då, så var det helt uteslutet att man skulle kunna låta en man döda fem kvinnor för att de var ute och roade sig.
Domstolen dömde till slut till fängelse med hjälp av en omskrivning som man då hittade på; "om man har varit berusad förut så att man vet att man blir psykotisk av att dricka alkohol".

Hösten 2013 friar hovrätten sex pojkar som dömts för gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka i Tensta.
Ni vet alla vilken dom jag pratar om, domaren klarade inte av att avgöra huruvida flickan befann sig i hjälplöst tillstånd, utsatt läge, eller vad det är för term som nu är aktuell (när folk blir för upprörda över underlåtenheten i våra domstolar kommer juristerna med ett nytt begrepp för att lugna oss och lovar att nästa gång, då kommer ingen att gå fri vid samma händelse).

Men hur svårt kunde det vara... Domaren saknar uppenbarligen social kompetens, och det är ju i princip det han ska bidra med. Mellanmänskliga relationer kan vara svårbedömda för datorer. Men många domare känner sig mycket nöjda i sin yrkesroll när de, hur krångligt och motsägelsefullt det än har varit, lyckas leda i bevis, rent matematiskt, i teorin, att en våldsman ska frias.
Eftersom domarna är inkompetenta i att bedöma hjälplöst läge, så är det mest korrekta helt enkelt att ställa summorna av parternas muskelmassa mot varandra, vilken sida har mest muskelmassa, flickans muskelmassa eller totala muskelmassan hos de sex pojkarna. Varför vi nu kallar dessa pojkar, förmodligen skulle var och en av dom utan problem kunna slå ihjäl godtycklig kvinna. Beaktande av muskelmassor skulle också delvis stävja de kriminellas vurm för att bygga muskler, de skulle begå färre och mindre grova brott.

Innan jag insåg hur media hanterade terrorattacken i Frankrike 2015.01.07 så trodde jag att hovrättens dom antingen berodde på att domaren var porrskadad och/eller att han känner sig säker på att hans dotter aldrig kommer att befinna sig i en kultur som inte är som den svenska.
Media tutar i oss att det är så bra med mångkultur, om det nu är det, så skulle de inte behöva tala om det för oss i tid och otid. När man tittar på bopriserna inses lätt att folk inte tycker att det är bra med mångkultur. Jag bor på Södermalm, här är det lätt att tycka att det är bra med mångkultur, man behöver inte konfronteras med den. Domaren bor inte på Södermalm, men han lär inte bo på ett billigare ställe.
Alltså, jag trodde att domaren antingen var porrskadad och/eller utövade strukturellt våld mot kvinnor. Som solklart förstahandsalternativ seglar nu istället Sveriges nya kulturella uppsättning upp.

Det finns inte längre en självklar kvinnofrid i Sverige.
Det var inte så att kvinnofriden alltid respekterades förut heller, överklassens män har ofta tagit för sig av underklassens kvinnor, åtalade har slingrat sig med att kvinnan har haft kort kjol. Men det har alltid hos gemene man funnits en självklarhet i att kvinnofriden accepteras.
Domstolen känner sig inte längre betvingad att bry sig om kvinnofrid.

Svenska folket tillhör de friaste i världen. När en svensk ledare, förmodligen Palme, var på besök i en stad i ett av våra grannländer i öst, Lettland, var han där för att framlägga en ursäkt för att vi hade ockuperat deras land. Den kvinnliga ledaren förstod ingenting. Hon och hennes stad hade smyckat och förberett inför hans ankomst. De hade i princip aldrig varit fria, i hennes lands historia benämns den svenska ockupationen som "den fria tiden", eller "den lyckliga tiden".

Inför EU-valet tyckte jag att jag inte kunde rösta "ja".
Att ha gemensamt samhälle med länder som inte propagerade för preventivmedel, med länder där abort var illegalt och där kvinnorna dessutom ynglade av sig (föda barn utan att först se till att man kan försörja sig själv och barnen), med folk vars ekonomi till 80% bestod av svart marknad. Det fanns ingen svart marknad i Sverige då.
--Jamen, sådär kan du ju inte tänka, sa min vän, det är ju som att bestämma vem som ska ha vilka lådor i byrån innan man flyttar ihop.
--Det är absolut inte fel. Se på i Sara Videbeck i "Det går an".
--Jo, det är klart.
--Men jag måste väl få slänga ut honom om det inte blir bra?
--Självklart.

Den svenska kvinnan var frimodigast i världen, den svenske mannen likaså. Det är en väldigt liten del av vårt folk som har varit underordnad våra föräldrar vad det gällt familjebildning.
Innan det fanns bra preventivmedel körde svenska kvinnor och män med konceptet: Be good, and if you can't be good, be careful. Ofta blev man gravid och då gifte man sig. Mina föräldrar flyttade ihop utan att varken vara gifta eller med barn, min morfar gillade inte det alls. Men det var ingenting han kunde göra åt det, och det kunde ingen annan i släkten heller (om nu någon i släkten skulle ha slagits av den befängda tanken).

När jag gick i skolan fick vi lära oss att "kvinnorna var så fruktansvärt lössläppta på 1800-talet". "Hälften av alla barn i Stockholm var oäkta". Via släkten visste jag att det rörde sig om Stockholmsäktenkap.
Kyrkan och staten kontrollerade kvinnorna hårt. När kvinnan gifte sig blev mannen hennes förmyndare. Många kvinnor ville så klart inte underordna sig detta. När mannen gifte sig tog han på sig försörjningsbördan för sin hustru juridiskt sett.
De oäkta barnen stigmatiserades hela livet. Därför gifte sig de flesta ändå.
I Stockholm började många kvinnor och män leva tillsammans "i synd", Stockholmsäktenskap, många flyttade hit av den anledningen.


Svenska män har en pappa-roll, inte en betäckar-roll.
Även när det inte har varit så rent juridiskt har vattendelaren för vem som är en man och vem som inte är det, varit huruvida mannen tar sitt ansvar som far eller inte. De män som "steg fram" när kvinnan stod där med skammen har också alltid högaktats, och ingen är så ynklig som den som förnekar ett faderskap.
Forts. följer

Forts.
Den kulturella sammansättningen ser nu helt annorlunda ut än den gjorde när Mattias Flink dödade fem kvinnor.
Ingen av de kulturer som har kommit hit har haft friare kvinnor än vår. Det har inte blivit bra.

Om man läser dagspressen kan det inte ha undgått någon att man, vare sig man vill eller inte är påverkad, inte bara av sina egna föräldrar, utan minst ytterligare en generation bakåt. Av deras värderingar.

En måttstock på var vi, etniska svenskar (om jag nu överhuvudtaget har tillstånd att få definiera mig själv) befinner oss är http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv...berattas-inte/ . Artikeln avslutas med "vi är färgade av en heteronormativ bild där medelålders män ses som mer trovärdiga. Vi är programmerade till att tycka så."

Ja, tyvärr så har vi inte kommit längre än så. Hur vi feminister kan tro att helt andra kulturer, alla kvinnofientligare än vår, ska kunna komma så långt, ens efter en generation är befängt.

Dagspressen har också lärt oss att man inte kan ändra på någon annan.
Likväl agerar våra ledare enligt; "bara man förklarar för en man att kvinnor inte vill bli våldtagna, så kommer han att sluta våldta, eftersom då kommer han inte vilja våldta mer".

Ofta är det reellt livsfarligt med mångkultur. Vid en förlossning stod det i kvinnans journal att hon inte ville ha manliga kandidater närvarande. Trots det stegar en manlig kandidat med stark brytning in i ett kritiskt skede för att titta. Kvinnan försöker att få honom därifrån men han insisterar. Barnmorskan, som är chef i rummet, underordnar sig honom eftersom de kommer från liknande kulturer. Den födande kvinnan kastas tillbaka i en flashback, vilket inte alls är onormalt, hon har blivit utsatt för våldtäckt av en icke-svensk med svartmuskigt utseende. En manlig svensk kandidat hade inte varit några problem, men det visste hon att hon inte kunde skriva. Förlossningen avstannar, när barnet till slut föds lyckas man återuppliva det och det hamnar på intensiven. Kandidaten ställer till ett himla liv, "vilken jävla rasse-kärring". I hennes journal skriver barnmorskan: Pat vill inte ha mörkhårig barnmorska.


Efter Tenstadomen är det demonstration på Medborgarplatsen, första gången jag "går man ur huse". Den enda politiker som är där är Gudrun Shyman, inte konstigt att F! gick så mycket framåt.

För det är så, att antalet platser för kvinnor i styrelser, pappa-månader, vårdbidrag hit eller dit inte är värt ett jota i jämförelse. Rent lagmässigt kan vi inte göra mer för att öka jämställdheten mellan könen. Eftersom dessa lagar underordnas främmande kulturers kvinnofientlighet, vilket är oerhört förnedrande för mig som kvinna och för den svenske mannen, har de knappast fört gott med sig.
Det vi borde ha gjort var att dela föräldraledigheten lika mellan far och mor. Efter det hade det tagit någon generation så hade utfallet blivit så jämnt det kan bli mha lagar. Ty vi svenskar är flexibla.

Istället har vi, och tyvärr har vi låtit kvinnor som Gudrun Schyman gå i spetsen för kvinnor (här är jag ute på hal is, jag har inte haft något som helst intresse för svensk nutida politik i hela mitt liv så jag vet inte hur det har gått till), importerat kvinnofientliga kulturer på löpande band, den ena vidrigare än den andra.
Det enda "rum" som jag inte har tillgång till i det här landet är herrbastun på företaget. Men, jag kan gå dit ändå, så länge det är svenska män som sitter i bastun, svenska män klarar det, jag kan känna mig trygg med dom.

Sist när jag gav blod var det en manlig icke-svensk sköterska. Muddarna på min tröja var så snäva att jag inte bara kunde dra upp ärmen, har hänt förrut, inga problem, man drar bara ur ena ärmen.
Sköterskan går dock i baklås, blir blodröd, börjar stamma och rusar upp för att hämta något att skyla mig med, för jag måste ju "skyla" mig. Observera att "skyla" är ett ord han kan mycket bra trots att övriga svenskkunskaper är knappa. Jag har t.o.m. BH. Minns att jag blev förvånad när Malena Ribbing förnekade att man badade top-less på 70-80-talet. Det var verkligen ingenting som man inte gjorde, och jag har svårt att tänka mig att en naturklass i Bromma låg i framkanten vad det gällde den saken.
Jag hade ungefär lika stort ordförråd som jag har nu innan jag lärde mig "skyla".

Män som går till exempelvis en moske kan inte ens i mosken ha kvinnor närvarande i samma rum. Kvinnorna måste vara i ett annat rum i mosken, sittandes i individuella tält.
Så, muslimska män, och andra icke-svenska män, har en självinsikt i vilken sexualreflex dom har och att kvinnor ska vara projektionsyta för den. Vi tycker att det är vidrigt, dom tror att det är en gåva som dom har fått.

Jo, jag vet att imamen i mosken vid min mammas gata, den i Björns trädgård, uttrycker det som att; vi vill ju inte att kvinnorna ska behöva lyssna till sådant som inte intresserar dom, det är bättre att dom pratar om sina intressen, barn.
För PK blir det obekvämt att kritisera det.
Det är obekvämt för mig också att kritisera det.
Vid min T-banestation har en man av imamens tro en affär. När jag var ung smög han sig ofta på mig.
--Jag ska bjuda dig på middag och slicka din fitta.
En gammal äcklig, gubbe. Jag har aldrig blivit tilltalad så av någon svensk man.
Däremot av många icke etniskt svenska män. Så jag vet att jag i det läget är maktlös.
Vad jag än säger, vad jag än gör, så kommer han att tolka det som en invit.
Så jag gör det som är minst energikrävande för mig, ignorerar honom.
Jag noterar att han håller sig passiv under de perioder då jag "har kille". Så fort jag är singel återupptar han sitt agerande.

Eftersom det är så få invandrare i det här området samtidigt som det är ett PK-starkt område kanske det är än värre att prata om sånt' här, här. I kvarteret pratas det om att mannen i affären vid T-banan är flykting (kom för minst 35 år sen), jobbar jämt, har fem barn, varav minst två är handikappade. Och, det är så fint med mångkultur.
Och jag vet, att om jag pratade om mina erfarenheter av densamme så skulle det bli tryckt stämning, och, jag skulle bli skurken.

Det är obekvämt att kritisera kvinnorna i andra kulturer eftersom de är underordnade i sina kulturer och vi tycker inte om att "sätta oss på folk", i synnerhet inte på sådana som är i underläge, annat än på våra egna, återkommer till det.
När jag var liten tyckte jag att alla kvinnor borde få asyl i Sverige, de var ju förtryckta allihopa. Men jag höll den självklarheten för mig själv eftersom det då inte skulle bli någon bra man kvar till mig.

Kvinnor som bär slöja stöder sexuellt förtryck av andra icke-muslimska kvinnor genom att hylla ett ideal där kvinnor ska skyla sina kroppar för att förtjäna respekt och värdighet.
Ja, precis så är det. Jag känner obehag när jag möter dessa kvinnor, jag känner obehag när jag möter alla underordnade kvinnor, men ingenstans syns underordningen så väl som hos dessa. Och jag har tyckt synd om dom, samtidigt har ilskan funnits, jävla svartfötter (svartfötter=strejkbrytare).
Det politiskt korrekta är att säga att mäns våld mot kvinnor inte är gruppvåldtäkter mot kvinnor, utan att det verkliga våldet är våld i nära relationer. Den förklaringsmodellen stöder sig på samma typ av statistik som den där vi år in och år ut har fått oss itutat, med en kriminologiprofessor i spetsen, att andra kulturer inte alls är mer brottsbenägna eller kvinnofientliga än vår egen.
Modellen låter objekten byta strata alldeles för snabbt. Dvs, en individ betraktas som etnisk svensk alldeles för snabbt. Vilket nu också specifikt de svenska männen får lida för.
En svensk man vet att han inte har rätt att slår en kvinna.
En svensk kvinna vet att hon inte har rätt att bli slagen. Därav vårt tabu kring misshandlade kvinnor, de är ju i underordnat läge, men de har inte rätt att låta sig bli slagna för det.

Hur löser man att man är underordnad i en kultur där det är norm att vara underordnad?
Jo, man ser till att vara bäst på att vara just underordnad.
Forts. följer

Forts.
I skolorna i min stadsdel är vi upprörda över att killarna inte hoppar riktigt lika mycket hopprep som tjejerna och att fotbollsplanen på skolgården bara är specifikt reserverad åt tjejerna en gång i veckan.
Det finns inte i vår föreställningsvärld att kulturer kan vara vidrigare än så. För om vi kan föreställa oss att det är så, då är ju vi vidriga människor. "Det ligger i betraktarens ögen", "det får stå för dig", osv.

Misshandel är också psykisk misshandel, hur har man kommit fram till hur pass misshandlade kvinnor från andra kulturer är?

2014, PUB, längst ner i bohagshuset på Drottninggatan, de offentliga toaletterna. Det är ofta öde därnere, och nu är det bara jag inne på toaletten. Jag hör kvinnan som har hand om toaletten försöka hindra tjattrande manliga röster som forcerar sig förbi spärrarna. Självklart blir jag rasande och går värdigt ut och spänner ögonen i dom. Det har ingen som helst effekt.
Jag kan gå in i vilket testosteronstinnt hockeyomklädningsrum som helst och äska tystnad eller vad det nu kan vara.
Dessa "män", 4-5 stycken, ignorerar både mig och den andra kvinnan. Förmodligen har hon tryckt på en larmknapp för det kommer snabbt vakter, jag visste inte ens att det behövs vakter på PUB.
Som den duktiga flicka jag är köper jag en bok, "Somalier i Sverige", nånting sånt, gav den sen till Myrorna för det där, det måste spridas, och jag vill inte ha den i mitt hem.
Den svenske man som skrivit boken gör det för att vi lättare ska förstå Somalierna. Känns inte en sekund som att jag vill det, men man vill ju inte vara fördomsfull.
Somalierna är beundransvärda för att de har ett helt eget banksystem, helt utan papper och penna. Med det kan dom, när det blir knivigt för någon, vaska fram 70 000 SEK på fyra timmar. Männen har ett fantastiskt intellekt för dom kan räkna upp sina fäders namn 40 generationer bakåt. Det är kvinnorna som driver små företag och drar in pengarna, dock tror han inte att dom får använda pengarna. Men han har sett några kvinnor, jodå, han skymtade två inne i köket hörande till den festlokal där en gigantisk fest för somalier hölls. På denna somaliska fest dök det upp somaliska män från hela världen, vilken sammanhållning!
Han inser att svenskar behöver någon typ av bild av den somaliska kvinnan, för det enda vi tror om dom är ju att de är omskurna, och det, det är ju helt fel! Hur kan vi vara så vidriga att vi tror det?
Jodå, han hittar en kvinnlig antropolog från ett universitet som har gjort ett arbete om somalier, examensarbete eller doktorsavhandling, i Rosengård. Nej, omskurna är inte kvinnorna, det är bara fördomar, hon hade frågat kvinnorna själva, hon fick kontakt med några i tvättstugan.
Författaren ifrågasätter nu starkt hur vi kan fortsätta att tro att somaliska kvinnor kan vara omskurna, det finns ju vetenskaplig forskning på att de inte är det. Och det här de gör, flyttar runt flickorna mellan familjer som ett led i uppfostran, det är ju en bra lösning när man har en jobbig tonårsdotter.
Så, den akademiska världens sätt att mäta hur pass misshandlad en kvinna är i någon annan kultur än den svenska, den är totalt missvisande.

"Vi måste ta vara på och lära oss av den styrka kvinnorna i andra kulturer har".
Jodå, jag satt igenom en hel fransk pjäs som handlade om insidan av ett icke-svenskt hem. Konstant psykisk misshandel, lättnaden då mannen går ut genom dörren, och den totala triumfen över att han inte vet att hon vet var han har gömt fjärrkontrollen.

Ett av mina barn far illa under förlossningen. I tre veckor sitter jag vid hans lilla plastlåda på intensivvårdsavdelningen för nyfödda, det är oklart huruvida han kommer att bli en grönsak eller inte. Hälften av barnen är för tidigt födda, resten är som mitt.
Under min tid där inser jag att vi vet lite om denna typ av vård, nyfödda utvecklas så snabbt. Man gör helt enkelt det man kan för att underlätta för barnet. De flesta tillfrisknar men, i kanske hälften av fallen, vet vi inte riktigt vad det är som har varit det exakta felet.

Det är RS-tider, ett för nyfödda extra farligt virus, så säkerhetstänket är rigoröst.
Bara mamma och pappa, absolut inga andra, stränga hygienrutiner. Och vi, svenska föräldrar, som sitter där vid våra lådor, är helt införstådda med det. Vi tror på virus och bakterier, vi tvättar oss och donar, så bra vi bara kan enligt minsta detaljinstruktion.
Det är en lugn och trygg miljö så länge ett kritiskt tillstånd inte eskalerar för något enskilt barn. Man har inte kraft att göra något utom att just sitta där, var och en i sin bubbla. Man noterar i princip bara att de andra är där, och man känner sig trygg med dom, det är närhet på ett annat plan, man vet att alla där vill det bästa för barnen. Det finns böcker där föräldrar har skrivit, och man börjar parera för vad som ska komma, vad det än må bli.
Han är mitt andra barn, hans storebror kan inte prata ännu, har fött mina barn tätt, ynglar inte av mig, utan det är det som passar bäst för mitt yrke. Trodde att jag skulle föda barn och komma hem dagen efter, har aldrig varit ifrån mitt äldre barn mer än åtta timmar i taget. Han kan omöjligt förstå vad som har hänt.
Som sagt, hygienrutinerna är rigorösa, gäller alla förutom, nota bene, fyra icke-svenska män.
"Deras" baby är född alldeles för tidigt, han skulle aldrig överleva utan vården här. Mamman är så glad för att pappan bryr sig om barnet, de föregående fyra var flickor så han hade lämnat henne, nu kanske han kommer tillbaka.
Pappan och hans tre ledare stövlar in, följer inte ens rutinerna.
Det är lamslående att uppleva något så fel, vi förväntar oss ingen attack, kan inte tänka oss att män kan ringakta barn så. Efteråt kan jag inte förstå att jag inte sa, inte gjorde något, vad som helst, men jag hade inte någon marginal kvar, inte de andra föräldrarna heller, vi borde ha tagit på oss den biten. För jag förstod först senare att personalen är bakbunden, "religion" står över svenska samhällsregler och våra medier är duktiga idioter, eller, är det med flit?

--Jag förlåter min pappa för att han slog mig, jag förstår honom, för han var en stor man där vi kommer ifrån, han var ledare för många män. När vi kom hit till Sverige så blev han ingen, och det var jätteläskigt att fly hit.
Så säger en komiker som sitter i TV-sofforna, och vill att vi ska känna sympati för hans pappa.
Det gör vi inte. En svensk man förstår ödmjukhet, han står och faller inte med sitt ego.

Min pappa blev arbetslös när vi bodde i det sämsta socioekonomiska området i Sverige. För honom var det ett trauma, för mig var det strålande tider. För en svensk man slår inte dank, han drar sitt strå till stacken. Han var med mig i skolan, hjälpte till på lektionerna, läste högt och magiskt. Min mamma jobbade som dagmamma så nu blev det utflykter och andra roliga saker som är lättare på två vuxna.
--Ahh, men va faan, fatta, min farsa har varit med om krig, fatta..
Jo, jag vet det. Ni har varit med om krig, självklart traumatiskt, jag förstår det.
De trauman som min familj har gått igenom berodde nog faktiskt främst på folk från andra kulturer, som kom hit, som begränsade mig och min systers rörelsefrihet. Min mamma ringde polisen när vuxna män hade knivslagsmål i sandlådan bland små barn. För en svensk är det som att ringa till brandkåren när det brinner, för er betydde det att hon hade tjallat, ni gjorde ju bara affärer. Jag vet inte om det var därför som ni nattetid ibland försökte slå er in i vår lägenhet. Pappa satt lugnt och rökte.
--Är du inte rädd?
--Nej.
Så klart att han måste ha varit rädd, han var ensam, svenska män är inte flockdjur.
Eller var det kanske för att min pappa var jämställd min mamma, en svikare, eller för att min mamma var en typisk svensk kvinna, eller...
Det kan ha varit vad som helst eller precis ingenting, helt säkert är att det inte var vårt fel.

Min pappa gjorde sig nyttig, det hade aldrig fallit honom in att sitta på cafe´, bygga upp "street-smarthet" och dräggla. Ni tyckte det var under er "värdighet som män" att ta hand om barn.
Finnarna är vårt broderfolk. Under kriget tog vi emot 72 000 finska krigsbarn, deras föräldrar stannade hemma och försvarade sitt land. Min pappa visste att han var av samma skrot och korn.

"Men, ni ska ju ta in dom i er gemenskap, integrera dom". Det blir familjer som vår skuldbelagda med.
Mina föräldrar hade inte mycket tid för socialt liv och för min pappa räckte det med att se att mannen gick först och kvinnan efter, kvinnan släpandes alla varor, för att han skulle förstå att det inte var några som han ville lägga tid på. Min mamma hjälpte folk tillrätta, i synnerhet kvinnorna, då insåg hon att det finns många fler sätt att vara underordnad på än vi anar.
Forts. följer

Forts.
När min son är på bättringsvägen sker plötsligt ett stort bakslag, han måste tillbaka in i kuvösen, han behöver hjälp med allt. Man vet inte vad som har hänt, troligast är att en infektion tillstött.

En annan sak som är svenskhet är att vi ofta skriver ner saker och ting, och att vi respekterar det som står skrivet, för att underlätta samarbetet helt enkelt.
När man ser "Navals hemlighet", fransk film som utspelar sig i ett fiktivt område i Mellanöstern, inser man till fullo hur mycket det betyder.
Den "tråkige mannen" säger, nästan i slutet av filmen: Ja, det är tack vare det yrke som jag har som vi i vår del av världen inte har de problem som de har här i Mellanöstern.

90-tal, postkontoret på Grev Turegatan.
Det är lång kö så jag står och läser för att fördriva tiden. Jag förnimmer att en person med brytning vill tränga sig före en mycket svensk man, en man som "den tråkige mannen" i filmen ovan. Glider upp lite diskret, för det här känns inte bra. När jag ser att båda har nummerlapp drar jag mig tillbaka och försvinner in i min bok igen, jag menar, hur svårt kan det vara?
När jag senare kommer ut på gatan sitter den svenske mannen där och letar efter sin tand. Nysvensken hade slagit ner honom "för att han skulle veta sin plats".

Så, det här, att vi har dokumenterat, det är viktigt. Visst, man kan förlöjliga gubbarna som sitter på lantmäteriet och tyder gamla kartor efter sommarens granntjafs om vem som får bada från vems brygga. Men de finner tydliga regler för allt där, allmänningar, vilka tomter som ska förse andra med vatten, servitut, "av gammal hävd" osv.

Vi är ett fritt folk, den friheten har inte varit gratis. Och jag känner stolthet när jag vet att the Duchess of Devonshire, porträtterad av Keira Knightley i "The Duchess" beundrade Dalfolket.
Begrunda scenerna där hennes relation till Mr Fox framställs.
Begrunda the Duch.
--Deal?
--I don't make deals.
--Why would I?

Och eftersom jag vet det känner jag förståelse och ömhet för dalkarlen vars dialekt skvallrar om att han just klev av tåget, även om han tycker att jag är en snorkig stockholmska.

Vi svenskar är väldigt duktiga på att skam- och skuldbelägga oss själva.
Ett fokus ligger på att vi ska skambeläggas för huvudmätning. Det var faktiskt vi som gav Hitler alla ideer. Det ska vi tro.
Men vi mäter ju för för bövelen ALLT.
Under trettio års tid försökte vi leda i bevis att prostituerade är en helt annan typ av kvinna än en "ren" kvinna, just genom huvudmätning.
Vi beräknar förlossningsdatum enbart genom att mäta fostrets lårben vid en viss tidsperiod. Frågor om mens och samlagstidpunkt är för att skapa kontakt.
Fotgympan. Man mätte fötterna på oss, nästan halva klassen fick gå ifrån lektioner för att plocka ärtkuddar med tårna och klättra i rep, vecka ut och vecka in. Det hade ingen som helst effekt, eller så finns det inte pengar till det längre.
Vi mäter nackspalten på foster. Innan mätningen har kvinnan exempelvis bedömts ha risken 1 på 31 att hennes foster är missbildat, den forskningen är enbart baserad på hennes ålder, för den har varit lättast att mäta. Efter nackspaltsmätningen rasar risken ner till 1 på 132. Kvinnan tycker att det ju måste finnas andra parametrar som ligger bakom. Hon vet mycket om sitt liv och sin partners, deras hälsa, deras familjers hälsa. En enda parameter till måste vi väl känna till, man springer inte rakt ut i gatan även om risken bara är 1 på 132. Men det gör vi inte, och så ser mycket forskning ut.
När min man skulle börja skolan rådde det oklarheter över huruvida han var skolmogen eller ej. Det avgörande testet var att han med handen kunde nå över huvudet och lägga den över örat.
Självklart tog den som ville "vår" huvudmätning och gjorde den till sin, det hade varit betydligt bättre om de hade tagit till sig de flesta andra av våra ideer. Det har behövts uppfinningsrikedom för att överleva här. Svenska män och kvinnor har varit tvungna att fnula och experimentera. Tänk bara den man eller kvinna som insåg, eller tog reda på, att man kan ta innehållet i bukspottskörteln på en gädda, blanda det med mjölk och till slut få fram ost. Man fick ett hållbart livsmedel ur två inte så hållbara livsmedel.

Men vi ska skämmas och ta på oss skuld i absurdum.
I början av 00-talet "avslöjades" den fruktansvärda "hemligheten". Att vi hade steriliserat folk, det blev till en triumfatorisk smutskastning av Folkhemmet.
Det var aldrig någon hemlighet, jag visste ju om det. Det stod dock inte en bråkdel så mycket om det i mina skolböcker som det gör i dagens. Vi var upprörda över att det var kvinnorna och inte männen som steriliserades. Har man läst lite svensk litteratur, kanske främst arbetarförfattarna, så vet man det också. I "Tre kärekar", en av tidernas populäraste TV-serier, tror jag att det framgår, i alla fall i några filmer och någon serie. Jag tror inte heller att detta enbart är svenskt, i alla fall i USA skar man under en period bort livmödrar så fort man kunde hitta på en anledning, för "vad skulle hon med den till". Det var inte ovanligt att kvinnan inte fick veta om det innan. Anledningen till att man slutade var att man upptäckte att livmodern fyller en viktig funktion, även hos en icke födande kvinna.

Vi får inte heller glömma att vi var ett land som man såg upp till på den här tiden. Trots att vårt land var fyllt med konflikter mellan många intressesfärer löste vi det. Och det kunde vi göra mycket tack vare att vi var ett homogent folk.
Kungen och regeringen hade velat att vi skulle gå in på Tysklands sida i första världskriget. De ville leda våra män till den uppenbara slaktbänken, men arbetarrörelsen satte klackarna i, hotade med storstrejk.


Huruvida någon är "riktig" muslim eller inte är ointressant. Det är som att säga att Hitler inte var "riktig" tysk (ja,ja, jag vet, han var österrikare, men ni fattar).
Thomas Mann, var också tysk, hade fått nobelpriset. Han sände via radio, BBC, till sina landsmän under stora delar av kriget och bönföll dom att de skulle ge sig, att de skulle rädda tyskarnas ära.
Och, mycket kan man säga om Hitler, men aldrig att han mörkade sina avsikter.
En stor likhet mellan muslimerna och nazisterna är att kvinnorna ska föda många barn.

Så det som har hänt vid Tenstadomen är att vi som står för kvinnofrid inte längre är i majoritet. Domaren behöver inte ge en skarp markering å våra vägnar längre, för det finns så många ledare med följare i vårt land nu som är emot kvinnofrid.

Sommaren 2014
I svensk TV sitter det en svensk man som lugnt talar om att det faktiskt inte är olagligt att könsstympa kvinnor.
Då vet jag att vi är invaderade. För jag vet att en svensk man aldrig skulle kunna säga det så lugnt utan att diskvalificera sig som man.
Bredvid honom sitter tre välassimilerade invandrarkvinnor och försvarar kvinnlig könsstympning. Jag kan inte känna något annat än djup avsky för dom. Och jag skäms inte.
Och jag skäms inte för att det står i min förlossningsjournal att jag inte vill ha en mörkhårig barnmorska.