Citat:
Ursprungligen postat av
magiciadehex
Mycket intressant dokumentär om profilering i början och hur det var till hjälp i dessa ohyggliga fall av seriemord som här tas upp. Var som att öppna en dörr och se ondskan.
Att se dessa seriemördare som levt dubbelliv - behållit "normala" fasaden utåt och sen se all död och förödelse de ställt till med. För sin njutnings skull. Och så dessa nekanden som blir både nekande till dåden och till vad de är.
Jeffrey Dahmer t.ex, hur kan det finnas så mycket ondska inuti en människa?
Läste att han blev diagnostiserad med borderline personlighetsstörning, schizotyp störning och psykotisk störning men ansågs i juridisk mening vara frisk vid rättegången.
Syftet var att döda och han hade kunnat besinna sig men han fortsatte och visste precis vad han höll på med - som med Nerijus.
Ja, jag kollade också på filmen arkmike la in, mycket intressant då det var historik och framväxt gällande profilering. Sammanföll bra då jag nämnde svensk historik om GMP och Åsgårds kontakter med FBI.
Det som i sig är intressant är diskussionen kring RPU. Kravet, behovet.
Absolut ingenting kring NB indikerar sjukdomsbild, att han, i juridisk mening, ska ha lidit av allvarlig psykisk störning vid tidpunkten för mordet.
Rönnbäck piper i sista minuten i slutpläderingen om detta och har dess innan genomgående rent överbetonat hans friskhet.
Försvaret och exakt alla i Blomberg och hans familj talar sig varma om en socialt fungerande person som varken mumlar för sig själv eller ter sig konfusorisk. Han kan helt klargöra för sig under rättegångarna och samma sak under alla förhör.
Läste att Grann anser att kriminalvården har bättre förutsättningar att behandla sexualbrottslingar via sina program. Problemet är att det är på frivillig basis, förändring kräver motivation. Jag har dock funderat kring om motivationsprogram borde vara obligatoriska på mer individuell basis?
Jag funderar kring behov av behandling för sexuellt våld.
Det är väl problematiskt om systemet inte når de värsta och de enbart "förvaras" fysiskt och hjärnan är programmerad i samma hjulspår - dvs av förnekande, förskönande och i grunden aggressivitet för nån kränkning, svagt Jag, märklig syn på kvinnor (som objekt eller rent nedvärderande och hatiskt) eller vad det nu kan röra sig om. Att vissa sen inte är knappt behandlingsbara är en annan femma - men hur många kan det röra sig om gällande sexualbrott?
Att det sitter i skallen hos många och handlar om makt och kontroll, att personen tappat all kontroll över sig själv och låter drifterna ta överhanden råder ingen tvekan.
Det daltas en hel del i mitt tycke - letas sjukdomar, traumatiska anledningar, dålig självkänsla bla bla bla. Om nu flertal är fungerande män i samhållet, med bra jobb och familjefäder alternativt vanliga ungdomar - ligger då anledningen där?
Jag undrar procentuellt hur många sexualbrottslingar som är psykiskt sjuka versus personer som är inkapabla att hålla snorren i styr rent moraliskt.
Jag vet inte men skulle vilja se siffrorna alltså.
.... utifrån grundmeningarna ATT man inte våldtar kvinnor eller barn, ATT den egoistiska kåtheten inte är det primära som ska tillfredsställas, ATT aggressioner ska hållas i skick och inte gå ut över en svagare part.
Det ses framgång med ROS vilket givetvis är positivt men det vore önskvärt om procenten ökade.
Förebyggande verksamhet är väl ett annat viktigt område gällande synsätt gällande sexualitet och relationer - och hur män ser på kvinnor och barn som nåt jävla redskap att utnyttja.
Jag har för övrigt tröttnat på den vardagsnarcissism som ses i samhället där även kvinnor tycks understöjda det objektfixerade synsättet. Vart fan tar det normala vägen?
Det sensuella, naturliga och vackra. Men det är en annan diskussion.