NoTruces egna texter

1.
När rymdskeppen kom var jag på stranden med dig. När utomjordingarna började skörda mänskligheten till föda såg du mig i ögonen. Tidvattnet kom in. Jag var lycklig.

2.
Det är sant att vi bara består av kugghjul och fjädrar. Men jag känner en som har en skål med blod hon använder för att smörja maskineriet. Hon gråter, men ger inte upp hoppet.

3.
"Näpp", sa monstret och reste sig upp. "Inga barn under sängen!" Det släckte ljuset och hoppades att det lilla odjuret skulle somna någon gång.

4.
Efter incidenten med saxarna tog man ner hennes speglar. De andra barnens ögon kunde man dock inte täcka över.

5.
Människokroppen består till cirka 60 % procent av vatten. Ändå är det så många av oss som aldrig lär sig simma.

6.
Om morgonen målas ansiktena på igen. Näsor bryter igenom spänd hud, smala revor växer till munnar, ögon träder fram ur dunklet. Skymningen bidar sin tid.

7.
Till salu: Hemingwayroman. Oläst.

(2012)

1.
Hon. Han. De. Plötsligt är de bara ord. Jag skriver ner dem. Fingret svävar över suddatangenten. Är jag

2.
Fukt. Juteväven mot huden. Mörker. Tid. Hur länge? Hur länge? Stå upp. Går inte. Huvudet dunkar. Ökar. Minskar. Ökar. Törsten. Steg närmar sig. Steg? Vibration. Värme. Någon petar i sidan. Inte människa.

3.
Ibland kör Gud omkring bland människorna i en smutsvit folkabubbla med tonade rutor. På stötfångaren sitter en dekal med texten SAVE THE PLANET - KILL YOURSELF. Han blinkar alltid i rondellerna.

4.
När han extraherade kulorna med pincetten var de fortfarande kladdiga och varma, och när han laddade revolvern darrade de mellan hans fingrar. Han snurrade på trumman, en gång, två gånger, tre gånger. Satte pipan i munnen. Tryckte av. Och den här gången var döden ingen främling.

5.
Kärlek är en kista byggd för två.

6.
I vår stad är en minut sextioen sekunder. Desperata skjortkragar svävar över gatorna på jakt efter röda läppar. Suddiga ansikten återspeglas i uteserveringarnas polerade bordsskivor. En bil med blanka nummerplåtar stannar. Dörren öppnas och en skugga stiger ur, långsamt, som om den tvekade. När bilen kör iväg faller kroppen i baksätet åt sidan med en suck.

7.
Den andra, hon som kunde varit: Alltid ett steg bakom. De liknar varandra där de går. Ögonens skålar samlar regn, spiller silver på marken.

(2012/2019/2023)

Afton i Kapernaum

Kapernaum förbereder kvällsmåltid.

Långa män i gråa rockar släpar stora fiskblock över inoljat trä. Tarmslem och fiskben glittrar till mellan brädspringorna. I hamnkvarteren vinkar hororna av dagens sista kunder och låter karmosinröda läppar sluta sig om svarta cigaretter. På rådhusplatsen har bödlarna tagit paus med de slöa yxorna bara halvvägs genom halsköttet på de dömda förbrytarna. Lera stänker upp på småbarn då vagnshjul snurrar i ilfart genom gränderna. En man har lagt sig på tröskeln till borgmästarens residens. Hans ena öga är fyllt av blod, och det andra tittar upp mot himlen. I sin famn har han en tjock bok med vita, garvade läderpärmar. En ung flicka går förbi, ser sin chans och nappar boken ur hans armar. När hon slår upp den kryper bokstäverna runt över sidorna som skalbaggar, och ordet nära hoppar upp i hennes ansikte och biter sig fast i kindens mjälla kött. Eftersom hennes Mästare skar av hennes tunga i ung ålder är hon oförmögen att skrika.

Hästskit, tagel och blöta löv täcker stallbacken. Smederna kommer ur sina smedjor, torkar av röda nävar på läderförklädena, ställer sig att pissa mot träden. Byfånen kommer vinglande, flaska i hand, och arbetskarlarna är inte sena att ge honom en omgång. I tankarna har de redan fläskköttet, grovbrödet och aftonsupen. Den unge lärlingen tänker på gårdspigans fylliga barm och särade, fuktiga läppar.

Någon slår i en gonggong. Ljudet drar i ilfart över gatorna, och alla vrider sina huvuden mot stora torget, som på kommando. Några regndroppar faller, blandar sig med oljan och fiskliken, och ur kyrkan och magasinen i hamnen rullar man ut kistorna, samtidigt som man i fängelset öppnar väl valda celler. Kvinnorna korsar sig på givet klockslag i sina kök, och bär ut ångande kar med soppa till manfolket. Väl framkomna till torget är man noga med att låsa om kistorna, och de skrikande fångarna.

Även de döda ska ha sitt.

Trillingnöt

alef
man säger att livet är en vänthall där människor sitter på rad med metalltrådar i käften och väntar på att en värdinna i vit kjol ska komma med små gröna kapslar fyllda med kväve och muggar av miljövänlig papp att hosta ur sig lungorna i men en lögn är alltid en lögn och det smärtar oss att se hur ni kastar bort era liv vi sitter högst uppe på läktaren titta hit vi vinkar till er nu och vår picknickkorg är full av kött ost bröd & spik vi har två plankor här vi har två plankor om vi sätter ihop dem blir det ett kors då och ska du vila dig mot det

bet
människor har alltid fascinerat oss hur ni ler på beställning och er rädsla för speglar vissa av oss är roade andra oroade men i slutändan är det ändå samma sak kom och vila här i stället det är mörkt och kallt men vi kan vara en familj och glöm inte att stänga kistlocket efter dig

gimel
vem talar det hörs så dåligt ett dämpat ljud som vacker hand över barnets mun ni måste förstå att man bara kan gräva sin egen grav en gång men man kan göra det på tusen olika sätt och man kan alltid ha sällskap i den det är vackert ute som i svalget på en prostituerad glöm inte att andas glöm inte att gömma dina hemligheter väl och viska till slutet i mitt öra bakom stora eken i parken bara där jag har så ont

Det ljusnar.

Det fanns en tid när precis allt var möjligt. Allt. Men jag visste det inte då. Jag var upptagen med att leva. Och nu när jag insett detta är det för sent. Det som var, det får jag aldrig tillbaka.

Men allt finns kvar. Inuti mig. Inuti oss.

Varje människas huvud är ett enormt kassaskåp fyllt av silver och solljus, virvlande löv och suckar, oändliga motorvägar, vatten som slår mot klippor och sedan vänder åter, till havs. Och ändå vandrar vi planlöst, med blicken ner i gatan, utan mål.

Vi är inte magneter. Våra hjärtan är just bara det: Muskelfiber, klaffar, ventriklar. De elektriska impulserna som hoppar från nervände till nervände kan teoretiskt ge tillräcklig med energi för att hålla en glödlampa vid liv precis så lång tid det tar att läsa en begravningsannons, inte mer.

En fin tanke: Jorden är kompassens yta. Vi är nålarna som snurrar runt utan att kunna fokusera på något annat än att snurra. Ibland saktar en av oss in, vänder sig mot en vägg, föreställer sig ett urberg.

Det ljusnar.

Jag gick ut i skogen. Letade efter en tjärn. När jag äntligen fann en, inramad och omringad av träd, tittade jag upp i himlen. Den var gråvit. Ett fåtal stjärnor; utströdda pepparkorn över firmamentet. Inga fåglar hördes. Det var vindstilla. Jag satte mig vid vattenbrynet och blundade. En snabb kittling i näsan, inte mer. Så lämnade jag min kropp och flöt ut över spegelns yta.

Morgnarna kommer, alltid, obönhörligen. Människorna glider ur nattens mörker, skakar det av sig som hundar skakar vatten ur pälsen.

Det är måndag. Det är alltid måndag. Jag går att söka det som inte kan finnas, men som alla vägar leder fram till.

Den har något. För tankarna till en postapokalyptisk steampunk-värld där de enda vinnarna är de som befriats ifrån känslor.

ljuset skingras
allt det goda mörka
lockar; det är

öppet

& du stänger
försiktigt

benburen
vrider om låset
en sista gång

& sväljer nyckeln

jag föddes

ur ingenting

för att jag
hade något att säga

men det
föll isär med tiden
& fördes bort

med vinden

detta var nödvändigt
på samma sätt som
bygglovet

för skorstenarna i
belsen

Allt som måste sägas innan gryningen ligger inneslutet i ett mörkrött löv vid foten av det äldsta trädet i parken. Vattendroppar klibbiga som kåda förseglar paketet.

Nu: natt

Telefonen ringde. Ingen hand lyfte luren. En skugga föll över bordet där den gamla bakelitapparaten stod. Det var allt.

‒ Hej. Kan du koppla mig till ledningsgruppen?
‒ Alla har gått hem.
‒ Men de sa att jag kunde ringa nu.
‒ Det spelar ingen roll. Det är sent.
‒ När kan jag återkomma då?
‒ Ring ... på torsdag.
‒ Fungerar det på onsdag?
‒ Nej. De är på begravning då.
‒ Va? Vem har dött?
‒ Vem tror du?

Det är en glass- och korvkiosk, men ingen vet om det är i första hand korv eller glass man säljer. Man kan även köpa dryck där, och den får man i tunga svala glasflaskor. Han som ägde kiosken dog i cancer. Någon släkting tog över. Den är populär bland turisterna, för den står så bra till mellan parkeringen och stranden. Bara unga människor jobbar där och de verkar rotera i skift. Ingen av dem kan räkna, men det gör inget för det ligger en miniräknare i grön plast ovanpå frysboxen. Bland ungarna är det Calippo som är populärast, tätt följd av Cornetto. De vuxna tar hellre en kopp kaffe och kanske en våffla med hallonsylt. Den belgiske turisten, han med mustaschen och den solkiga solhatten, tar också hellre en kopp kaffe. Tindra-Li, 17, ber honom att blippa kortet mot läsaren och han gör det samtidigt som han tänker att han vill våldta henne hårt mot frysboxen och sedan krossa hennes huvud mot stora stenen i gläntan bakom fotbollsplanen på andra sidan vägen. I husvagnen sitter Marieke och barnen just nu och väntar på att han ska komma med händerna fulla av glass och korv, men hur fan ska han få med sig kaffet, han har ju faktiskt bara två händer.

Nu: dag

Ö’elün Üjin, mor till Temüjin, brukade ställa en kruka honungsvatten i hans sovgemak. Till de sorgliga spröda tonerna från en morin khuur viskade hon en berättelse i hans öra medan han sov. Den handlade inte om Yesügei (som vid dessa tillfällen alltid befann sig många mil bort och med andra fingrar i hår och skägg) och inte ens om Chiledu (som vid det här laget inte var mer än en svag doft av musk och salvia som förflyktigades för vinden), utan om en spegel hon fått av sin mor Raqelaar, som i sin tur fått den av sin mor Oyuun (eller om det var av en ingift moster, det kan kvitta, för vad är väl historia mer än osynliga fåglars vingslag eller kanske de andetag Gud drar, inte för att han måste, men för att han är uttråkad) och som sedan gått i arv. Den var inte större än att den fick plats i hennes handflata, och den var infattad i en ram av lärkträ. Hon viskade i Temüjins öra om de skuggor som då och då drog över spegelglaset, såsom Oyuun berättat, och Raqelaar efter henne. Och i sonens drömmar öppnades portarna till en stor sal där ett barn låg och sov i en vagga av guld. På väggen bakom hängde ett stort blodfärgat baner med ett inverterat solkors. Om detta visste Ö’elun Üjin naturligtvis intet, och även om hon hade gjort det hade hon inte förstått vad det betydde, lika lite som Temüjin någonsin skulle komma att förstå att hur länge han än red i sitt rike skulle han inte komma längre än avståndet mellan de 88 barn som stod och höll varandra i händerna i en by någonstans på andra sidan jorden medan klara röda blomblad slog ut i deras bröst den 10 juni 772 år senare.

När mannen från Kansas vaknade den oktobermorgonen stod tolv vita trälådor prydligt uppstaplade utanför hans rum. I locket på varje låda stod två bokstäver inristade. Alla innehöll de varsitt färskt ihoprullat rep av starkaste jutefiber, utom en, den märkt med MB. Den var tom. Han undrade om det fanns någon mening här, någon sorts symbolik, men han kunde i så fall för sitt liv inte begripa vilken. Men de där uppe visste nog vad de gjorde, och för övrigt kurrade magen, så nu var det ändå dags för frukost. Inte långt därifrån, men oändligt långt därifrån, vilade den detroniserade marskalken i sin sovdräkt av bittermandel.

Nu: dagnattnattdag

Battery Park Requiem
En plötslig rysning – som när man är riktigt kissnödig - drog plötsligt igenom honom där han stod. Han glittrade i höstsolen; det var knappast kallt, trots att en svag vind smög mellan huskropparna. Den våren hade han och brodern fyllt 28; han hade skämtsamt frågat om 30-årskrisen var i annalkande, men de var båda rörande överens om att ålder ändå bara var en siffra, eller kanske två, mycket sällan tre. Inte långt därifrån drog en skugga hastigt över flodens grönskummiga vatten.

(April/september 2024)

Monografi över NoTruce (1981 –) [ofullständig]

Strax före fyra på morgonen för fyrtiofyra år sedan föddes på Södersjukhuset i Stockholm ett litet gossebarn. Ute var det snöstorm och kallt. Den stolte fadern ska enligt uppgift ha svimmat i förlossningsrummet; en historia som sedermera givit upphov till viss munterhet i familjen. Barnet skulle komma att få namn efter en stor krigarkonung, följt av faderns förnamn. Han var sin pappas förstfödde.

I landet var sedan ungefär femton månader en herre vid namn Thorbjörn Fälldin statsminister. Tio månader senare skulle en sovjetisk ubåt gå på grund innanför rikets territorialvatten vid ett landskap som hette Blekinge. I det stora landet i väster hade en tidigare jordnötsodlare drygt två veckor kvar med den yttersta kärnvapenmakten och fyrtiotre år och trehundrafemtionio dagar kvar att leva. Två månader tidigare hade sångsmederna B & B skänkt världen de utmärkta popkaramellerna ”Super Trouper” och ”The Winner Takes It All”. Tre månader senare lyfte en rymdfärja vid namn Columbia från jorden på sin jungfrufärd ut i världsrymden. Den skulle hinna med totalt tjugoåtta resor innan den tjugotvå år senare exploderade på väg ner mot jorden och tog sju själar med sig hinsides.

Exakt fyra månader efter att gossebarnet sett världens ljus lämnade en utmärglad man samma värld i ett fängelse i den norra delen av en ö i Nordatlanten. Han hade då sedan drygt sextio dagar vägrat att äta. En dryg vecka senare sköts den katolska kyrkans ledare, men överlevde. Gossebarnet levde då sedan fyra månader tillsammans med två systrar, mor och far strax söder om Huvudstaden. Det var ett relativt lugnt område och skulle så komma att förbli i ungefär trettiofem år innan flera på varandra följande regeringars fullständiga misslyckande på de migrations- och kriminalpolitiska områdena gav kännbara effekter i den verklighet de själva inte förstod någonting om. Då var gossebarnet sedan länge en vuxen individ och bodde i ett mindre bemedlat område i en stad cirka en mil öster om Huvudstaden, en stad han kallade sitt hem på jorden. Sedan dagen han föddes hade en svensk statsminister och en utrikesminister mördats, fem amerikanska presidenter kommit och gått och tre män i lustiga hattar bott i det Apostoliska palatset i världens minsta land. En landsman till gossebarnet – sedermera den vuxne mannen – med vågigt hår, solbränna och distinkt skånsk dialekt skulle senare komma att beskriva kärlek på trehundrasextiosju olika sätt som bara han på hela jorden var förmögen till. Gossebarnet självt skulle i sinom tid även han upptäcka ordens makt och komma att plita ner en inte oansenlig mängd berättelser och dikter, varav de flesta (i alla fall dikterna) av rätt medioker kvalitet. Vissa guldklimpar skulle dock värkas fram, av vilka somliga samlades i en bok som lämnades i en tunnelbanevagn i en stad som liknades vid ett stort äpple nådens år tjugohundratio. Möjligtvis plockades den upp av någon stressad pendlare som bara behövde ett par sekunder för att komma fram till att orden var obegripliga för honom.

Sexhundra mil därifrån vilade en Konung med läs- och skrivsvårigheter i sitt slott. Han slumrade, drömde, vred och vände på sig i sin säng. För trettioåtta år sedan, då han fortfarande var en prins, hade han sett en ekorre med silversvans pila uppför en trädstam i parken utanför sitt fönster. Nu återkom den till honom i drömmen, satt på fönsterblecket och tittade på honom där han låg. Konungen andades mycket långsamt. Tunna molnslöjor smekte det spröjsade fönstret. Två insikter drabbade honom där han låg, fortfarande medvetslös: Han skulle aldrig återfå det han känt första gången han såg ekorren, detta att något samtidigt brast och helades inuti honom, samt vissheten att det någonstans satt ett förvuxet gossebarn, böjt över ett smutsigt tangentbord, och skrev en berättelse ingen människa någonsin skulle förstå, utom just de två. Och kanske möjligen den blinde visionären från Buenos Aires i sitt oändliga bibliotek.