Det här är en flitigt delad bild på sociala medier: https://anarchyisorder.files.wordpre...tsinkasso.jpeg
Detta började med en debattartikel i SvD från 2014: http://www.svd.se/ursakta-kan-vi-fa-...jarder_4033833
Jag har letat efter repliker eller argument mot detta, men det verkar svårt att hitta.
Vad säger ni?
Finns det någon chans att det verkligen sker en återbetalning? Hur ska det åstadkommas?
Citat:
Till: Nordea, Swedbank, SEB, Handelsbanken
Under krisen 2008-2009 blev Ni räddade från konkurs av skattebetalarna. Nu gör Ni obscena vinster på oss som Ni delar ut till Era redan besuttna aktieägare. Ni åläggs härmed att snarast återbetala hela fordran tillbaka till välfärden. SUMMA34 000 000 000 kr
Under krisen 2008-2009 blev Ni räddade från konkurs av skattebetalarna. Nu gör Ni obscena vinster på oss som Ni delar ut till Era redan besuttna aktieägare. Ni åläggs härmed att snarast återbetala hela fordran tillbaka till välfärden. SUMMA34 000 000 000 kr
Detta började med en debattartikel i SvD från 2014: http://www.svd.se/ursakta-kan-vi-fa-...jarder_4033833
Ursäkta, kan vi få tillbaka våra 34 miljarder?
Av Andreas Cervenka
De svenska storbankerna levererar återigen rekordresultat och skryter om att de numera står starka på egna ben. Det borde därmed vara läge att återlämna en mycket generös gåva från svenska folket.
På tisdagen var det Swedbank som slog till med en stark rapport, idag är det Handelsbankens tur att glänsa. Bankens vd Pär Boman pratade till och med om att årets första nio månader är ”de bästa i bankens historia.”
Och bra går det. I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor, enligt Inquiry Financial.
Bankernas starka självförtroende gick inte heller att ta miste på i ett inlägg som branschens lobbyorgan Bankföreningen skickade ut för några månader sedan.
Den korta skriften handlade om statens roll som garant för bankerna, det vill säga att skattebetalarna står för riskerna om det skiter sig.
Det är ingen oviktig fråga eftersom Riksbanken för några år sedan räknade ut att denna tysta garanti var värd 30 miljarder kronor per år för bankerna i form av lägre upplåningskostnader, vilket då motsvarade drygt hälften av bankernas vinster.
Och att varannan vinstkrona kommer från staten rimmar rätt illa med bankernas självbild.
I inlägget slås därför fast att ”den svenska statens roll som garant för banksektorn har minskat avsevärt”.
Som grund för detta påstående hänvisas till att bankerna i enlighet med nya tuffare regler byggt upp större buffertar i form av kapital och likviditet.
”Bankerna har också finansierat en stabilitetsfond som ska kunna användas för eventuella stödinsatser”, skriver Bankföreningen och framhåller att denna fond är mycket välfylld jämfört med motsvarande arrangemang i andra länder.
En lekman skulle lätt kunna tolka detta som att det är bankerna som stått för fiolerna i denna fond.
Riktigt så förhåller det sig dock inte.
Det som avses är den så kallade stabilitetsfonden som skapades av regeringen 2008. Tanken var att den skulle se till att skattebetalarna inte skulle behöva betala för nästa bankkris. Istället skulle den fyllas på med hjälp av årliga avgifter från bankerna själva.
”Bara att gratulera, hatten av och allt det där”.
Så långt allt i sin ordning.
Men eftersom det ansågs vara lite synd om bankerna på den tiden beslutades dels att staten skulle skjuta till en grundplåt på 15 miljarder kronor, dels att bankerna fick rabatt på avgiften de första två åren.
2009 bestämdes också att de aktier som staten tecknade i Nordeas nyemission, en post som ägdes av alla svenskar gemensamt, skulle tillfalla fonden.
Summa summarum vid halvårsskiftet 2014 var att stabilitetsfonden enligt den ansvariga myndigheten Riksgälden innehöll 49,8 miljarder kronor. Av dessa kom sammanlagt 8,7 miljarder från bankernas årliga avgifter och ytterligare 5,9 miljarder från de banker, framförallt Swedbank, som under krisen utnyttjade statens garantiprogram för upplåning. Bankavgifter står alltså för mindre än 30 procent av fonden. Merparten, 34 miljarder, utgörs istället av engångstillskottet från staten och pengarna från Nordea-aktierna som såldes ifjol, vilket netto gav 18,7 miljarder.
Med andra ord ser det onekligen ut som om det är svenska folket som står för den huvudsakliga finansieringen, och ingen annan.
Detta påpekades också redan för tre år sedan av Riksrevisionen som menade att upplägget inte precis var förenligt med Stabilitetsfondens syfte, nämligen att bankerna skulle betala för sin egen räddning.
I somras lämnade den statliga så kallade Finanskriskommittén ett förslag om att bankernas årliga avgifter i framtiden istället ska hamna i en ny fond, en så kallad resolutionsreserv, som ska bildas som ett led i nya och inte så lite snåriga EU-regler på området (betänkandet är på närmare 1700 sidor).
De pengar som kommer direkt från svenska folket, de 15 miljarderna plus de 19 miljarderna från Nordea, föreslås däremot ligga kvar i Stabilitetsfonden.
Om bankerna, som de nu påstår, verkligen är starka nog att klara sig helt utan statligt monterade stödhjul är det jättebra. Bara att gratulera, hatten av och allt det där.
Om inte annat indikerar dagens vinstnivåer att bankerna borde ha råd att göra rätt för sig.
Men då vore det också klädsamt om staten och finansminister Magdalena Andersson såg till att svenska folket fick tillbaka sina 34 miljarder.
Det är trots allt inte växelpengar och kanske skulle de få de svenska statsfinansiella ladorna att eka lite mindre tomma.
Vem vet, vi kanske till och med kan köpa en och annan ubåtshelikopter för pengarna.
Av Andreas Cervenka
De svenska storbankerna levererar återigen rekordresultat och skryter om att de numera står starka på egna ben. Det borde därmed vara läge att återlämna en mycket generös gåva från svenska folket.
På tisdagen var det Swedbank som slog till med en stark rapport, idag är det Handelsbankens tur att glänsa. Bankens vd Pär Boman pratade till och med om att årets första nio månader är ”de bästa i bankens historia.”
Och bra går det. I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor, enligt Inquiry Financial.
Bankernas starka självförtroende gick inte heller att ta miste på i ett inlägg som branschens lobbyorgan Bankföreningen skickade ut för några månader sedan.
Den korta skriften handlade om statens roll som garant för bankerna, det vill säga att skattebetalarna står för riskerna om det skiter sig.
Det är ingen oviktig fråga eftersom Riksbanken för några år sedan räknade ut att denna tysta garanti var värd 30 miljarder kronor per år för bankerna i form av lägre upplåningskostnader, vilket då motsvarade drygt hälften av bankernas vinster.
Och att varannan vinstkrona kommer från staten rimmar rätt illa med bankernas självbild.
I inlägget slås därför fast att ”den svenska statens roll som garant för banksektorn har minskat avsevärt”.
Som grund för detta påstående hänvisas till att bankerna i enlighet med nya tuffare regler byggt upp större buffertar i form av kapital och likviditet.
”Bankerna har också finansierat en stabilitetsfond som ska kunna användas för eventuella stödinsatser”, skriver Bankföreningen och framhåller att denna fond är mycket välfylld jämfört med motsvarande arrangemang i andra länder.
En lekman skulle lätt kunna tolka detta som att det är bankerna som stått för fiolerna i denna fond.
Riktigt så förhåller det sig dock inte.
Det som avses är den så kallade stabilitetsfonden som skapades av regeringen 2008. Tanken var att den skulle se till att skattebetalarna inte skulle behöva betala för nästa bankkris. Istället skulle den fyllas på med hjälp av årliga avgifter från bankerna själva.
”Bara att gratulera, hatten av och allt det där”.
Så långt allt i sin ordning.
Men eftersom det ansågs vara lite synd om bankerna på den tiden beslutades dels att staten skulle skjuta till en grundplåt på 15 miljarder kronor, dels att bankerna fick rabatt på avgiften de första två åren.
2009 bestämdes också att de aktier som staten tecknade i Nordeas nyemission, en post som ägdes av alla svenskar gemensamt, skulle tillfalla fonden.
Summa summarum vid halvårsskiftet 2014 var att stabilitetsfonden enligt den ansvariga myndigheten Riksgälden innehöll 49,8 miljarder kronor. Av dessa kom sammanlagt 8,7 miljarder från bankernas årliga avgifter och ytterligare 5,9 miljarder från de banker, framförallt Swedbank, som under krisen utnyttjade statens garantiprogram för upplåning. Bankavgifter står alltså för mindre än 30 procent av fonden. Merparten, 34 miljarder, utgörs istället av engångstillskottet från staten och pengarna från Nordea-aktierna som såldes ifjol, vilket netto gav 18,7 miljarder.
Med andra ord ser det onekligen ut som om det är svenska folket som står för den huvudsakliga finansieringen, och ingen annan.
Detta påpekades också redan för tre år sedan av Riksrevisionen som menade att upplägget inte precis var förenligt med Stabilitetsfondens syfte, nämligen att bankerna skulle betala för sin egen räddning.
I somras lämnade den statliga så kallade Finanskriskommittén ett förslag om att bankernas årliga avgifter i framtiden istället ska hamna i en ny fond, en så kallad resolutionsreserv, som ska bildas som ett led i nya och inte så lite snåriga EU-regler på området (betänkandet är på närmare 1700 sidor).
De pengar som kommer direkt från svenska folket, de 15 miljarderna plus de 19 miljarderna från Nordea, föreslås däremot ligga kvar i Stabilitetsfonden.
Om bankerna, som de nu påstår, verkligen är starka nog att klara sig helt utan statligt monterade stödhjul är det jättebra. Bara att gratulera, hatten av och allt det där.
Om inte annat indikerar dagens vinstnivåer att bankerna borde ha råd att göra rätt för sig.
Men då vore det också klädsamt om staten och finansminister Magdalena Andersson såg till att svenska folket fick tillbaka sina 34 miljarder.
Det är trots allt inte växelpengar och kanske skulle de få de svenska statsfinansiella ladorna att eka lite mindre tomma.
Vem vet, vi kanske till och med kan köpa en och annan ubåtshelikopter för pengarna.
Jag har letat efter repliker eller argument mot detta, men det verkar svårt att hitta.
Vad säger ni?
Finns det någon chans att det verkligen sker en återbetalning? Hur ska det åstadkommas?
