Ni som inte fick en diagnos efter genomförd neuropsykiatrisk utredning.

Min egen utredning är snart klar, jag är relativt säker på att jag får en ADD-diagnos. Under processens gång har jag dock vid en flertal tillfällen ställt mig själv frågan "Tänk om? ..tänk ifall jag inte får en diagnos? ..vad gör jag då, hur går jag vidare?".

Hänger man i de rätta forumen så läser man ofta om personer som berättar om livet efter att de fått sin diagnos på papper. Men ni som inte fick en diagnos efter genomförd utredning, vad hände med er? Berätta din historia, hur tog du beskedet? Blev du lättad och glad eller arg och ledsen? Hur gick du vidare? Accepterade du beskedet eller kämpade vidare för att göra en ny utredning hos någon annan? Hur har det gått för dig? Har du fortfarande problem med att få livet att fungera eller fick du någon annan diagnos/hjälp som gjort livet enklare?

Inte svar på frågeställningen, men ett tips. Jag fick ingen utredning genom sjukvården, där hette det att alla unga har ångest, fick recept på motion(!) trots att jag tränade dagligen redan. Skrev en egen remiss, fick då utredning, blev nu diagnosernad ADHD i vuxen ålder.

Har dock problem med att identifiera mig med ADHD

Edit; missuppfattade först, såg att du redan har fått utredn.

Känns lite som att har man kriterierna för att få en utredning så får man diagnosen. Inte är det många som inte fått den då.

Jag var med orolig i slutfasen om jag inte skulle få den. Tror dock med att många faktiskt får diagnosen när man väl genomför utredning. Men med det sagt så vet jag minst en person som inte fått diagnos och där orsakerna varit andra som de har fått hjälp med.

Nu efter 1 år så behöver jag fråga TS om skälet till varför hon/han egentligen genomförde utredningen? Var det som för mig själv, på uppdrag av att Arbetsförmedlingen ville förstå "varför" man har svårt att få och behålla jobb?

Jag trodde inte att jag skulle få en diagnos stämplad i pannbenet för 3 år sen, därför det fanns väldigt svaga indicier på detta. Psykiatrikern försökte verkligen att hitta fram till en diagnos bara för att det skulle passa in med AMS krav på resultat.
När jag inte passade in i ADD, ADHD-diagnoser etc så satte skithögen en "autistisk spektrum-diagnos" på mig istället.
Ett löjeväckande exempel togs som jag inte alls kunde relatera till: att jag köper DVD-filmer och behåller dessa i bokhyllan utan att alls se dessa.

Nej, den här utredningen gav mig ingenting och Arbetsförmedlingen hade trots kravet på utredning svårt att hitta mig en lämplig sysselsättning. Till sist hamnade jag genom FAS 3 på en restaurang/nöjeslokal där jag fick praktisera flera månader innan jag fick en lönebidragsanställning.

Hej, beslutet att genomgå en utredning var på eget bevåg; jag hade haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare, samtalade med en psykolog. Vi träffades ganska länge innan vi (jag) ens kom in på ADD. Alltid känt att jag varit annorlunda, t.ex. svårigheter med att komma igång med och avsluta saker. Tänkte att jag hade någon diagnos, men visste inte vad; av en slump så surfade jag in i den stora ADD-tråden här på forumet, läste och kände igen mig på pricken. Det var en riktig ögonöppnare; bad om att få göra en utredning, fick tjata lite och tog lite tid men till slut så. Tror att jag fick diagnosen, inte fått några papper eller någonting som verifierar det, men får Concerta utskrivet så antar att allt är som det ska.

Så du menar att Concerta gör dig lugn och eftertänksam så att du klarar dig bättre i vardagen?

Ja, så skulle jag nog beskriva det; lugn, samlad, lättare att komma igång. Ingen mirakelmedicin, min problematik finns fortfarande kvar, men den dämpas till den grad att jag åtminstone kan leva ett normalt liv, t.ex. som nu, studera. Tar även Voxra. Utan min medicin kan jag ligga i sängen i flera veckor utan att röra ett finger, typ sova och äta.

Jag har aldrig tidigare hört talas om sådana lamslående sjukdomar... bisarrt.

Nu när denna tråden har fått några år på nacken är jag lite nyfiken på om det inte är någon som verkligen inte fick en diagnos efter utredning.

Jag väntar själv på att få göra en utredning och då och då frågar jag mig själv att varför jag vill utsätta mig för detta.

Vet inte om en diagnos för mig är något positivt eller negativt.

För om jag inte får någon diagnos vad är det då för fel på mig? Jag har ju problem både på jobbet och privat och det kommer ju bara bli mer kaos i mitt huvud än vad det redan är.

Dock så frågade jag den sista läkaren jag träffade då jag gjorde pissprov om hur vanligt det är att man inte får en diagnos efter en genomförd utredning. Förstod jag honom rätt så va det nästan alltid en diagnos som kom efter utredningen då man kommit "så långt" som jag gjort i själva utrednings fasen.


*edit Skulle gärna vilja veta vad som hände efter för er som inte fick någon diagnos efter.
Lade man bara ner projektet eller fick ni hjälp på annat sätt?
Vad är nästa steg i så fall?