180µg LSD i skogen, min första tripp.

Detta var mer än två år sedan nu, vid detta tillfälle var jag 16, och den största delen av tripprapporten är även ca två år gammal, så ursäkta om det är dåligt skrivet.

Vid tillfället:
Ålder: 16
Vikt: 80kg
Längd: 184cm
Tidigare drogupplevelser: Cannabis, lustgas och en väldigt liten dos LSD.


Jag och två polare, J och A, tänkte testa LSD. Jag beställde hem åtta lappar från flugsvamp, 180mkg per lapp.
Bara en vecka innan hade jag provat en tredjedels lapp och blivit "bränd" och lite fnissig mest. Inga visuella förändringar förutom att bilder och fraktaler på datorn som jag underhöll mig med under natten blev djupare, objekt i 2d kunde svagt se ut som objekt i 3d. Det var inte särskilt givande men jag lärde mig i alla fall att inte förvänta mig sömn på en lång tid efter och jag fick också uppleva bodyloaden, som var kraftiga käkspänningar, jag vet inte om det är min överkänslighet mot stimulanser eller en oren batch som orsakade detta. Men den upplevelsen kan jag knappast kalla en tripp.

Dagen var kommen, jag var på glatt humör och längtade väldigt mycket. Jag träffade J och A i ett litet centrum där vi gick in på Ica och köpte förnödenheter för det som komma skulle. Bananer, cola, godis, vatten m.m. Även tuggummi, som jag glömde första gången vi gick in och fick springa in en till gång innan bussen till stället gick. Stället vi skulle vara på var vid en sjö ute i en skog. J hade sökt upp ett ställe att slå oss ner på med Google earth och vi begav oss ut i skogen för att söka.

Jag var lite stressad, då jag ville vara hemma till kvällen och inte ville behöva möta civilisationen trippande. J och A hade planerat att campa, så för dem var det inga problem. Vi sökte efter ställe i kanske en halvtimme och hittade ett ställe inte långt ifrån joggingspår, men det var för det mesta utom synhåll så det fick duga. Vi slog upp vårt tält, ett ganska litet, och jag satte igång med att öppna min gamla hederliga knarktermos där jag hade syran, mitt gräs och några förrullade joints som var ganska rejäla som jag och A skulle röka senare; J hade med sig egna. Jag var osäker på om vi verkligen skulle röka på under trippen eftersom vissa på diverse forum sade att det förstörde trippen medan vissa tyckte det gjorde trippen bättre. Hur vi gjorde och vilka konsekvenser det fick var minst sagt intressant, men mer om det sedan.

Hur som helst tog vi upp lapparna, skar av ett hörn efterom det var starka lappar och vår första tripp. Jag uppskattar att dosen var runt 150mkg. Vi lade dem under tungan och satte oss och lyssnade på musik. Jag, men främst A var ivriga på att ta en cigg men vi väntade då vi ville inte ville göra det med lappen i munnen och då vi också ville vänta med det tills vi började känna av det. Efter en kvart av ivrigt väntande svalde vi lapparna och vi började säga att vi kände något. Detta kan dock mycket väl varit placebo. Det var först en halvtimme in som vi började märka av det. Inga visuella förändringar men det pirrade som satan i magen och vi var fnissiga och hade kul åt allt och ingenting.

Jag tog fram ett ritblock som jag började ha lite kul med. A ville också rita och testade sedan mina mattekunskaper med en simpel ekvation. Jag försökte lägga den i kanske en minut och kom sedan på att svaret var 42. Detta var för oss helt otroligt och vi skrattade högt åt detta. J hade musik på som vi trots den mediokra ljudkvaliteten och volymen diggade enormt. Nu ville A verkligen ha cigg och vi tog en, den smakade ingenting och vi hade en diskussion om rökning. "Ciggen är så dum, och meningslös" vi kom även fram till att vi har cigg för att vilja ha cigg, och inte för ar faktiskt röka den, vad nu det betyder.

Nu var vi väldigt borta och ens "vanliga" liv kändes oändligt irrelevant. Det fanns ingen som helst koppling mellan det vi upplevde nu och våra vanliga liv. Vi började ifrågasätta saker. "Vad är en joint?", frågade sig J. Detta kom på något sätt för mig att bli det mest meningsfulla någonsin sagt, och att säga frasen gör mig fortfarande sentimental och lycklig.

De första timmarna av en syratripp är inte alls särskilt visuell, saker rör sig lite men det är knappt något man tänker på eftersom att den känslomässiga aspekten är många gånger mer imponerande och viktig.

Vi tyckte det skulle sitta bra med lite musik så jag tog gitarrfodralet som jag hade burit på hela dagen och öppnade det bara för att se ett tomt fodral. Jag har ju för fan glömt bort att faktiskt packa ner gitarren i fodralet. Jag skrattade lite och kände mig ganska dum, men det gjorde egentligen inget. Vi hade börjat äta och dricka nu. Man hade ingen aptit, men man åt för att det var intressant. Man var inte heller riktigt törstig, men vi drack för att inte bli dehydrerade, och för att även vatten var väldigt intressant. Godiset som jag tog med mig smakade gudomligt men det var väldigt svårt att svälja. Men jag åt ändå för att jag ändå var lite hungrig, och för att det var så jävla kul.

Vi bestämde oss för att gå ner till ett staket ovanför en tunnel och blicka ner på bilarna som passerade under oss. Det såg otroligt långt ut, kändes som minst hundra meter men i själva verket var det närmare 20-30. Vi började gå och några sekunder in i vandringen märker A att han glömt något och vill gå tillbaka. Han tvekar men när vi väl går tillbaka märker vi att vi hade gått runt fyra meter, och att det inte skulle vara en lång och jobbig vandring att gå tillbaka. Vi skrattar lite åt detta då platån där vi hade satt lägret kändes som ett helt annat ställe.

Vi kommer ner till staketet och J sätter på musik, echoes av pink floyd. Jag blir oroligt glad då det är min absoluta favoritlåt. Vi tappar dock fokus från musiken och reflekterar över livet och om trippen, om hur den helt för oss främmande och apatiska till våra normala liv och får oss att leva i nuet och om hur annorlunda det är än hur vi hade förväntat oss.

Nu har vi börjat få väldigt märkbara visuals och J tycker att vägen ser väldigt krokig ut. Detta kom sedan att bli hans sätt att mäta hur trippad han var. Vi reflekterar över hur alla i bilarna på vägen nedanför oss också är människor med liv likt våra och hur synd det är att de inte har upplevt LSD. Det känns som att de missar en stor, viktig del av livet.

Nu ringer J's telefon och han svarar inte, vi filosoferar lite mer och jag frågar vad klockan är. Detta var en helt absurd fråga. Tiden är ett så abstrakt och oviktigt koncept och relaterar inte på något sätt till oss. J's mobil visar nu ett varningsmeddelande om att den är överhettad och J blir lite orolig. Den hade legat i solen ett bra tag så det är inte så konstigt, men det som däremot är konstigt är att J går några meter bort och lägger mobilen "åt helvete”, vi övertalar J om att vi helt klart kommer glömma bort den om den ligger där och han lägger den närmare oss.

Nu har det börjat avta lite, våra medvetanden kommer inte "högre upp" än nu, euforin ökar inte men däremot blir det mer psykedeliskt och hallucinogent, jag kollar på en sten och ser fantastiska mönster komma fram, vi går tillbaka till tältet.

Vi sitter och pratar och har det trevligt men nu har jag börjat få en ordentlig bodyload. Jag känner att något inte är rätt, jag biter ihop käkarna frenetiskt och känner ett maniskt behov av att använda mina muskler. Jag drar allt vad jag kan i min handduk men du hjälper inte.
J och A frågar om allt är ok och jag svarar ja och går in i tältet och ska försöka göra min personliga exorcism och få reda på vad det är som jag känner fattas. Jag kommer på att det är bodyloaden, vilket jag i och för sig visste hela tiden ändå.

Jag går ut ur tältet och börjar sparka i marken, dra i min handduk och vill slå allt vad jag har in i ett träd, men gör självkart inte det. J och A börjar märka att något inte står rätt till med mig. Jag förklarar vad som pågår och A säger åt mig att göra armhävningar, en utmärkt idé. Det hjälper lite men jag känner mig fortfarande rastlös.

Vi bestämmer oss efter en vad som kändes som lång diskussion för att gå någon annan stans, vi börjar långsamt packa ihop, och då menar jag verkligen långsamt. Jag har aldrig varit med om en så ineffektiv process förut och vi fick konstant påminna varandra vad vi gjorde och vart vi skulle då vi våra tankar vandrade runt vilt. Forstsättning följer...

Efter vad som känns som en evighet börjar vi till sist gå mot sjön, vi stannar var femte sekund ungefär för att bara stå undra vad fan vi gör och vi börjar känna oss nyktra igen. Vi kommer på att vi nog fortfarande är väldigt borta men vi känner oss ändå nyktra nog att röka på.

Vi går ner till en lite större stig och går sedan in på en mindre och sätter oss på några stenar och stubbar för att tända några joppar. Jag och A delar på en stor och J tar fram en till honom. Vi var vid det här laget bara på början av comedownen fastän vi kände oss hyfsat nyktra och jag var ganska lättretad och lite dryg. Vi började röka och jag delade inte direkt rättvist med A. Efter ett tag märker vi att J flippar ur lite grann och kort efter börjar även jag trippa som in i helvete. Dumt nog tog jag mellan vågorna av hallucinationer och mentala atombomber fram en till joint och rökte den. Nu var jag bortom all räddning, nu visste jag att jag gjort något riktigt dumt.

Jag tittar på J och hans ansikte ser skumt litet ut jämfört med hans huvud, nu är jag rädd. J är också rejält trippad nu och A är hyfsat trippad men troligtvis väldigt oroad då jag och J är så totalt förstörda jämfört med honom.

Vi går in i skogen och nu kan man säkert säga att vi kollektivt snetrippar. Jag tyckte inte om detta på något sätt. Jag var inte i närheten av att vara "hög" nu bara trippad. Det här är en helt annan tripp än den vi startade ca fem timmar sedan. Det känns inte alls som att jag är på syra, det kändes som att medvetandet var på en helt annan nivå. Första trippen var vi som små naiva barn som hade en underbar tid i himlen. Nu blev vi nerdragna på jorden men hjärnan var totalt överhettad, det kändes som att jag drömde och inte kunde vakna upp samtidigt som någon hade skruvat upp hjärnan på 200%, det var som att spy igenom ögonen.

Vid denna tid var det visuella, för mig i alla fall helt galet. Det kom i vågor och de väldigt onaturliga och förvrängningarna intensifierades enormt. A såg ut som en tecknad dataspelskaraktär som leviterade och vi ett tillfälle blev hela mitt synfält rosa. Vi växlade mellan att gå helt utan mål och att sitta ner och försöka sansa oss. A frågade om man skulle gå med vågorna eller försöka kämpa emot, jag kunde inte svara, jag var inte kapabel att prata. Vi försökte hålla en konversation men det blev mest "öhh, vill ni... typ prata?" -"aa" följt av tystnad.

Efter några fler sessioner av att sitta ner på olika ställen frågade A om/när det skulle gå över. Jag sa att vi trippade och skulle bli normala snart även om jag själv nu hade börjat betvivla det. Det kändes som en dröm som jag desperat ville vakna upp från.

Efter några resor till började J spela upp musik, detta var utmärkt då det höll en kvar i verkligheten, jag började t.o.m. tycka att det var lite mysigt, även om jag verkligen ville att det skulle ta slut. Det var väldigt mycket myggor, och jag hade bara shorts och T-shirt så jag blev rejält myggäten, men jag brydde mig inte nog för att vifta bort dem, vilket jag ångrade dagarna efter.

Efter ett tag blir någon plötsligt på bra humör och eftersom vi på något sätt delade på känslorna spred det sig på och det kändes otroligt, jag tyckte det kändes som att LSD-guden straffat oss för vår oförsiktighet och att jag nu hade fått en enorm mängd insikt och vishet som jag däremot inte kunde sätta ord på. Jag minns att jag kände mig som Ernst Kirschteiger, gåendes barfota med ett väldigt glatt humör och en generellt mysig känsla.

Vi gick till sjön och satte oss och grillade korv, det var väldigt trevligt. Vi pratade om vad fan som precis hade hänt oss och jag tyckte det var en givande upplevelse. Vi satt vid elden i någon timme till och sedan var det dags för mig att dra mig hemåt. J och A skulle också dra så vi gick till bussen och ringde en polare och pratade om upplevelsen. Sedan åkte vi hem, jag kände mig nöjd mig dagen och ångrade inte ens att jag rökte gräset, nu var jag inte särskilt borta längre, bara lite visuals kvar.

På vägen hem gick jag in på McDonalds och köpte en McFlurry, det kan ha varit det godaste jag någonsin ätit. När jag väl kom hem satt jag mig och skrev musik till 3 på natten, då jag äntligen kunde somna. Det jag är mest förvånad över idag är hur jag, J och A verkligen nästan upplevde samma saker hela tiden, det var lite som att vi delade hjärna och blev hopkopplade och även hur otroligt stimulerande LSD kan vara, i alla fall denna batch för mig, jag kunde inte somna på 16 timmar efter intag.

Trist att ni hamnade i en snetripp, sånt som händer ibland. Förövrigt skön rapport, har du testat på LSD igen efteråt?

Jadå, två gånger till, en gång ute i skogen med J och A, och en gång hemma. Kanske skriver en rapport nån gång, men jag tror det blir ett tag innan jag trippar igen. De sista gångerna kändes det inte särskilt givande och det gick inte riktigt lika bra.