Jordgubbsträdet hade precis blommat färdigt. Fullt av körsbärsknoppar hade också börjat slå ut under stammen. Stenarna rullade fram och tillbaka över marken samtidigt som dom diskuterade hur lång en idealisk meter egentligen var. Jordgubbsträdet var på ganska dåligt humör det här århundradet. Det hade tröttnat på stenarnas eviga tjat om hur lång en idealisk meter egentligen var redan för 370 år sedan. Men stenarna vägrade att upphöra med den meningslösa diskussionen.
Egentligen saknade hela diskussionen ett givet mål. Målet verkade snarare vara att hålla den meningslösa diskussionen vid liv. Det var förmodligen det som gjorde jordgubbsträdet så förbannat ilsken. Inte nog med att det satt fast med rötterna i marken och att körsbärsknopparna skavde över hela rotsystemet. Dom här jävla stenarna och deras eviga tjat om hur lång en idealisk meter egentligen var höll på att göra den helt galen.
Snälla försökte jordgubbsträdet, ”kan ni inte rulla den här förbannade diskussionen på något annat ställe?” Och förresten, vad har ni tänkt att göra när ni kommer fram till hur lång en idealisk meter är egentligen? Vad har ni tänkt göra med svaret?
Stenarna stannade upp med rullningen, tittade på jordgubbsträdet och såg frågandes ut. Hur menar du? Frågade en av stenarna tillslut. Vi har försökt komma fram till hur en lång en idealiskt meter är i över 5 miljoner år nu och du tycker att svaret inte är viktigt? Har du varit en sten någon gång? Uppenbarligen inte, för hade du varit det någon gång så hade du vetat att tid är för evigt och inget man bara slänger bort genom att hoppa över massor av viktiga svar. Innan vi vet vad vi ska göra med svaret när vi kommer fram till hur lång en idealisk meter är så måste vi ju ha svaret ellerhur?
Det är lätt för dig att säga att vi ska sluta diskutera det här, du varar ju inte för evigt. Du har verkligen all tid i världen att slänga bort på ingenting. Något som vi stenar inte råkar att ha!
Stenen fnyste ilsket åt jordgubbsträdet och forsatte sedan att rulla vidare diskussionen. Det här var verkligen en jobbig sits för jordgubbsträdet. Jordgubbarna hängde i stora klasar över alla låtsas grenar och viskade onda besvärjelser över hela barksystemet. Det var likadant varje år, jordgubbarna försökte få barken att lossna innan dom själva trillade ner. Om barken lossnade före jordgubbarna så slapp jordgubbarna att landa på marken och då skulle dom förevigt enligt profetian slippa att vara jordgubbar på ett träd nästkommande säsong.
Jordgubbsträdets närmsta granne, en spirituell flyglampa som tappat sin flygförmåga under kriget med filurerna verkade smått road över den uppenbara frustrationen som jordgubbsträdet kände. Säg mig granne sade han till jordgubbsträdet. Du har aldrig funderat på att låta körsbären växa på dina låtsasgrenar istället? Det är ju som så att jordgubbar egentligen ska växa på buskar och körsbär ska inte växa under marken på ett rotsystemen. Det kanske är som så att du inte har rätt att begära att dina jordgubbar skall vara snälla mot dig? Och särskilt körsbären är nog smått irriterade på dig. Tänk dig själv om du var tvungen att växa mitt i en skog till exempel, inte särskilt kul för dig va?
Jordgubbsträdet hatade sin närmsta granne, det kunde inte tänka sig något värre än att ha en sarkastisk, bitter gammal spirituell flyglampa som sin närmsta granne. Jordgubbsträdet låtsades som att den inte hörde. Men den spirituella flyglampan fortsatte. Och har du tänkt på att det kanske inte är så kul för alla dina låtsas grenar att just bara vara på låtsas? Har du tänkt på att dina låtsasgrenar egentligen vill vara på riktigt? Och inte nog med det, vem är du att avgöra var stenarna ska ha sina diskussioner eller inte?
Jordgubbsträdet fortsatte att låtsas som att den inget hörde och började istället att gnida sin rygg mot en gammal övergiven fåfäng skrotbit som någon hade tappat vid stammen flera hundra år tidigare. Jordgubbsträdet låtsades som att den spirituella flyglampan inte fanns och som att den njöt i fulla drag av att gnida sig mot den fåfänga skrotbiten.
Egentligen var jordgubbsträdet medvetet om att den spirituella flyglampan hade rätt och att allt förmodligen skulle komma i bättre balans om den gjorde som flyglampan sade. Men nu var det som så att jordgubbsträdet hade slitit i många år för att lura ner körsbärsknopparna i marken och jordgubbarna upp på dens låtsasgrenar. Det var liksom inget den tänkte överge bara för att hamna i balans.
Egentligen saknade hela diskussionen ett givet mål. Målet verkade snarare vara att hålla den meningslösa diskussionen vid liv. Det var förmodligen det som gjorde jordgubbsträdet så förbannat ilsken. Inte nog med att det satt fast med rötterna i marken och att körsbärsknopparna skavde över hela rotsystemet. Dom här jävla stenarna och deras eviga tjat om hur lång en idealisk meter egentligen var höll på att göra den helt galen.
Snälla försökte jordgubbsträdet, ”kan ni inte rulla den här förbannade diskussionen på något annat ställe?” Och förresten, vad har ni tänkt att göra när ni kommer fram till hur lång en idealisk meter är egentligen? Vad har ni tänkt göra med svaret?
Stenarna stannade upp med rullningen, tittade på jordgubbsträdet och såg frågandes ut. Hur menar du? Frågade en av stenarna tillslut. Vi har försökt komma fram till hur en lång en idealiskt meter är i över 5 miljoner år nu och du tycker att svaret inte är viktigt? Har du varit en sten någon gång? Uppenbarligen inte, för hade du varit det någon gång så hade du vetat att tid är för evigt och inget man bara slänger bort genom att hoppa över massor av viktiga svar. Innan vi vet vad vi ska göra med svaret när vi kommer fram till hur lång en idealisk meter är så måste vi ju ha svaret ellerhur?
Det är lätt för dig att säga att vi ska sluta diskutera det här, du varar ju inte för evigt. Du har verkligen all tid i världen att slänga bort på ingenting. Något som vi stenar inte råkar att ha!
Stenen fnyste ilsket åt jordgubbsträdet och forsatte sedan att rulla vidare diskussionen. Det här var verkligen en jobbig sits för jordgubbsträdet. Jordgubbarna hängde i stora klasar över alla låtsas grenar och viskade onda besvärjelser över hela barksystemet. Det var likadant varje år, jordgubbarna försökte få barken att lossna innan dom själva trillade ner. Om barken lossnade före jordgubbarna så slapp jordgubbarna att landa på marken och då skulle dom förevigt enligt profetian slippa att vara jordgubbar på ett träd nästkommande säsong.
Jordgubbsträdets närmsta granne, en spirituell flyglampa som tappat sin flygförmåga under kriget med filurerna verkade smått road över den uppenbara frustrationen som jordgubbsträdet kände. Säg mig granne sade han till jordgubbsträdet. Du har aldrig funderat på att låta körsbären växa på dina låtsasgrenar istället? Det är ju som så att jordgubbar egentligen ska växa på buskar och körsbär ska inte växa under marken på ett rotsystemen. Det kanske är som så att du inte har rätt att begära att dina jordgubbar skall vara snälla mot dig? Och särskilt körsbären är nog smått irriterade på dig. Tänk dig själv om du var tvungen att växa mitt i en skog till exempel, inte särskilt kul för dig va?
Jordgubbsträdet hatade sin närmsta granne, det kunde inte tänka sig något värre än att ha en sarkastisk, bitter gammal spirituell flyglampa som sin närmsta granne. Jordgubbsträdet låtsades som att den inte hörde. Men den spirituella flyglampan fortsatte. Och har du tänkt på att det kanske inte är så kul för alla dina låtsas grenar att just bara vara på låtsas? Har du tänkt på att dina låtsasgrenar egentligen vill vara på riktigt? Och inte nog med det, vem är du att avgöra var stenarna ska ha sina diskussioner eller inte?
Jordgubbsträdet fortsatte att låtsas som att den inget hörde och började istället att gnida sin rygg mot en gammal övergiven fåfäng skrotbit som någon hade tappat vid stammen flera hundra år tidigare. Jordgubbsträdet låtsades som att den spirituella flyglampan inte fanns och som att den njöt i fulla drag av att gnida sig mot den fåfänga skrotbiten.
Egentligen var jordgubbsträdet medvetet om att den spirituella flyglampan hade rätt och att allt förmodligen skulle komma i bättre balans om den gjorde som flyglampan sade. Men nu var det som så att jordgubbsträdet hade slitit i många år för att lura ner körsbärsknopparna i marken och jordgubbarna upp på dens låtsasgrenar. Det var liksom inget den tänkte överge bara för att hamna i balans.
