valiumvaliums egna texter

Ge mig gärna pekpinnar kring språk o.s.v. mitt första försök till något självbiografiskt. Väldigt tacksam för konstruktiv kritik. Here goes:

Jag fyller 30 år om några dagar. Det har varit 30 tunga år. Så länge jag kan minnas har jag mått psykiskt dåligt, med några få ljusglimtar av glädje.

Det hade varit fel att säga att hela min barndom var horribel, det var den inte. Den innehöll som sagt ljusglimtar. Jag har många fina minnen av besök hos min farfar och somrar vid hans sommarstuga. Det är minnesbilder som jag förknippar med ljus och glädje och jag återupplever dom ibland.

Ett fint minne jag ibland tänker på är farfars stora hus på landet som var kombinerad affärslokal och bostad. Affärslokalen hade stängt år innan jag föddes, men farfars intresse för antikviteter hade fyllt upp affärslokalen. Jag minns att det var en stor lokal och att det var kallt och ljust, med lite damm i luften. Det måste ha varit vinter eller senhöst. Skarpt nordiskt ljus och kyla fyllde luften i affärslokalen. Jag kan inte ha varit gammal alls, bara en liten spjuver. Det var så spännaande att strosa runt och titta på alla främmande och ålderdomliga saker.

Lokalen var fylld av slottsmöbler, rokkoko och barock, gamla persiska mattor, matsilver, skåp, porslinsvaser, soffor, skrivbord med elfenbensdetaljer och på väggarna hängde sablar, svärd och klockor samt olika blåsinstrument. Att vara där inne var helt magiskt, jag älskade det och var därinne så ofta som möjligt när vi var på besök. Jag tror lite romantiskt att det är därför jag blev intresserad av anekdotisk historia.

Farfar var väldigt snäll vad jag minns. Och när vi var hos farfar var min far ofta på gott humör. När pappa var på gott humör var jag inte rädd så farfar blev något av en trygghet, en säkerhet. Inget dåligt hände någonsin mig när jag var i farfars närhet. Farfar var belevad, generös och härligt varm. Jag skulle inte säga att han var jovial, men han och pappa kunde ibland ta ner sablar från väggarna och fäktas och skoja runt. Farfar älskade bakelser, mums-mums var en stapelvara. Precis som att det var tradition att var gång vi besökte honom åkte vi förbi Elsa Anderssons anrika konditori i Norberg för att köpa med oss något gott, gärna tårta eller bakelser. Farfar såg också till att det alltid fanns ett överflöd av gott tills oss barn. Det var alltid lördagsgodis, läsk, weinerbröd, choklad undanstoppat i alla köksskåp i det tillfälle att hans barnbarn skulle komma på besök och fanns det inte åkte han mer än gärna och köpte in även om det var många mil till närmsta affär från sommarstugan. Det var heller inga små påsar han köpte. Jag minns att han gav mig en så stor kexchoklad att jag knappt förstod att den var till mig, och det var 6 stycken i en förpackning.

Han skämde också bort mig med leksaker, spelkulor, kortspel, radiostyrda bilar. Och jag fick som jätteliten pojk använda åkgräsklipparen som transportmedel där ute på landet. Det var helt fantastiskt.

Han visade också ett intresse för mig och mina tankar, jag minns att vi talade mycket med varandra om saker och ting som betydde något för mig, tyvärr har jag glömt vad det var vi talade om, det är nu 20-25 år sedan. Vad jag minns lärde han mig spela schack med olika bondeöppningar, han satt gärna ner och lärde mig olika kortspel. Vi brukade sitta i sommarstugans tambur som hade stora fönster ut mot sjön och spela svälta räv medan vi väntade på maten. Det var ofta rejäll husmanskost, brun 70-talsmat. Kotletter i brunsås och potatis. Farmor tyckte jag åt så mycket "sövel", medan pappa och farfar tyckte det var bra för jag fick sådan brottarnacke. (Sövel = ålderdomligt ord för pålägg/kött).

Farfar var en musiker, han var fantastisk på trumpeten och spelade på 40-talet som 1a trumpetare i "The Whispering" – världens nu äldsta fortfarande existerande storband. Av någon anledning så minns jag inte mycket av hans spelande, men det var han som gav mig intresset till att försöka mig på musik och det har gett mig otroligt med glädje genom åren. Nu blev jag aldrig profesionell såsom han på trumpet, eller min farfars far på dragspel, men jag har en grundläggande känsla för takt och vad som är "god musik", jag kan spela saxofon och ta upp en gitarr.
Det är trist att säga, men på ett sätt känns det nu som om min farfars väsen format mig mer än vad min egen far har gjort.

Hela min uppväxt var jag rädd för min far. Han var så ombytlig i humör och han kunde slå mig rejält hårt. Riktigt hårt. Han hotade mig flera gånger med att han skulle mörda mig för att jag var ett så hemskt barn.

När jag tänker på det så var det egentligen inte så att jag fick stryk HELA TIDEN, men däremot så hölls jag i en ständig rädsla för att bli slagen. Jag var alltid rädd. Jag var strykrädd.

Mitt första minne av att få stryk var när jag på dagis hade kissat ner mig, och jag hade gjort det flera gånger, så jag fick låna ombyteskläder. Jag vet inte varför jag kissade ner mig flera gånger, men jag kunde inte hålla mig just den dagen. Mamma var på en resa med jobbet i London och pappa var rasande.

Jag minns att det sker i badrummet där jag är totalt utelämnad åt hans våld. Det finns ingen storasyster hemma heller och min lillebror var inte ännu född. Han håller upp mina nerkissade jeans och skriker: "Vad är det här?!" upprepade gånger samtidigt som han slår mig. Jag tror inte det var så hårt, men jag fick nog en spark en snyting och en lavett, kanske dragen i örat och håret. Jag minns inte smärtan, men jag minns att jag blev så rädd. Jag var 4a år och det är första gången jag minns att han förvandlades till personen vilket jag kom att vara rädd för resten av min barndom. Jag var oftast inte rädd för personen utan jag var rädd för att han skulle bli den personen som skrek och slog mig.

En gång trodde jag att han skulle slå ihjäl mig. Jag var då 12 år och hade i flera år haft problem med en kille som hette Joakim Svensson. Joakim menade att jag mobbade honom och det innebar att jag fick många telefonsamtal hem från föräldrarna eller lärare vilket innebar att jag fick stryk. Jag tror inte jag mobbade honom, jag var retsam och eftersom han var så skör och visste att jag fick skit när jag retade honom tillbaka blev det någon dålig jävla cirkel där han retade mig lite – jag retade lite tillbaka – han blev ledsen – någon förälder eller lärare ringde hem och jag fick stryk – jag försökte undvika att reta honom, men det gick fan inte. Han var en retsticka som kunde få en hel skolklass efter sig då han förutom att vara mytoman och skrytsam var jävligt elak. Och om andra killar jävlades med honom och jag var i bakgrunden så fick jag ändå skiten för det hela. Man sa att jag syndes och hördes mest, men det var nog inte så hela tiden. Det var bara väldigt enkelt att skylla på mig, jag var stor och bullrig och det bara blev så. Det var mitt fel.

Fortsättning följer:

fortsättning:


Det som skedde den gången jag trodde att min far skulle döda mig var att ett litet skojbråk i träslöjdssalen eskalerade och Joakim började jaga mig med en kniv in i ett annat klassrum som stod tomt bredvid träslöjdsalen. Jag minns att jag inte var rädd, jag vände mig om och skrek något åt han som fick han att ge sig – vilket han gjorde. Det var här jag gjorde fel. Jag ville hämnas på alla gånger jag fått skit och stryk för att han menade att jag retade honom. Jag berättade för träslöjdsläraren hela sanningen: Joakim Svensson hade jagat mig med en kniv och hotat mig. Jag fick gå till rektorn och berätta vad som hade hänt: Joakim Svensson hade jagat mig med en kniv och hotat mig.

Det kändes skönt, ljuva hämnd. Nu skulle rektorn ringa hem till Joakim och han skulle få skit. Äntligen skulle han få smaka på lite av sin egna medicin.

Träslöjden var sista lektionen för dagen och jag gick hem ganska lättad eftersom jag visste att jag i vartfall inte skulle få stryk. Det var Joakim som jagat mig med en kniv och kanske skulle jag få jag vet inte. Pappa kanske skulle tycka lite synd om mig.

När jag närmar mig hemmet så ser jag att pappas bil är hemma och här får jag en klump i magen. Det var alltid så att ifall pappa var hemma tidigt ifrån jobbet, eller innan mamma – då var det stryk eller terror som väntade.

Jag hann knappt komma innanför dörren innan jag blev stel av skräck. Det var så där hemskt jävla tyst och jag ropade hallå. Jag tog av mig skor och ytterkläder och gick in i köket och pappa var i telefon helt stel. Han la på. Jag minns inte riktigt vad han skrek, men det var något i stil med "vad fan har du gjort?!"

Någonstans i kommunikationen mellan mig och rektorn eller rektorn och pappa hade det blivit fel. Eller kanske var det så enkelt att man var så van att det var Christian som var boven. Det var jämt Christian så det blev nog mitt fel av gammal vana.

Så av gammal vana blev jag riktigt jävla misshandlad av min far och hotad med kniv – men det var liksom inte smärtsamt såsett. Jag var bara riktigt jävla rädd och fruktansvärt ledsen för den här gången var det jag som var offret för Joakim Svensson, men jag fick skulden och blev misshandlad ändå. Det fanns ingen skillnad längre. Om jag var förövare eller offer spelade inte längre någon roll, jag fick stryk ändå och på ett sådant sätt att jag trodde jag skulle bli mördad.

Jag minns inte så mycket detaljer kring det hela och det är nog bra. Min lillebror nämnde detta för mig för inte så länge sedan, att detta var något han mindes. Att han mindes att en förväxling skedde och jag fick skulden. Det innebär att om Sebastian visste det, så måste min far ha vetat det, men jag fick aldrig någon ursäkt.

Det närmsta ursäkt jag fått var när jag en gång lekt med vattenpistol och sprutade lite på pappa när han målade en vägg utomhus. Han blev rasande och slog mig rejält och sedan fick jag gå och lägga mig, mitt på dagen, på sommaren. Jag var som vanligt rädd för att det skulle fortsätta, jag minns att min storasyster förbarmade sig över mig och jag fick läsa hennes ungdomstidningar "Frida"/"OKEJ" eller vad de nu hette. Pappa målade väl färdigt och kom sedan in till mig och jag trodde här att misshandeln skulle fortsätta, men istället tog han med mig till affären och bjöd mig på magnumglass och lekte med mig i lekparken. Vi åkte rutschkana och jag fick lova att inte berätta för mamma att han blivit arg på mig, oklart varför – kanske mamma hade hotat honom med skillsmässa om han fortsatte att slå? Jag vet inte.

Det var något som mina föräldrar bråkade mycket över – min mor tog mig alltid i försvar och det gjorde min far rasande. Min far menade att min mor klemade bort mig och jag hör fortfarande han skrika "Ser du att det alltid är du som gör att vi bråkar". Det var alltid mitt fel att de bråkade, det var en otrolig tyngd att bära, helt fruktansvärt att känna att man som litet barn förstör så mycket genom att bara existera, inte passa in och fungera att det flera gånger höll på att leda till skillsmässa. Att bära det på sina axlar som barn: "Det är ditt fel att våran familj rämnar" – det var jävligt tungt, men det var faktiskt så som jag minns det. Det var alltid kring mig de bråkade, ytterst sällan om något som inte kunde härledas till mig eller min person.

Vad tycker ni? Ska jag fortsätta på självbiografin?