Svenska skarprättare/bödlar/rackare

En välskriven bok om svenska bödlar där titeln just är "Bödlar, liv död och skam under svenskt 1600-tal" och efterordet av författarinnan Annika Sandén är daterat Linköping 22 Mars 2016. Hon tar där upp lite av historien om Bödelsyrket.

Eller vad man skall kalla det?

Och att landets första Bödlar.Var stad hade ju sin egen. Att dessa från början var nådesbödlar. Det vill säga att de hade fått nåd från att dömas för brott om de åtog sig bödelsvärvet. Och att ur detta växte arvsbödlarna fram, alltså rena bödelsdynastier.

Alla som har läst Vilhelm Mobergs eminenta roman "Rid i natt" (1941) minns förmodligen den beryktade Hans i Lenhovda, en av bokens mest minnesvärda karaktärer. Denne man framställs på ett föga sympatiskt vis. Dömd för ett dråp, som han emellertid själv påstod begicks i självförsvar, fick han välja mellan att avrättas eller att bli bödel (synonymen Mästerman används genomgående i boken) eftersom "gamle Mästerman var död", enligt Mobergs roman. Som yrkesman var han slarvig, glad i spriten, som person antyds det att han var liderlig, något han fick möjlighet att utnyttja i sitt yrke, då han ibland "skonade" kvinnor som dömts att sitta i stocken utanför kyrkan som skamstraff genom att lösgöra dem i förtid, och ta med dem hem till bödelsstugan och ha sex.

Moberg har dock helt klart en verklig förebild till Hans i Lenhovda i den beryktade Nils Bock, som var verksam som Mästerman i Värend på 1600-talet och som kom från - just precis - Lenhovda*. Han var en "hopplös usling, suput, tjuv och horkarl", i en domboksanteckning beskrivs att han grävt ner avrättades lik så grunt "att kreatur därutöver mycket råma och hundar och svin dem uppäta". Vid ett annat tillfälle kom han till en avrättning i Konga härad, där en man skulle hängas, utan att ha något rep med sig (vilket alltså tycks ha ankommit på bödeln att ta med sig, åtminstone i de här berörda trakterna), vilket slutade med att han fick improvisera, och hängde den dödsdömde mannen i en hästgrimma.

Han ska ha haft båda öronen avskurna (för att inte kunna smita från sitt yrke och hålla sig undan), och dolde detta vanhedrande faktum genom att alltid uppträda i skinnhuva. Detta förfarande, att stympa eller brännmärka bödlar, var vanligt från medeltiden och fram till sent 1600-tal, då "humanitetens vindar" börjat blåsa så pass även i avlägsna landsändar att man avstod från att permanent märka en mästerman. Även han kunde ju i teorin "skola om sig" och påbörja en annan yrkesbana, även om det i praktiken nog var ytterst få som var beredda att anställa en före detta mästerman. Även bödelns familj fick lida av faderns yrkesval. Från Småland omnämns det hur man brukade döpa mästermannens barn efter Gudstjänsten, istället för före vilket var standardförfarande, dock förnekades "bövelsbarnet icke kristendomen", vilket gamla sockenstämmoprotokoll påpekar.

Ofta fick bödeln därmed söka sin hustru i mindre aktade klientel, om han någonsin ville bli gift. I de fall som äldre tiders bödelshustrur förekommer i historiska källor är också omdömena om dem i regel mindre insmickrande. Nils Bocks hustru ska exempelvis ha passat väl ihop med sin make. Hon var glad i starkvaror, och gjorde sig skyldig till stöld vid ett par tillfällen, hon benådades tämligen kvickt vid första resan, men 1644, då hon greps igen, dömdes hon av rådhusrätten i Växjö till "kvick i jord att nedgrävas". Hovrätten mildrade domen, annars hade verkställandet av domen blivit ytterst makabert i och med att det hade ankommit på Nils Bock själv att som bödel begrava sin hustru levande.

Även Nils Bock dömdes vid ett par tillfällen. 1642 dömdes han av rådhusrätten till "att ligga i tornet (förmodligen på Kronobergs slott) på vatten och bröd i en månad och därefter hudstrykas*"

* hudstrykas = piskas, gisslas

Straffet tycks inte ha gjort ett bestående intryck på Bock, för tre år senare dömdes han ånyo, denna gång till "galge och gren" (hängning), men fick straffet omvandlat till hudstrykning. En "kollega" från Kalmar fick resa till Växjö och låta spöna dansa på Nils Bocks rygg, som inte kan ha sett grann ut efteråt (hudstrykning ledde oftast till att ryggen efteråt täcktes av fula, vanprydande ärr för resten av livet). För detta erhöll Kalmarbödeln tre daler i ordinarie arvode plus traktaments- och reseersättning.

Då bödelsyrket var så pass föraktat hade bödeln det inte lätt att hitta anständigt folk som ville umgås med honom, även om detta i någon mån ändrades under 1700- och 1800-talen då kungen och andra myndigheter faktiskt vidtog en del åtgärder för att i någon mån höja bödelsyrkets status. Från och med mitten på 1700-talet anställdes till exempel ytterst sällan någon bödel med brottsligt förflutet, istället fick intresserade "bödelsaspiranter" ansöka till tjänsten som till andra officiella tjänster. Men på 1600-talet låg detta ännu framtiden. Det berättas att bödlarnas stugor, som i regel låg avsides för att inget ärligt folk ville bo nära bödeln, ofta var samlingsplatser för horor, tjuvar, landstrykare och allmänt löst folk, och det var inte helt ovanligt att bödeln fick avrätta "gamla bekanta". Man kan förmoda, eller åtminstone gissa sig till, att det kanske fanns en outtalad överenskommelse, eller åtminstone en insikt; att de som satt i bänk hemma hos bödeln som goda dryckesbröder en vacker dag kanske skulle få huvudet avhugget av sin värd, men att det i så fall inte var något personligt.

* = Enligt uppgift ska Nils Bock ursprungligen kommit från Stockholm, men han ska ha varit bosatt i närheten av Lenhovda under sin tid som bödel.

Göteborgs siste bödel Olof Wilhelm Bergendahl finns en hel del skrivet om
B.la i det eminenta boken "Spökhus i Göteborg"

Här finns lite info om honom (och även bild)

https://sok.riksarkivet.se/frigivna-...3&tab=post#tab

Har verkligen det straffet funnits? Låter makabert?

Ja, det har funnits, sista gången det verkställdes efter lagens bokstav, var mig veterligt 1616, då en 18-årig dräng i Kinnevalds härad dömdes till levande begravning för tidelag. Ståthållaren i Jönköping, Nils Stiernsköld, slog fast att han skulle stå sitt straff, och han begravdes levande, tillsammans med kon "uti ett stort rör" (stenröse), enligt Kinnevalds härads dombok.

En annan gång som straffet mycket väl kan ha verkställts var bara fem år tidigare, 1611, då en man i Sunnerbo härad dömdes till "kvick i jord eller å båle brinna" för tidelag. Inga källor som anger ståthållarens eller kunglig majestäts (en myndighet) granskning av den domen (från och med tidigt 1600-tal skulle alla dödsdomar granskas av högre instans, detta var inte någon sorts överklagan då skuldfrågan redan ansågs klarlagd i och med häradsrättens dom, de skulle endast besluta om straffets verkställande) verkar dock finnas bevarade då de inte finns med i någon av de böcker jag har som behandlar fallet, men Kalmarkriget pågick samtidigt, så det är kanske inte så konstigt.

Innan dess får vi dock gå tillbaka till 1400-talet för att hitta bekräftade fall, det finns en handfull sådana från Stockholm, där tidiga tänkeböcker finns bevarade. Hur pass vanligt det var tidigare kan vi omöjligt veta med säkerhet då inga domböcker eller dylikt äldre än från 1400-talet finns, men det var sannolikt regelbundet förekommande, då straffet föreskrevs för ett antal olika brott.

Straffet fanns kvar i formell lagtext tills 1734 års lag ersatte Kristoffers landslag, men tycks alltså inte ha verkställts i praktiken på mer än 100 år dessförinnan. En anledning till detta var att underrätterna var ålagda att döma strikt efter lagens bokstav, de kunde alltså inte utdöma ett lindrigare straff även om de hade velat. Däremot kunde hovrätterna ta hänsyn till förmildrande omständigheter, och omvandla brutala straff.

Det har hänt mycket i lagarna på 400 år