Parhästar inom kulturskapande

Man kan säga: det finns konsthistoriska parhästar, veritabla kreativa dioskurer: Schiller och Goethe, Liszt och Wagner, Beatles och Stones, Lovecraft och Clark Ashton Smith, Beach Boys och Jan & Dean... Samtida konstnärer/grupper, kompisar eller bekanta med varandra, och likartade i stil.

Ett kärt besvär blir då att avgöra "vem som var bäst", vem som hade den där lilla fördelen, den där lila, lilla överlägsenheten i stil och magi. Så inser man efter ett tag att det där är futilt, det går inte att jämföra; man får gilla båda på sina premisser. Som Lovecraft och C. A. Smith; den förre hade mer demoniskt sug i sina texter, nådde den drypande ångesten, medan den senare var bättre poet och förmådde släppa in humorn i sina opus.

Annars var de ju båda drivna stilister, drömmande katedralbakare, romantiker och pupurskimrande nattgäster. Om de någonsin träffades vet jag inte, men de brevväxlade, skrev ibland veritabla luntor brevledes. Särskilt Lovecraft kunde låta pennan löpa iväg; att skriva sitt pensum på aktuell Weird Tales-novell gick väl an, en sida eller två, men handlade det om att skriva om katters behag eller dagspolitik eller litteratuthistoriska åsiker, allt i ett brev till den californiske kollegan, ja då var det ju mycket roligare, då fanns ingen spärr.

Men Beach Boys och Jan & Dean då? Kanske skrev Brian Wilson låtar åt båda grupperna, sitt eget Beach Boys samt åt Dean Torrance och Jan Berrys grupp. Ändå har ju vardera gruppen sin lilla särart. Är själv särskilt förtjust i Jan & Dean, kanske av snobbiga skäl: de är helt enkelt mindre kända än Beach Boys. Lyssna på "Honolulu Lulu", "Popsicle", "New Girl In School", "The Little Old Lady From Pasadena"... Psykedelisk barber shop-musik, slätpolerad californiapop: sån var den, denna Jan&Dean och Beach Boys' musikaliska nisch.

Och popen: Beatles och Stones gjorde ungefär samma grejer, med anmärkningen att Beatles ledde och Stones följde. Klassiska instrument, psykedelisk skiva, vitt album...

Liszt och Wagner: båda var 1800-talstyskar (Liszt "född i Ungern" men etnisk tysk) och senromantiska swaschbucklers, full orkester, musik med visst narrativt tema (Liszt: symfoniska dikter; Wagner: operor). Och man var vänner IRL också.

Schiller och Goethe då? Vänner IRL, idealism, traditionalism.

Ännu ett exempel på parhästar inom konsten kunde vara Heidenstam och Strindberg. Dessa var ungefärligen samtida och utförde både en öppen och tyst dialog genom sin konst: öppen i början, implicit senare. Att den ene var vänster och den andre höger bidrog bara till kryddan.

- - -

Att diskutera / posta vidare kring: exempel på fler av dessa konsthistoriska parhästar. Inom litteratur, bildkonst (Matisse / Picasso eller Picasso / Braque), musik, allt. Konstskapare som var samtida och levde i zonen av "kompisar som påverkade varandra kreativt" eller "ovänner som ändå hade påvisbart inflytande på varandra". Även annat relevant må nämnas och diskuteras, såsom "kulturskapare som ej har påvisbar förbindelse historiskt men som ändå var koordinerade i tid och rum och hade typ samma stil" (som exempelvis Judas Priest -- Iron Maiden).

Sedan kan man försöka kalibrera vem i aktuellt par "som var bäst" men det är överkurs.

Jörgen Fahlberg och Håkan Florå tycker jag se ha delvis samma konstnärliga visioner trots rätt skilda uttryck.

Man kan förstås nämna de svenska poeterna Bertil Malmberg och Gunnar Ekelöf.

Båda var födda kring sekelskiftet -- präglade mellankrigstidens litteratur -- Ekelöf mer modern, Malmberg mer traditionell. Men med tiden övergick även Malmberg till fri vers.

Malmberg behöll ett slags traditionell förankring medan Ekelöf var lite "anti". Dock hade även han en fot i traditionen.

Ekelöf efterträdde på 1950-talet Malmberg i akademin. Han fann föga att nämna i Malmbergs produktion men han utnämnde iaf "Dårarna" till en av av svenska språkets vackraste dikter.