Dejta någon med boendestöd?

Min partner har stöd för sin ADHD och behöver hjälp att komma ihåg saker osv. Känns som att man kan få en förälderroll tillslut, vilket jag verkligen inte känner för.

Det beror helt och hållet på anledningen, svårt att svara utan att veta orsaken bakom.

Vi blev sambos senare och bodde ihop i många år. Tror faktiskt aldrig jag älskat en tjej så mycket.

Det som var jobbigast var att hon var så osäker på allt så vårt förhållande dog allt eftersom jag blev tjurig över att vara hennes pappa.

Exempelvis så ville läkarna dra in hennes "knark" (vilket fungerade jäkligt bra) titt som tätt eftersom det var tydligen skitfarligt att hon var beroende av något hon mådde bra av. Läkarna använde henne som någon labbråtta och hon var aldrig den som klarade säga "Nej... jag mår rimligt bra nu. Jag vill inte.". Hon blev skitjobbig när hon fick de här substituten. Det brukade sluta i en massa bråk mellan mig och henne och att hon fick byta tillbaka till metylfenidat, efter att jag tvingat henne att snacka med läkare. Hon var för snäll för att ryta ifrån.

Hade jag fått börja om från början med den tjejen så hade jag absolut gjort det. Jag hade skitroligt med henne, men jag hade tacklat situationen annorlunda. Jag skulle aldrig vara rädd för att träffa en tjej med ADHD igen. De är inte sin diagnos... de har sina olika personligheter.

Jag instämmer fullständigt. Skrev det tidigare i tråden. Man lär ledsna på att hela tiden tjata om basala saker som att gå till jobbet eller åtgärden, betala räkningar, tvätt, disk mm.

Han behöver helt enkelt förstå att förändringar inte skall ta en hel livstid, men de händer ju inte över en natt heller för dem som har en NPF-diagnos. KBT-terapi kanske skulle behövas om han nu inte redan fått det.

Alla med sådana diagnoser har inte boendestöd. Jag som själv har uttalade autistiska drag (dock inte fastslagen diagnos) tycker att många som går på daglig verksamhet verkar bete sig riktigt efterblivet. Visst har vi en del gemensamma handikapp och saker som är enkla för de flesta är inte det för oss, men vi har inte samma personligheter och man kommer inte undan med vad som helst.

Hur skriver du detta nu då?

Det skulle jag kunna göra.

Hade boendestöd 2h vecka själv för att handla i åtta år när ångesten höll på att gnaga sönder mig invärtes.

Nu klarar jag mig själv men är, och kommer alltid att vara, obekväm i röriga sociala miljöer.

Likväl som jag alltid har varit.

Blind betyder inte att man inte har någon syn alls, utan att den är nedsatt till en viss grad. Total blindhet är en annan mycket ovanligare diagnos.

Det hade jag nog inte gjort faktiskt.

För ett seriöst förhållande hade jag låtit bli för att jag inte har det minsta lust att ta på mig ett "projekt" som jag måste hjälpa till att ta hand om på olika sätt. Ett misstag jag gjort förut om än inte så grovt som att ta mig an någon på boendestöd.

För mindre seriösa träffar hade det väl kanske lite berott på varför, men generellt hade det nog känts som att en sådan person inte är lämplig att "leka" med, att det vore moraliskt tvivelaktigt.