Ursprungligen postat av
LucNN
När jag tar in allt om detta fall, så har jag en mycket klar bild av vad som hände. Tror inte att folk generelt kan förstå. Man måste ha tillgång till ett bestämt upplevelsesrum. Många vet inte vad det vill säga att vara karaktersavvikande. Från ens allertidigaste barndom vet man det själv. Man vet att man inte är som andra. Och man vet också på något sätt hur det skulle vara att vara som andra, fast man aldrig har upplevd det. Man kan utveckla ett mycket djupt lidande och en djup längtan efter att bli frigjort från det annorlunda och få vila som alla andra. För vissa av oss är det så att omgivningen (vare sig föräldrar, syskon eller vänner) inte är kapabla att se att vi inte är människor. Vi vet att vi är monster. Och med tiden kan vi börja vända, så vi inte längre märkar smärtan av att krossa oss mot fönstret i längtan på den andra, normala sidan. Vi börjar växa in i det att vara ett väsen utan för er värld. Och eftersom ni inte ser att vi står utanför och tittar in... ni liksom tror ni är i samma rum... så hittar vi lugn i att ligga på lur och ge efter, ta för oss. Det blir farligt för dig om vi träffar dig när du är ensam. Om vi tar för oss inför allas åsyn, så är det inte vårt pressande som börjar, utan ni ser att vi står ute, och då är det ni som börjar putta. Då är det game över för vår del. Men har vi sluttat pressa mot fönstret och hittar dig ensam när vi vilar i vår onatur, så kan vi få utlopp. Passera barriären. Så får du äran att vara den som hamnar i samma rum, ensamma med monstret. Jag tror det är puberteten och hur vi hanterar den som avgör. Jag blev nästan sexmördare. Det finns tio kvinnor som blev räddat av slumpen. Om vi står inför avgrunden och ska till att visa tomrummet bakom masken, så uppstår ett ögonblick där vi kan välja att gå till mötes med dig istället. Om vi lyckas (och det valet är mycket flyktigt!) Så kan vi faktiskt uppnå normalitet. Men den varar inte vid. Och då kan vi börja pressa igen. Men nu blir smärtan olidlig och det uppstår ett rasande galskap. Det känns som om hela ens kärna blöder. Och du kan inte dela det med någon. Ingen har någonsinne sett dig, men du har alltid sett dem, och det är olidligt. Du kom till världen ensam, lidande, och du lider nu ensam, och folk står med sina betingade problem, men ditt problem är själva det som gör dig dig.
Man kan då få ett mycket djupt och mycket annatfokuserat hat. Det är rättvist att du ska lida med oss. Om du rör oss och tror dig se smärtan, tror att du kan lindra, vi vämjas och förolämpas av din naiva blindhet. Normalt ser vi ned på dig, eller vi lekar med dig och låter dig spela din roll ut medans vi observerar. En slags passivt övergrepp. Också det hemligt precis som oss.
Men blanda nu in amfetamin eller kokain, eller något dopaminergt. Det är en snooze button. Det ger lugnet vi sedan barndommen visste att ni åtminstone hade känt. Det vi blev berövat. Vi har inte sovit länge nu. Vi övergår fra lugn till mani. Vi blir irritabla. Vi blir otåliga. Och avgrunden gör ont igen. Lägg till sömnbrist. Lägg till längtan efter valet, att visa oss. Men vi saknar nu finess, vi håller på att bli psykotiska av sömnbrist. Ut och hitta. Manien tvinger oss. Manien, smärtan, avslöjandets kallande. Vi pressar men vi samtidigt hitta vilan, visa dig monstret. Ut i skogen. Inte bra... lugnet finns inte, så vi går fram, blir frustrerade, vänder om. Och för många ser. Fan. Till slut tar vi klivet, men vi saknar lugnet och kontrollen, så det blir fel, och det gör ont, så vi exploderar och får allt ut. Kväver dig, raseriets tårar, snor och dregel. Och nu har vi gjort det. Du såg oss. Var det allt? Och det var inte som vi hade tänkt oss. Och fan, alla såg det, världen såg det. Kanske inte nu, men imorgon. Jag har förlorat spelet. Men sen barnsben visste jag att det skulle ske. Det finns inget långt liv med lugnet. Kanske kunne man visa sig en, to eller tio gånger, men du skulle bli påkommen. Besvikelsen och stressen övergår till apati. Trötthet. Sen depression. Game over. Men sen händer det. Ett stick av energi och beslutsamhet och lite raseri djupt inne, och du tar steget och avlivar dig.
Tror jag vet hur han var. Hade kunnat vara han. Som tur har jag lärt mig ta det normala perspektivet. Vet att det finns de som hittar till det mer instrumentella utnyttjandet av monstret som tar för sig utan att skapa offentlig skam. Det är de av mina brödrar och systrar som inte längtar. De blir skickliga kriminella.
Sen kan psykologer och andra säga vad de vill. De av dem som inte är som oss kommer aldrig att första. De saknar ett upplevelsesrum. Vi har kimen till era upplevelser, ni totalt saknar kimen till våra.
Hoppas det ger mening. Hittar inte rätt ord. Men jag tror han var en av oss, ett tomt, perverst väsen. vi är monströsa. Och kultiverar vi inte kimen till normalitet och lär oss hitta lugn även fast vi aldrig blir en del av gemenskapet, så slutar vi som började.
Ifall du vet vad jag menar, så är du en av oss. Kom ihåg att du har ett val, även när det känns som om du aldrig har haft ett. Ta dig samman.
Edit: necropost, men tänkte ge ett ärligt bud. Vår sort har det med aldrig att säga sanningen, men kände för det.
