Citat:
Ursprungligen postat av
U22
Hej Flashback.
Jag r en kille p 21 r gammal, och jag lser p hgskolan. Jag har varit en ensamvarg i princip hela min pluggtid skulle jag sga.
Mina glansdagar hade jag under gymnasiet. Jag var god vn med mnga mnniskor, och vi sp och festade varje helg och hittade p flera aktiviteter tillsammans.
Men s tog gymnasiet slut, och jag kom in p min drmutbildning p hgskolan. Flyttade ifrn min hemstad fr att sl mig ner i min studentstad med stort hopp och hga frvntningar om framtiden.
Men mina hopp och frvntningar fick jag sedan se rinna ut i sanden. Jag brjade prata med flera kursare genom ren, men ingen av dem lyckades jag knyta lite starkare band med.
Verkade som om alla hade brjat hitta sina vnner efter ngra veckor, som de kunde sitta tillsammans med p frelsningarna.
Men inte jag.
Mnaderna gick och jag lyckades inte komma in i ett gng direkt. Vilket ledde till att jag blev det svarta fret p mitt program, som ingen ville umgs med.
Jag kan inte pst att jag r vrldens roligaste person att prata med, men inte heller vrldens trkigaste. Det finns en snubbe p programet som r sjukt nrdig (och pratar nrdigt) och klr sig mediokert, och han verkar ha det bttre n mig, s nog mste det finns ngon som jag klickar med tnker jag.
Folket i min klass har fryst ut mig. De gr p "after work" ibland tillsammans, och bjuder med mig fr att vara sympatiska. Normalt sett s hlsar man p nytt folk som kommer och stter sig vid bordet, men det gr de inte p mig. Nr jag kommer s ldsas ingen av mig, ingen sger ens hej till mig (okej, nn enstaka gr det vl fr att visa sympati). Slutar alltid med att jag gr tidigare n de andra, fr jag orkar inte med att sitta dr och knna mig som den vrdelse.
Jag stod vid samma busshllsplats som ett par frn min klass en gng, men de hlsade inte ens ven fast jag vet att de sg mig.
Jag har ven sett dem p vg till krogen ngra gnger, men de ldsades inte av mig.
S vad gr jag? Jag r ensam. Gr till skolan, kommer hem, gr mina hemuppgifter, ser p film, och gr sedan och lgger mig, fr att nsta dag upprepa detta. Shr ser mina dagar ut varje dag i princip. Jag knner ingen som jag kan frga om de vill hitta p nt. Jag r helt ensam. Riktigt, riktigt ensam.
Nr vissa av kursarna har bytt program s har de tagit bort mig p facebook, men har kvar resten av klassen.
Det sger ju lite om vilken status jag har.
Kan tillggas att jag inte lider av ngon social fobi. Snarare s r jag vldigt bekvm i mig sjlv. Jag har intressen, hobbys och allt det dr och r annars hyfsat njd med mitt liv. Men det skulle ju sklart vara bttre om man hade ngon att dela vardagen med.
Jag har inte lyckats s bra p tjejfronten heller. P gymnasiet hade jag dock hgre sjlvfrtroende, d jag fick festhngla ngra gnger och liknande. Nu knns allt det dr som bortblst.
Jag har blivit en outsider. En ofrivillig outsider. Som bde r p jakt efter vnner och tjej.
Men det knns ganska avlgset att ngot av det blir av.
Jag brukar gna mig t mina intressen. Jag har ett enormt musikintresse, och gr ofta sjlv p konserter. Jag har sett konserter som bra tillfllen att hitta likasinnade mnniskor. Men problemet r att jag oftast inte vet hur jag skall inleda en konversation med ngon. Det knns lite smweird att bara g fram till ngon och brja prata med denne som om man knt mnniskan i flera r.
S flashback. Har ni ngra tips p hur jag skall ta mig ur detta helvete? Jag vill inte va ensam lngre, fr det r ohlsosamt p alla stt och vis.
Du kan inte prova att byta utbildning eller byta klass??
Ta ett avbrott i utbildningen och prova igen nsta r i en ny klass?
Ibland kan man faktiskt ha jvligt otur och hamna med folk som man inte alls
klickar med. Och det kan ju pverka en jvligt negativt om man nd vljer att vara kvar.
Annars fr man vl bara acceptera det. Kanske har ni nn psykolog p skolan
som du kan prata med?
