Mår väldigt dåligt av pga föräldrar

Fick ganska nyligen hem boken 12 rules for life och kollade igenom alla kapitel lite snabbt. Jag fastnade lite när jag läste namnet på regel nr 5: "Do not let your children do anything that makes you dislike them.". Och insåg att det kapitlet nog inte bara handlar om att hantera sina barn utan även hur man bör agera med precis allt och alla.

För om jag låter någon trampa på och lägga press på mig, så kommer min respekt och alla känslor till den personen att försvinna förr eller senare. Risken finns att du kommer att leva ditt liv med förakt mot dina föräldrar i framtiden bara för att du redan nu inte vågat säga ifrån.

Dina föräldrar är människor precis som du, har gjort misstag och gör säkert många misstag fortfarande precis som du. Deras enda brott är rädslan för att du ska missa dina chanser här i livet.

Så vad du behöver göra är att sätta ner en fot när dom får dig att må dåligt. Säga att detta är vad du bestämt dig för och att dom inte behöver vara oroliga. Att du uppskattar input och åsikter, men att du hellre skulle vilja ha deras fulla stöd.
Att deras tips kanske är bättre skräddarsydda för någon annan eller kanske till och med åt sig själva, men att du har fattat ett beslut och nu tänker stå för det.

Då bygger du ömsesidig respekt och dina föräldrar kommer att ha chansen att förstå att det kanske gick lite överstyr.


Problemet är att duktiga pojkar har svårt att själva se sina rättigheter då dom ofta sätter andra i första rum. Stå på dig! Det är viktigt för din utveckling.

Grattis, du är 21. Med det menar jag att du är tillräckligt gammal för att vilja leva ditt eget liv och lära dig göra det, men inte tillräckligt gammal för att dina föräldrar nödvändigtvis skall fatta att det är läge att låta dig. Du behöver bli kompis med dina föräldrar nu, det vill säga: inte bara vara deras barn, utan deras vuxna barn. Det är inte gjort i en handvängning, plus att det är jättejobbigt.

De måste inte gilla att du inte lever som de vill, men du måste inte bry dig helt och hållet om vad de tycker. Det bästa vore om ni kunde komma till en punkt där de förstår att de kan vägleda och stötta, men inte styra och ställa. Det verkar som att de i grunden vill väl och att ni ändå har haft en god relation? Kanske är det kommunikationen er emellan som behöver förbättras?

Så vad du kan göra är att vara rak med att du sköter ditt liv och gör så gott du kan, men visa även att du gärna tar emot råd och att du blir glad över att få stöd från dina föräldrar. Du kommer inte bli behandlad som vuxen så länge du inte beter dig vuxet mot dem, det är ett tips. De måste också bli på det klara med att de inte kan behandla dig som ett barn om de vill att du skall ta en vuxens ansvar. Jag minns det snacket med mina föräldrar, det var dramatiskt som fan, men när stormen lagt sig var vi faktiskt vänner, inte bara föräldrar och barn.

Det är helt normalt att inte veta riktigt vad man vill vid 21. Faktum är att det är nu du skall passa på att ta reda på vad du vill, testa det som du är nyfiken på, prova utbildningar och jobb. Känn ingen stress! Njut av att du trivs med dina kollegor, ge utbildningar en ärlig chans, men fundera på ifall just den utbildningen du går är något du kommer gilla i längden. Mitt generella tips angående utbildning är att rikta in sig på det man tycker är roligt, då kommer man vilja lägga energi på det och man kommer göra bra ifrån sig i ämnet. Du kanske inte ens vill plugga nu, utan jobba heltid ett tag.

Jag hoppas att det känns bättre snart och att du kan få litet distans till familjemiddagarna. De är förmodligen oroliga och vill bara väl, men de måste också komma till en punkt där de fattar att de måste släppa taget för att se ifall de trygga rötter du fått kan ge dig starka vingar*. Lycka till!


*Fan, vad poetiskt. Skall brodera det på en kudde. Herregud, du jobbar och pluggar, har boende i Stockholm... Om jag hade varit du vid 21, alltså. Känner nästan avund. I mina ögon gör du ett jättebra jobb i alla fall. Du skall vara jävligt stolt över dig själv!

Du låter som en typisk "följare", är du det?

Du kan endå visa kärlek fast på ett mer bestämt sätt där du bestämmer vilken monolog som du ska anpassa dig till, de är endå dina föräldrar som gett dig en väldigt bra start i livet, med förutsättningar som de flesta önskat sig att ha.
Kasta inte bort det, men se det som som det är, en väldigt bra framfart i ditt liv, du behöver såklart inte känna dig tvungen men var medveten om det där försprånget annars kommer du ha det väldigt jobbigt när du blir äldre och stöter på individer som varit tvungna att kämpa sig igenom ditt försprång och de kommer vara hänsynslösa om de får höra att du fått den där starten i livet.

Folk daltar för mycket samt hugger varandra i ryggen, tro inte att det blir bättre när teknologin går i frammarsch i ett tempo där värderingar inte hänger med och dina föräldrar vet antagligen detta, men deras intellekt (IQ) träter emot deras retorik antagligen då de liksom inte vet hur man lägger fram det på ett sunt sätt för dig.

Ungdomar idag alltså...