Deprimerad flickvän, skjuter mig ifrån sig

Jo men precis, och så blir dom båda starkare i det långa loppet. sker det ingen förändring kommer det ju bli samma resultat så att säga för TS...

Hej flashback,

min flickvän sedan två år tillbaka har haft återkommande depressioner sedan barnsben och går numera sedan något år tillbaka på antidepp. Det är faktiskt bättre, men jag har svårt att hantera vissa situationer, där hon faktiskt också beter sig illa mot mig.

Ofta vid konflikter, blir hon oerhört förbannad. Dessa konflikter slutar ofta (trots att jag är ganska försonlig av mig, vill ta det lugnt och bara prata) med att hon skriker något åt mig, stormar iväg - och förblir inne i sovrummet, pratar inte med mig på många timmar, ofta inte förrän dagen därpå. Jag brukar göra försök att prata, frågar om vi kanske kan bestämma att vi tänker lite på det, och sedan pratar om någon timma eller så. Svaret blir oftast "Jag vet inte" på samtliga frågor, med en distant blick som vägrar möta mina ögon.

Jag klarar inte av det längre. Jag blir försatt i en situation med en konflikt som är olöst, och har svårt att sluta tänka på det. Att vara i en konflikt med en människa som man bryr sig om, som inte kan prata - är hemskt. Vi hade en konflikt idag (en jävla bagatell, det är ofta det), och när hon var beredd att prata. Vi pratar, och som fallet ofta är så ber jag om ursäkt - det är nämligen ofta så att hon upplever att jag varit okänslig. Jag brukar oftast be om ursäkt. Det blir så, jag vill bara att skiten ska gå över - att vi ska kunna vara som människor mot varandra igen, vilket såklart är ohälsosamt.

Detta var typ fjärde gången på 10 dagar som det blev så här. Idag så sa jag dock ifrån. Förklarade att jag klarar inte av det här längre, att det är ok att ta lite tid att lugna ned sig när man blir upprörd, men att jag klarar inte av att vid varje liten konflikt så kan vi inte prata med varandra på hela kvällen. Det är så jävla sårande att hon inte kan lyssna på mig, ta sitt eget ansvar och faktiskt lugnt och sansat förklara vad som hon anser jag gjort fel - och sedan lyssna på vad jag har att säga om det. Jag menade att det var oacceptabelt och hennes svar var som vanligt "jag vet inte".

Jag menar väl delvis med den här tråden att skriva av mig, men också be om råd - har någon annan varit i den här typen av relation? Vad kan jag själv göra för att må bättre och vad kan jag kräva av henne? Eftersom att hon är deprimerad, har jag ofta kännt att jag har ett ansvar att hålla mig själv lite undan, ge henne sin tid.

Men nu känner jag att jag inte klarar av att ha det på detta viset längre, det kräver för mycket av mig. Jag blir nästan rädd för att säga fel sak, med risken att vi inte kommer snacka på ett dygn. Hon reagerar ofta på detta viset när jag själv tar upp saker som hon gör fel, vilket gör att jag känner mig otrygg med att öht kritisera henne.

Tyvärr så är det mycket sällan driv hos personen att gå igenom DBT, då det svider i pälsen. Du kan älska ihjäl dig och bli sedd som djävulen.
Men det låter lite som BPD, så kolla upp det TS

Så fort du säger att personen kan förändra sig, så om det är med din djupaste sympati och vilja att personen ska må bättre, så ser personen det som att du hotar hennes existens. Du är djävulen

Tack för alla inlägg och bra råd.

1. Vi har ännu inte pratat igen, men har också båda varit upptagna. Jag kan säga att jag själv blivit bättre på att hantera det här, och gick faktiskt igår för att möta upp en vän istället för att hänga i lägenheten och vänta på att hon var beredd att prata med mig. Så gjorde jag även sist detta skedde och det är faktiskt en lättnad, lite att lägga ifrån mig problemet - för det är inte mitt problem, det ligger ju på henne.

2. Jag är faktiskt ganska övertygad om att hon inte gör så här medvetet, i syfte att kontrollera mig. Jag tror att hon helt enkelt inte kan prata, vilket är hur hon beskriver det. Likväl så påminner hennes beteende om hur hon är när depressionen tar över på dåliga dagar.

Men det betyder inte att hon inte måste ta ansvar för sitt beteende, vilket är varför jag tänkt ställa upp krav när vi pratar:

- Det är ok att ta en paus när man blir överväldigad, men det är viktigt att då säga det, "Det här är för mycket just nu, jag behöver sitta själv ett tag"
- Om hon inte lyckas med det i stunden, så faktiskt be om ursäkt för att hon stormade iväg
- Bestämma tid (hennes ansvar), "Vi kan prata om 2 timmar" (eller dyl.)
- Hon ska komma till mig när hon kan prata, jag ska inte behöva svansa efter henne

Tycker ni att det verkar som en bra idé? Tycker det är rimliga krav, som egentligen borde vara självklara.

Det är ju en fråga om maktdynamik när det blir så här. Hon har all kontroll, medan jag går runt och är ängslig över situationen. Hon stänger av, gör någonting annat - medan jag är kvar i konflikten.

Tack för alla inlägg och bra råd.

Vi har ännu inte pratat igen, men har också båda varit upptagna. Jag kan säga att jag själv blivit bättre på att hantera det här, och gick faktiskt igår för att möta upp en vän istället för att hänga i lägenheten och vänta på att hon var beredd att prata med mig. Så gjorde jag även sist detta skedde och det är faktiskt en lättnad, lite att lägga ifrån mig problemet - för det är inte mitt problem, det ligger ju på henne.

Jag är faktiskt ganska övertygad om att hon inte gör så här medvetet, i syfte att kontrollera mig. Jag tror att hon helt enkelt inte kan prata, vilket är hur hon beskriver det. Likväl så påminner hennes beteende om hur hon är när depressionen tar över på dåliga dagar.

Men det betyder inte att hon inte måste ta ansvar för sitt beteende, vilket är varför jag tänkt ställa upp krav när vi pratar:

- Det är ok att ta en paus när man blir överväldigad, men det är viktigt att då säga det, "Det här är för mycket just nu, jag behöver sitta själv ett tag"
- Om hon inte lyckas med det i stunden, så faktiskt be om ursäkt för att hon stormade iväg
- Bestämma tid (hennes ansvar), "Vi kan prata om 2 timmar" (eller dyl.)
- Hon ska komma till mig när hon kan prata, jag ska inte behöva svansa efter henne

Tycker ni att det verkar som en bra idé? Tycker det är rimliga krav, som egentligen borde vara självklara.

Det är ju en fråga om maktdynamik när det blir så här. Hon har all kontroll, medan jag går runt och är ängslig över situationen. Hon stänger av, gör någonting annat - medan jag är kvar i konflikten.