Tröttnat på pratet om "bristen på programmerare".

Min uppfattning är att många företag idag är ganska kräsna när det gäller vem man anställer. Självklart vill man anställa någon som man tror kommer fungera bra men det känns ut som att ribban höjts och att kraven på de sökande hårdnat lite, både vad gäller juniora och seniora utvecklare om man jämför med hur det var förr.

Då är tröskeln betydligt lägre.

Inte särskilt mycket lägre enligt mig.

Finns också orealistiska krav/förväntningar hos en del (men inte alla) studenter. Är inte realistiskt att tro att man direkt efter 2-årig YH-utbildning ska få jobb som senior utvecklare på Ericsson med 50k+ i månadslön...

Man måste vara beredd att göra hundåren, slava som tekniskt support eller knacka PHP-kod på någon sketen webbyrå. Arbeta upp sig.

Tror du på det här själv? Teknisk support är en karriärmässig återvändsgränd. Det har ingenting med programmering att göra och kommer inte att leda till någonting.
Knacka php-kod finns inte längre. Webbyråerna förväntar sig att kodaren också ska sköta SEO, copywriting, UX och helst också vara grafisk formgivare.

Varför inte doktorera istället? Du verkar ju ha lätt för studierna, och det finns ändå inget intressant med arbetslivet (delar i stort din bild av det, och jag tycker att du ska sluta stånga dig blodig mot muren av "social kompetens är en objektiv egenskap ekvivalent med att fungera jättebra i exakt nuvarande form av produktionssystem"-människorna).

Rekommenderar också att du söker dig till någon politisk organisation på vänsterkanten, och (i mån av energi och tid) gräver ner dig i politisk teori, samhällsvetenskap och samhällsteori. Något ska du liksom ha fått ut av den här bisarra upplevelsen - varför inte ett uttömmande, koherent och detaljerat perspektiv på vad som är sjukt och fel med nuvarande samhällsform?

Ytterligare ett alternativ kanske skulle kunna vara att bli lärare i matematik? Lite kompletterande pedagogisk utbildning på distans och en termins praktik och du är klar. Fullt möjligt att genomföra det samtidigt med jobb.

Nej fy tusan. Aldrig att jag återvänder till skolan. Det valde jag bort när jag började YH. Jag vägde mellan gymnasielärare i matte/fysik/teknik och programmerare. Efter att ha jobbat ett år på högstadiet så kände jag bara "aldrig någonsin igen att jag sätter min fot här".

begripligt, skulle själv tänka likadant (men man gör iaf potentiellt större nytta än som, jag vet inte, teknisk support?). tycker att du borde överväga mitt första förslag, dock. hemsk kapitalförstöring att låta tidigare toppstudent pyssla med rutingrejer på lägre nivå, utöver då att det sannolikt måste vara själsligt utarmande och allmänt otäckt för dig själv.

har man lite så här konformismhatande och envist temperament är det nog lätt att börja värdera att motbevisa sina tvivlare på flashback och inom HR irrationellt högt, och därför dröja sig kvar vid det ursprungliga projektet lite för länge. är du ens klar över vad du skulle vilja få ut av karriär inom IT? för min del framstår det som att om motivationen är kopplad till arbetets karaktär bör du kunna hitta motsvarande inom akademin, och är den istället kopplad till pengar bör du kunna hitta andra branscher i vilka dina matematikfärdigheter lönar sig bättre.

Nu kan jag ha fel, men som jag har uppfattat det så har inte TS någon fullständig examen från universitetet, så därför kan han inte doktorera.

Du har missat jättemycket. Som legitimerad lärare i fysik, matematik och programmering behöver Du inte arbeta endast med små barn, utan också inom vuxenutbildningen och inom yrkeshögskolan samt som adjunkt inom universitets- och högskoleväsendet. Läs här:


Universitetsadjunkt i datavetenskap

Det hjälper väl inte att bli lärare när TS vill bli programmerare. Det är inte samma sak att stå i ett rum och undervisa folk som inte kan något. Och i TS fall se dem kliva ut i marknaden och ta de jobben han vill egentligen ha. Det låter mer som självtortyr än något annat.