Serietidningar för barn, som numera anses "otidsenliga"/"rasistiska"/könsstereotypa

Wilhelm Busch tecknade ju även bilderboken Max & Moritz som ibland nämnts som den första tecknade serien och det har hävdats att Rudolph Dirks The Katzenjammer Kids närmast är ett plagiat av denna. Buschs berättelse slutar ju dock med att de två odygdspåsarna blir nedmalda i en kvarn och uppätna av ankor, medan Hans & Fritz blev betydligt mer långlivade. Förebilden var förstås läkaren Heinrich Hoffmanns enormt inflytelserika Der Struwwelpeter (sv. Drummelpeter men senare mest känd som Pelle Snusk), som han tecknade åt sin treårige son eftersom han tyckte att barnböckerna på marknaden var alltför tråkiga och präktiga och som utkom i 176 upplagor redan under författarens levnad. Dessa bildberättelser kunde te sig upprörande men i jämförelse med upplysningens trist pedagogiska barnberättelser (typ Campes Robinson) så innehöll de en drastisk, absurd och makaber humor som barn gillade. "Odygd" blir nu inte längre bara den negativa motsatsen till "dygd" utan får också ett positivt drag av lustighet och levnadsglädje, kanske en borgerlig motsvarighet till den frihet som adelsynglingar och studenter kunde tillåta sig.

Men även tryckteknikens utveckling bidrog till att bilderböckerna under senare 1800-tal blev alltmer idylliska och sentimentala. I Sverige fick vi t.ex. år 1896 Ottilia Adelborgs bok Pelle Snygg som i motsats till Pelle Snusk skulle vara en god förebild för barnen och lära dem att tvätta sig ordentligt. Det råa, primitiva och groteska förvisades nu till den tidiga dagspressens tecknade serier. Och när dessa sedermera förfinats blev det i stället de billiga seriemagasinen på "pulp"-papper som fick föra den dåliga smaken vidare.

Läste nyligen en recension av en gammal Carl Barks serie där skribenten betonade hur fel det var av Kalle att aga Knattarna i de gamla serierna. Jag antar att han inte gör det i de nyare serierna. Men på den gamla goda tiden så slutade det ju ofta med att han sprang efter dem med något tillhygge i handen. Och ibland fick man även se Knattarna gå omkring och hålla sig om baken och ha ont efter smisk. Vill minnas att han även tvingade dem att dricka ricinolja som straff i någon serie.

Wilhelm Busch tecknade ju även bilderboken Max & Moritz som ibland nämnts som den första tecknade serien och det har hävdats att Rudolph Dirks The Katzenjammer Kids närmast är ett plagiat av denna. Buschs berättelse slutar ju dock med att de två odygdspåsarna blir nedmalda i en kvarn och uppätna av ankor, medan Hans & Fritz blev betydligt mer långlivade. Förebilden var förstås läkaren Heinrich Hoffmanns enormt inflytelserika Der Struwwelpeter (sv. Drummelpeter men senare mest känd som Pelle Snusk), som han tecknade åt sin treårige son eftersom han tyckte att barnböckerna på marknaden var alltför tråkiga och präktiga och som utkom i 176 upplagor redan under författarens levnad. Dessa bildberättelser kunde te sig upprörande men i jämförelse med upplysningens trist pedagogiska barnberättelser (typ Campes Robinson) så innehöll de en drastisk, absurd och makaber humor som barn gillade. "Odygd" blir nu inte längre bara den negativa motsatsen till "dygd" utan får också ett positivt drag av lustighet och levnadsglädje, kanske en borgerlig motsvarighet till den frihet som adelsynglingar och studenter kunde tillåta sig.

Men även tryckteknikens utveckling bidrog till att bilderböckerna under senare 1800-tal blev alltmer idylliska och sentimentala. I Sverige fick vi t.ex. år 1896 Ottilia Adelborgs bok Pelle Snygg som i motsats till Pelle Snusk skulle vara en god förebild för barnen och lära dem att tvätta sig ordentligt. Det råa, primitiva och groteska förvisades nu till den tidiga dagspressens tecknade serier. Och när dessa sedermera förfinats blev det i stället de billiga seriemagasinen på "pulp"-papper som fick föra den dåliga smaken vidare.

Klassikern i P1 har ägnat tio minuter åt Hoffmanns sagobok Der Struwwelpeter från 1840-talet. I radioprogrammet av Anna Tullberg ställs frågan om boken aldrig borde ha tryckts eller om den rentav är världens bästa barnbok. Tullberg själv gillar boken starkt, men det gör tydligen inte hennes dotter, som inte har förlåtit sin mor för att hon en gång fick den i present.