Långtidsskuldcykel / long-term debt cycle

Håller på att läsa Ray Dalios "template for understanding big debt crises" och vad som är slående är att det egentligen inte är någon annan än Dalio som pratar om detta. När man googlar på ämnet så använder ekonomijournalister referenser till Bridewaters research, eller bara direkt till Dalio. Kan inte hitta någon annan som pratar om detta fenomen.

Grunderna för den som inte vet vad jag babblar om:
https://www.youtube.com/watch?v=PHe0bXAIuk0

Det är alltså en djup krash som sker vart 75-100 år, enligt honom. Senast på 30-talet (2008 var en krash som liknande den på 30-talet gällande ränteläget och stimulans/uppköp av värdepapper för att stimulera ekonomin, men enligt Dalio var det inte slutet på själva långtidsskuldcykeln).

Vad är era tankar? Mike Maloney är väl möjligen inne på samma sak, han använder dock inte det ordet utan beskriver sitatuionen mer som att allt kommer gå åt skogen och guld är det enda vettiga. Skillnaden med Dalio är att han inte har känslor iblandade och målar upp det som domedagen (som Maloney gör), utan baserar sina analyser på Bridewaters forskning, och det är något de lägger miljarder på.

Kraschen var förmodligen 2008 så, det tar väl 75-100 år innan den händer igen.

Förhoppningsvis har jag en son eller dotter som lever då och kan få uppleva hans teorier.

Anledningen att så få pratar om det kan vara att det är siffermagi snarare än ekonomi.

Rent allmänt är det förstås vansinne att börja tala om "cykler" med så få data punkter.

Det är också svårt att se någon "prior plausibility" i att det skulle finnas så långa precisa cykler när så mycket annat förändras i världen gällande ekonomi och teknik.

Den tekniska utvecklingen följer t ex inte en linjär kurva utan snarare än exponentiell sådan. "Aldrig har den tekniska utvecklingen gått så snabbt som idag" har människor sagt i några hundra år och det har alltid varit korrekt.

När teknisk utveckling går snabbare och även IT-system, pengars rörlighet och sådant går snabbare så borde det driva mot snabbare cykler.

Detta kan naturligtvis motverkas av politiska försök till styrning av cykler men sådan påverkan ger snarast det som kallas "radikal osäkerhet" om man nu inte tror att politiken styrs av en högre makt enligt en regelbunden cykel.

Visst finns det en "skuldcykel" men den är inte regelbundet förutsägbar på det viset.

Inget ont om Dallio, han är en klok man, men att prata om cykler på 75-100 år är ju bara tramsigt. Vi har haft en aktiv aktiemarknad i betydligt kortare tid än 75 är så att så att prata om så långa cykler är ju inte klokt, det vet han faktiskt ingenting om

Poängen är väl inte att det finns ekonomiska cykler som pågår i exakt 75-100 år, utan snarare ett försök att att förklara den bakomliggande mekaniken för långsiktig tillväxt. Som jag fattar det så tar de kortsiktiga kreditcyklerna slut när folk inte längre kan betala räntan på sina lån (vilket kan åtgärdas av att centralbankerna sänker räntan), medan den långsiktiga kreditcykeln tar slut när folk inte längre kan betala sina lån (vilket centralbanker inte kan göra något åt). Kraschen kommer när den långsiktiga kreditcykeln tar slut då skulderna växt mycket snabbare än den reala ekonomin, vilket till slut blir ohållbart och kräver någon form av återställning för att reducera skuldbördans andel av ekonomin.

För övrigt så tror jag att slutet på vår nuvarande kreditcykel kan komma att utlösas av befolkningspyramiden. När en stor andel av befolkningen arbetar och sparar till pensionen är det lätt att låna pengar, men någon gång ska dom besparingarna konsumeras. Om det då inte finns tillräckligt med unga människor för att täcka upp produktionsbortfallet så kan det bli svårt fortsätta rulla alla lån framåt. Nu lutar väl Dalio mer åt Keynesianism men det borde inte försämra förklaringsvärdet i hans övergripande resonemang allt för mycket, dock antar jag att österrikare skulle vara skeptiska till hur görbart det är med "beautiful deleveragings".