Citat:
Ursprungligen postat av
lehs
Greta är ingen forskare, har ingen akademisk examen och än mindre forskarutbildning. När hon läser en vetenskaplig artikel har hon inte samma ambition som en forskare, att vara kritiskt granskande, utan går kanske till 'Conclusions' som jag brukar göra.
Hur kan man lära sig något om olika ämnesområden utan att ha deltagit på föreläsningar, där man i regel går igenom vad som står i kurslitteraturen? Ja t.ex. genom att läsa litteraturen. Vissa har svårt för att studera på egen hand, medan andra tycker att föreläsningar oftast är slöseri med tid.
När Greta läser välrenomerade forskares publicerade artiklar behöver hon inte kritiskt värdera deras forskning. Hennes mål är förmodligen att försöka förstå resultat och grundideer.
Det vore märkligt om du inte kan förstå att bristen på formell kompetens inte utesluter kunskap.
Följande är faktiskt inte off-topic, även om det kan verka så till att börja med.
Som barn blev jag väldigt tidigt intresserad av kemi. Jag var väl 8 år när jag fick min första kemilåda. Jag slukade allt om kemi från skolbiblioteket, vilket som tur var hade böcker från 1930-40-talen med experiment som ingen idag hade låtit barn utföra. En vänlig apotekare lät mig också köpa kemikalier som ingen vettig människa skulle överlåta åt ett barn idag. Men jag överlevde. (Och jag hade väldigt kul under tiden.)
Sedermera kom kemi som skolämne i ÅK7-9. Underbart! Där lärde jag mig mycket. Trodde jag. Sedan kom kemi på N-linjen i gymnasiet. Där tvingades jag inse att det mesta jag dittills hade lärt mig var grova förenklingar. Men nu fick jag lära mig kemi på riktigt! Trodde jag.
Därefter följde studier i kemi på universitet. Ojdå! Det mesta som hade lärts ut på gymnasiet var också grova förenklingar. Men nu lärde jag mig väl på riktigt?
Sedan följde kurser under tiden som doktorand. Och det var nog då som mina ögon öppnades på riktigt. Jag tror att det var på mitt tredje år som doktorand som en gästprofessor höll en avancerad kurs, vi var ett tiotal doktorander som var studenter. Boken var en riktig tegelsten, med den mest avancerade kunskapsnivån. Undervisningen var oortodox. Inför varje nytt lektionstillfälle skulle två av oss doktorander förbereda och därefter hålla en lektion om ett kapitel.
Efter att vi hållit vår föreläsning inför våra kurskamrater fick vi positiv och negativ kritik för vår prestation. Därefter satte gästprofessorn igång med att informera oss om all relevant kritik som var publicerad, riktad mot de artiklar som boken grundade sig på. Vilket fick oss att inse att inte ens på den nivån kunde vi vara säkra på att det vi lärde oss faktiskt var korrekt. Och det var nog den lärdom som den gästprofessorn ville bibringa oss: Så här ser forskningsfronten ut just nu. Men tro inte på att det stämmer.
De som tror att vetenskaplig forskning handlar om konsensus är så långt borta från verkligheten som det är möjligt att vara. Och det är här
Team Greta™ och svans går helt vilse.
Team Greta™ kan läsa hur många artiklar som helst skrivna av välrenommerade forskare. Det betyder inte att just de forskarnas rön (som har presenterats för
Greta™) är korrekta. För om det är något jag verkligen lärde mig, från lågstadieåldern upp till doktorandtiden, så är det att jag måste alltid ifrågasätta. Jag måste alltid ompröva det jag tror är sant. Det är nog den viktigaste insikten från studietiden.
Är det någon som verkligen tror att
Greta™ har nått den mognadsnivån där hon är beredd att ifrågasätta och ompröva det hon idag håller för sant? För det tror inte jag. Och vad värre är; alla dessa år har lärt mig att en väldigt stor andel av de yngre forskarna saknar den förmågan. Tron på konsensus tycks vara på väg att segra över det kritiska förnuftet. Och det är bara sorgligt.