Sista tiden innan självmord

Bara det att du delar med dig av dessa ord är en tillgång för samhället och kan rädda liv.

Du behövs som en fortsatt god kraft i samhället.

Kärleksfullt sinne, bra sömn, mat , motion och framtidsplaner är ju viktigt att ge sig själv för att komma vidare i livets stormar.

Jag dödsstädar också. Vill få bort det mesta. Ingen får misstänka något dock! Så har tagit det långsamt!

När jag väl fick modet att faktiskt göra det så kändes det befriande. Jag kände ett lugn som är svårt att beskriva. Jag ställde mig på pallen med händerna bakbundna med repet runt halsen. Tänkte på min stackars mamma som skulle få uppleva sitt enda barn ta livet av sig vilket kändes ledsamt. Jag sparkade bort pallen men kroken jag band repet i lossnade så jag överlevde ju.
Jag ska fortfarande suicidera men fan vad svårt det är göra det. Nästa gång blir väl att klättra upp i ett träd och fästa repet där.

Rekommenderar såklart inte självmord. Ville bara dela med mig lite hur det snurrar i mitt huvud.

Vet ni vad ni behöver? Börja träna och bygg er som ni aldrig har varit förut. Det kommer ge er en mening i livet. Att bygga självförtroende och ny bild av er själva, låt det gå sakta men bara ni verkligen börjar någonstans. Ni kommer känna STOR skillnad. Andra alternativet ta lån eller allt sen fly landet på riktigt, åk till Venezuela/Thailand osv lev livet istället för begå självmord...

Att begå självmord är fegt... ta en promenad koppla av från data/telefon sen bestäm er för förändring...

I mina ögon är folk som har åsikter om andra men inte ens kan stava eller använda rätt ord lägre stående varelser.

En sådan enfaldig synvinkel som din var det längesedan man fick ta del av, ändå.

Tack för insikten i ett stagnerat sinne.

Den största skillnaden när jag väl bestämt mig var nog att vardagliga bekymmer blev helt meningslösa. Att anstränga sig på jobbet och få något vettigt gjort blev omöjligt. Händelser ute i världen intresserad mig inte alls. Hela min värld hade liksom imploderat till mörkret inuti mitt huvud. Det var allt som fanns kvar, en sista uppgift.

Jag låg i och för sig och mös mycket med barnen på nätterna. Tänkte mycket på dem och hur det skulle gå för dem i framtiden. Försökte njuta så mycket det gick av deras närhet, innan det var slut så att säga.

Kan inte säga att jag kände mig gladare efter beslutet. Kanske mer avkopplad, lättare, lite mindre stressad eftersom de tunga sakerna i livet inte längre spelade någon roll.
En känsla likt den av att pusta ut. "Fan, äntligen! Äntligen." Inget mer ältande, bara icke-existens för all tid. Borta och försvunnen, i sinom tid bortglömd. Äntligen kunde jag andas ut.