Inget hände. De hade suttit i bilen och spanat på huset i tjugo minuter. Lätt duggregn hade åter börjat falla, vilket hade en nästan sövande effekt på stämningen. Bäckström funderade på mötet på ledningscentralen, tidigare under dagen. Svensson, Bengtsson, Habadi, Martinson, Torvaldsson och andra poliser hade närvarat. Bäckström hade just läst upp brevet medan alla tittat mer eller mindre chockat på honom. Sedan sa han...
"Vet ni var jag hittade brevet? Det låg på mitt på skrivbordet när jag kom in i rummet."
Ett sus gick genom de församlade poliserna som i det närmaste förskräckt tittade runt på varandra. Martinson tog först till orda... Han var en medelålders man som var ganska överviktig, och hade sen några år mestadels arbetat i inre tjänst.
"Men Einar," sa han. "Detta är ju inte klokt! Din dotter är kidnappad och någon..." Martinsson verkade ha svårt att få ur sig orden... "Och någon med tillgång till ditt kontor har lagt det där brevet där."
"Det kan vara vem som helst," flikade Habadi in. "Vem som helst som jobbar här...". Med de orden yttrande, tittade han sig omkring lite nervöst.
Habadi var en yngre polis som gjort bra ifrån sig, tyckte Bäckström. Han brukade annars alltid ge ett ganska lugnt intryck, men verkade just nu förståeligen något skärrad.
Torvaldsson som ännu var en ganska ung och ståtlig man med halvkort, blont hår tittade upp. I hans blåa ögon var det något annat än rädsla som syntes, snarare ilska.
"Fyfan," sa han. "Vi har alltså en förrädare ibland oss. Ett jävla ynkligt kräk som får betalt av maffian." Andra poliser ryggade till lite av hans språkbruk.
"Hur ska vi kunna röka ut det jävla svinet? Får jag tag på vem det än är, kan den jäveln hälsa hem det är ett som är säkert!".
"Lars, lugna dig," sa Bäckström. "Vi vet inte om det är en polis än. Det kan vara städpersonal, en sekreterare eller vem som helst."
"Fast... Det innebär såklart vi måste vara mer försiktiga," fortsatte han. "Just nu har vi som ni förstår dock inte tid att vara det..."
Gudrun Svensson som var en lite överviktig men ändå vältränad kvinna kring 35, harklade sig lite försiktigt som om hon ville inflika något...
"Einar," sa hon. "Du borde inte sköta detta, då du är personligt involverad. Vi kan sköta det. Dessutom har du din skilsmässa och..."
"Fattar du inte?" sa Torvaldsson. "De kommer döda hans dotter om han slutar. Han har 24 timmar på sig, och allt vi kan och bör göra är att ställa upp med alla resurser vi kan."
Han knöt nävarna och borrade in blicken i Gudrun Svensson...
"Så du ska inte komma här med jävla dumma förslag och...".
"Såja," sa Bäckström. "Jag är tacksam för ditt stöd men avdelningen fortsätter som vanligt." "Detta mordfall är redan prioriterat," fortsatte han. "Men jag uppskattar såklart om ni ger järnet med att hitta fler ledtrådar och undersöka vad ni kan..."
Han såg just då något som fick honom att sluta tala. Kunde det vara eller?
Bäckström rycktes bryskt från sina funderingar av Torvaldsson som sa...
"Titta! Vafan är det?"
En yngre kille iklädd adidas-byxor och huvtröja, närmade sig porten med en bag som verkade ganska tung.
"Jävlar," sa Torvaldsson. "Är det vad jag tror?"
"Vet ni var jag hittade brevet? Det låg på mitt på skrivbordet när jag kom in i rummet."
Ett sus gick genom de församlade poliserna som i det närmaste förskräckt tittade runt på varandra. Martinson tog först till orda... Han var en medelålders man som var ganska överviktig, och hade sen några år mestadels arbetat i inre tjänst.
"Men Einar," sa han. "Detta är ju inte klokt! Din dotter är kidnappad och någon..." Martinsson verkade ha svårt att få ur sig orden... "Och någon med tillgång till ditt kontor har lagt det där brevet där."
"Det kan vara vem som helst," flikade Habadi in. "Vem som helst som jobbar här...". Med de orden yttrande, tittade han sig omkring lite nervöst.
Habadi var en yngre polis som gjort bra ifrån sig, tyckte Bäckström. Han brukade annars alltid ge ett ganska lugnt intryck, men verkade just nu förståeligen något skärrad.
Torvaldsson som ännu var en ganska ung och ståtlig man med halvkort, blont hår tittade upp. I hans blåa ögon var det något annat än rädsla som syntes, snarare ilska.
"Fyfan," sa han. "Vi har alltså en förrädare ibland oss. Ett jävla ynkligt kräk som får betalt av maffian." Andra poliser ryggade till lite av hans språkbruk.
"Hur ska vi kunna röka ut det jävla svinet? Får jag tag på vem det än är, kan den jäveln hälsa hem det är ett som är säkert!".
"Lars, lugna dig," sa Bäckström. "Vi vet inte om det är en polis än. Det kan vara städpersonal, en sekreterare eller vem som helst."
"Fast... Det innebär såklart vi måste vara mer försiktiga," fortsatte han. "Just nu har vi som ni förstår dock inte tid att vara det..."
Gudrun Svensson som var en lite överviktig men ändå vältränad kvinna kring 35, harklade sig lite försiktigt som om hon ville inflika något...
"Einar," sa hon. "Du borde inte sköta detta, då du är personligt involverad. Vi kan sköta det. Dessutom har du din skilsmässa och..."
"Fattar du inte?" sa Torvaldsson. "De kommer döda hans dotter om han slutar. Han har 24 timmar på sig, och allt vi kan och bör göra är att ställa upp med alla resurser vi kan."
Han knöt nävarna och borrade in blicken i Gudrun Svensson...
"Så du ska inte komma här med jävla dumma förslag och...".
"Såja," sa Bäckström. "Jag är tacksam för ditt stöd men avdelningen fortsätter som vanligt." "Detta mordfall är redan prioriterat," fortsatte han. "Men jag uppskattar såklart om ni ger järnet med att hitta fler ledtrådar och undersöka vad ni kan..."
Han såg just då något som fick honom att sluta tala. Kunde det vara eller?
Bäckström rycktes bryskt från sina funderingar av Torvaldsson som sa...
"Titta! Vafan är det?"
En yngre kille iklädd adidas-byxor och huvtröja, närmade sig porten med en bag som verkade ganska tung.
"Jävlar," sa Torvaldsson. "Är det vad jag tror?"
__________________
Senast redigerad av Snobird 2023-10-12 kl. 04:15.
Senast redigerad av Snobird 2023-10-12 kl. 04:15.
