Per T Ohlsson, sedan länge en av de mest pålitliga EU-vurmarna i svensk debatt, firar 25-årsdagen av Sveriges inträde i EU i en yvig krönika i Sydsvenskan - och sörjer samtidigt över att svenska folkets (som han ser det) starkt EU-positiva och euroliberala hållning har börjat flagna. Det stämmer minsann inte att Sverige har fått mindre inflytande på världen och hörs mindre efter att vi kom med i EU, utropar han - och vad är då hans motexempel?
Jo, vid EU-mötet i Göteborg i juni 2001, med Sverige som värd, ledde Sverige minsann en avgörande offensiv fram mot det som skulle bli EU:s stora östutvidgning tre år senare, ropar Per T. Jaha, men i vilken mening var detta något som
Sverige hade drivit fram på egen hand, eller ett tydligt nationellt intresse för Sverige?
För Per T räcker det tydligen med att Sverige var ordförande och tjänstvilligt hanterade EU:s planer för att det ska räknas som ett svenskt initiativ...
Om man pressade honom litet förmodar jag att han skulle svara dels att det alltid är bra med frihandel och öppna gränser, dels att EU behövde östutvidgningen som ett värn mot det alltid opålitliga Ryssland, men detta är knappast resonemang som de flesta svenskar idag skulle ställa upp på.