Varför lever vi egentligen?

Det låter mer som ett lotteri än som en seriös andlig praktik där kropp/själ/ande samverkar mot ett enhetligt ändamål i så fall. Alla tillförlitliga vittnesmål jag kommit över på detta område bekräftar att Freuds sublimeringsteori är grunden för allt även här.

... industriell massuppfödning och slakt av våra värnlösa bröder och systrar i horn, päls och fjädrar, vill jag tillägga, som substratet till ett samhälle som ytterst vilar på barbari snarare än högkultur och civilisation. Den högre konsten sublimerar illa till skriket och kvidandet av miljarder liv som släcks för vår ingrodda vanas och betingnings skull.

Det finns inget bättre än det som jag har nämnt.

Ja här har vi ett annat sätt civilisationen kan gå fel på. Bra att du tänker till!

Det jag beskrev som misär var en underciviliserad kultur som präglas av infantila drifter ska nog understrykas.

Sen har vi överciviliserade kulturformer som vårt eget land ligger närmre. Kännetecknas av teknikfixering och storskalig industri med imperiala och domesticerande tendenser vilket skapar lidande för djur, natur och människor utanför den egna civilisationens ram. Även olika former av existentiell vilsenhet, ekonomisk och social stress, psykisk ohälsa och välfärdssjukdomar.

Finns många sätt att göra fel på i civilisationen. Högkulturen är ett skört och tillfälligt tillstånd på samhällsnivå. Men kan när som helst väljas som alternativ på individens egen nivå. Viktigt att understryka att vi inte får se oss själva som offer utan måste vara med och bidra och ta ansvar. Det framtida samhället blir aldrig bättre än nutidens människor förbereder det.

Dayum. Skogismyras sätt att tänka gillar jag!!!! Håller med, i allt!

Nej vi lever inte , de är det här som är döden och det som kommer efter är livet! Då kommer man att leva.
Ingen som fattat det ännu!

Om en bebis dör väldigt snart efter födseln har ju bebisen inte uppfyllt nåt för sin egen utveckling/ erfarenhet el dyl. här utan påverkan är hur dom anhöriga ska hantera detta i fortsättning.

Det är ju den stora frågan. Vi lever för att vi ska utvecklas, lära oss på våra egna och andras misstag, och växa som människor. Föra kunskaper vidare. Tyvärr lyckas vi inte särskilt väl med detta då de yngre generationerna gör i stort sett samma misstag som föregående. Allt är inte nattsvart förstås, mycket gott finns och verkar.
Var på en indianfestival för många år sedan. indianhövdingen berättade att för varje beslut som skulle fattas tog man med i beräkningen att det skulle gagna- gynna minst 7 generationer framåt. Vi lever i en alltför egoistisk tid, sorgligt nog.

Vi är universums spermier, vårt mål är att skapa ett nytt big bang och föda ett nytt universum, då vårt kommer slockna så småningom.
Ett som lyder under samma lagar som vårt eget, så vi kan migrera om vi överlever.

Det finns lika många svar på frågan om ''livets mening'' som det finns & har funnits människor på planeten, bara ytterst få har dock insett(D.v.s existentiellt erfarenhetsmässigt, inte i tanken eller resonemanget, i föreställningsförmågan) hur verkligheten, verkligen förhåller sig.

Verkligheten är den att livet är en mening i sig själv, det varken behövs eller existerar en mening utöver den. Så vad är då egentligen problemet för en mänsklig varelse, som till skillnad från andra arter har grubblat på meningen med livet(fast naturligtvis meningen med sitt eget individuella liv, då upplevelsen av livet sker inifrån) sedan hon lärt sig att gå upprätt. Problemet är att människan besitter en intelligens(intellekt) hon inte har lärt sig att behärska då det är en relativt ny sak rent evolutionärt, en fågel t.ex funderar inte på livets mening, det är tveksamt om ens en gorilla ägnar detta någon tanke.

Men för oss är det annorlunda, då vi bara har ena foten i djurriket(biologisk överlevnad, i.e behov) men den andra foten som vill överskrida samma natur, det eftersom djurriket(det biologiska) mycket riktigt uppfattas som en begränsning. Därför trots att människan besitter det väsentliga från ett biologiskt perspektiv, d.v.s mat för att överleva, skydd från elementen och t.o.m avkomma att ta hand om(vilket är biologins sätt att överleva) är hon ändå inte tillfreds särskilt länge.

Någonting utöver detta, hos vissa kanske bara en avlägsen förtryckt inre röst vill fånga vår uppmärksamhet desperat, och det som hörs är: ''Det måste finnas någonting mer utöver det här ''. Det är då det som hänvisas till för andlig upplysning kommer in i bilden.

För mycket riktigt talar denna naturliga inre impuls om för dig(individen) att livet är mer än bara det som går att förnimma på ytan, biologiskt, för med utåtriktade sinnesorgan(syn,hörsel, lukt etc) som samlar information från sin omgivning så upplever man bara en sida av livet(vilket är fenomenvärlden, eller ''maya'').
Ifall man väljer att ägna all sin uppmärksamhet åt det materiella(biologiska) och ignorerar denna förtryckta inre röst(vilket den stora massan gör) så är existentiellt lidande på någon nivå den naturliga konsekvensen, för medvetenhet på en mänsklig nivå har utvecklats till den grad då den är kapabel att överskrida djurriket. Syftet med livet är utöver livet självt, utveckling. Syftet med utveckling är att hela tiden fånga mer och mer av livet så att till slut den fulländande bilden av livet går att uppleva i sin helhet(expanderad medvetenhet, i.e andlig upplysning). Då, och jag förtydligar, bara då är en mänsklig varelse slutligen befriad, fulländad i sitt syfte(i.e ''mening'').

Den här potentialen är en fantastisk möjlighet, livet har sannerligen välsignat människan och det är ett privilegium man inte skall ta för givet. Samtidigt är det tragiskt nog roten till det psykologiska existentiella lidandet människan upplever, i.e hon har än inte lärt sig att dra nytta av sin inbyggda potential och degraderar sig själv till att bara uppleva djurriket eller den biologiska upplevelsen av livet, vilket utgör mindre än 1% av den total tillvaron(en medveten generalisering) som finns tillgänglig för perceptionen, i fall den skärps.

Inom detta 1% försöker det förtrycka naturliga inre andliga behovet att ändå finna sitt uttryck i människan, fast då på det enda möjliga sättet, ett omedvetet sätt, eftersom någon insikt om hur man skall söka detta medvetet inte finns(än).

I princip är allting människan gör i livet ett uttryck för detta, d.v.s att på omedvetna sätt söka efter det naturliga behovet av andlig frihet, den inre intentionen(''viljan) är sanningsenlig, metoderna hopplösa.

En hobby, ett arbete, en partner, passion, girighet, maktbegär, medkänsla, kärlek, religion & filosofisk kontemplation(i.e ni som är aktiva här) samtliga är sätt vilket detta inre inbyggda begär tar sitt uttryck i världen beroende på individ och vart livsenergierna är förankrade.

Begären i livet är därför oändliga(en tid är vi tillfreds, men snart vill ha något nytt igen). Att försöka göra sig av med begäret är likaså ett begär i sig, därför går det inte, då det ligger i din natur. Det ena begäret byts bara ut mot det andra, är man bara tillräckligt uppmärksam är det inte svårt att upptäcka det här återkommande(cykliska) mönstret i livet.

Det enda som går är därför att överskrida begären, men för att kunna lyckas med detta måste man först inse varför begäret uppstår, och vad man egentligen bortom alla yttre manifestationer i fenomenvärlden(i.e ''maya'') och trosföreställningar i det förvirrade intellektet(tankarna) egentligen begär(inget mindre än allt, vilket är synonymt med andligt upplysning, i.e Yoga, i.e enhet, i.e att ''maya'' eller illusionen, d.v.s den upplevda separationen, dualismen upphör)

Om man gång på gång skapar en mening för sig själv ligger ju svaret i tomrummet mellan nuvarande och nästa mening, någon annanstans får den ju inte plats.

Livet kanske är ett experiment. Skapat en Skapare. Livet är meningslöst för oss men inte för Skaparen.