Citat:
Barnen deltog i allt arbete på ett naturligt sätt. Både att hjälpa far och mor med deras göromål, och antagligen att ha huvudansvar för mindre uppgifter. Typ mata kaninerna och hönsen. Hålla ett öga på getterna; vid behov valla dem. Valla kor.
Ta hand om yngre syskon.
Ordnade skolor kom på 1840-talet, kanske delvis ihop med tanken att mindre barn inte borde behöva arbeta. Även om iofs de allra flesta kunde ju läsa innan, och även skriva hjälpligt... Om inte annat så var det viktigt att läsa katekesen och lite i Bibeln.
Så någon form av enklare undervisning måste ju ha förekommit.
Ha gärna med husförhöret, när prästen kom och förhörde alla i hushållet och dem som till hushållet hörde... Och så lite kalas efter...
De flesta verktyg gjordes hemma, täljdes av trä tex. Järndelar gjordes av bysmeden. De mesta kläderna gjordes hemma, eller köptes / byttes ifrån någon händig granne.
Och syddes / syddes om hemma... Strumpor stoppades om.
Man slängde bara det som var trasigt bortom reparation. Kunde det repareras så gjorde man det själv.
Det som man inte kunde göra inom hushållet gjordes av händiga grannar.
Syarbeten kanske av en änka, där en stor del av betalningen var helt enkelt hennes mat.
I allmänhet hade man inte mycket grejer eller kläder... Det man hade det använde man.
På sommarhalvåret gick väl de flesta barn barfota. Skor tog de bara på strax innan de skulle in i kyrkan.
Inga bybutiker, eftersom handeln var tänkt att koncentreras till städerna och handelsköpingar.
Däremot åkte man till stan till torget, och köpte och sålde där...
Vandrande försäljare, tex knallar, förekom iofs också.
Gissningsvis vandrande tandutdragare och andra specialister.
Tex s.k. Gåramålare, som vandrade runt och åtog sig att måla av gården, mot mat, logi + ersättning för arbetsmaterial... Dessa fanns med säkerhet på 1800-talet, men kanske även tidigare.
Militärtjänst: Plikten låg på bönderna och bondsöner, men det var enkelt för bonden att leja någon annan istället. Så i praktiken var de flesta meniga soldater enkelt folk, yngre söner till bönder som inte kunde hoppas på att överta gården, eller ännu vanligare, de egendomslösa, som annars skulle varit drängar livet ut i bästa fall... Och armén ville ha dem så. De var tåliga, vana vid hårt arbete, vana vid att klara sig på knapp föda...
Giftermål bland bondebefolkningen var relativt sen, 25+? eftersom man skulle ju kunna försörja en familj. Det är adeln som kunde ha rätt tidiga äktenskap - där var ju den unga hustrun aldrig ensam om ansvaret, fanns både tjänstefolk och ogifta äldre kvinnliga släktingar. Och eller någon änka som fick syssla som husföreståndarinna...
Ett lustigt exempel är indelta soldater, knektehållet, infördes väl ca 1680 och slutgiltigt avskaffades 1901. Man ville att de skulle ha hustrur, barn och fast bosättning, att de skulle vara stadgade karlar, inga yrhöns eller ansvarslöst löskefolk... Så just indelta soldater gifte sig tidigt och hade relativt unga hustrur, 18+ så där... De bodde i sitt soldattorp, men hade bättre villkor än vanliga torpare: bönderna som utrustade dem, var också skyldiga att hjälpa till med tex lån av häst alternativt plöja åt dem deras täppa. Speciellt om mannen var ute på uppdrag så fick hustrun hjälp...
Dog mannen, fick ju hustrun lämna hemmet, såvida inte näste soldat var villig att "konservera" henne. Vilket iofs förekom, precis som med prästänkor.
Socknen hade iofs ett ansvar att ta hand om de sina, så helt ställd på bar backe brukade hon inte bli... Men hjälpen kunde ibland bestå i att hon fick helt enkelt tillstånd att gå runt i bygden å tigga...
Ta hand om yngre syskon.
Ordnade skolor kom på 1840-talet, kanske delvis ihop med tanken att mindre barn inte borde behöva arbeta. Även om iofs de allra flesta kunde ju läsa innan, och även skriva hjälpligt... Om inte annat så var det viktigt att läsa katekesen och lite i Bibeln.
Så någon form av enklare undervisning måste ju ha förekommit.
Ha gärna med husförhöret, när prästen kom och förhörde alla i hushållet och dem som till hushållet hörde... Och så lite kalas efter...
De flesta verktyg gjordes hemma, täljdes av trä tex. Järndelar gjordes av bysmeden. De mesta kläderna gjordes hemma, eller köptes / byttes ifrån någon händig granne.
Och syddes / syddes om hemma... Strumpor stoppades om.
Man slängde bara det som var trasigt bortom reparation. Kunde det repareras så gjorde man det själv.
Det som man inte kunde göra inom hushållet gjordes av händiga grannar.
Syarbeten kanske av en änka, där en stor del av betalningen var helt enkelt hennes mat.
I allmänhet hade man inte mycket grejer eller kläder... Det man hade det använde man.
På sommarhalvåret gick väl de flesta barn barfota. Skor tog de bara på strax innan de skulle in i kyrkan.
Inga bybutiker, eftersom handeln var tänkt att koncentreras till städerna och handelsköpingar.
Däremot åkte man till stan till torget, och köpte och sålde där...
Vandrande försäljare, tex knallar, förekom iofs också.
Gissningsvis vandrande tandutdragare och andra specialister.
Tex s.k. Gåramålare, som vandrade runt och åtog sig att måla av gården, mot mat, logi + ersättning för arbetsmaterial... Dessa fanns med säkerhet på 1800-talet, men kanske även tidigare.
Militärtjänst: Plikten låg på bönderna och bondsöner, men det var enkelt för bonden att leja någon annan istället. Så i praktiken var de flesta meniga soldater enkelt folk, yngre söner till bönder som inte kunde hoppas på att överta gården, eller ännu vanligare, de egendomslösa, som annars skulle varit drängar livet ut i bästa fall... Och armén ville ha dem så. De var tåliga, vana vid hårt arbete, vana vid att klara sig på knapp föda...
Giftermål bland bondebefolkningen var relativt sen, 25+? eftersom man skulle ju kunna försörja en familj. Det är adeln som kunde ha rätt tidiga äktenskap - där var ju den unga hustrun aldrig ensam om ansvaret, fanns både tjänstefolk och ogifta äldre kvinnliga släktingar. Och eller någon änka som fick syssla som husföreståndarinna...
Ett lustigt exempel är indelta soldater, knektehållet, infördes väl ca 1680 och slutgiltigt avskaffades 1901. Man ville att de skulle ha hustrur, barn och fast bosättning, att de skulle vara stadgade karlar, inga yrhöns eller ansvarslöst löskefolk... Så just indelta soldater gifte sig tidigt och hade relativt unga hustrur, 18+ så där... De bodde i sitt soldattorp, men hade bättre villkor än vanliga torpare: bönderna som utrustade dem, var också skyldiga att hjälpa till med tex lån av häst alternativt plöja åt dem deras täppa. Speciellt om mannen var ute på uppdrag så fick hustrun hjälp...
Dog mannen, fick ju hustrun lämna hemmet, såvida inte näste soldat var villig att "konservera" henne. Vilket iofs förekom, precis som med prästänkor.
Socknen hade iofs ett ansvar att ta hand om de sina, så helt ställd på bar backe brukade hon inte bli... Men hjälpen kunde ibland bestå i att hon fick helt enkelt tillstånd att gå runt i bygden å tigga...
Fem år för sent tyvärr, men här kommer mitt stora tack!
Ska läsa ditt inlägg i lugn och ro & se om detta är något för höstlovet 🙂
